Vad har jag att gnälla över, egentligen?

Har åter igen flyttat, nu ut i skogen och jag älskar varje minut. Ibland, men bara ibland lutar jag pannan mot handflatorna och önskar mig något annat, någon annanstans i någon annans kläder och så har det väl varit lite senaste månaderna. Började städa mina flyttlådor då de börjar vara rätt tunga att dra runt med utan att för den skull innehålla något av större värde.

Där, som en gömd skatt, hittade jag ett brev från min pappas farbrors fru Lucille. Detta var en fantastisk kvinna, stark och med en vilja av stål vilket nog behövdes tillsammans med min pappas envisa farbror. Jag bodde med min pappas kusin och hans fru under mitt år i USA och de tog hand om mig med glädje då de själva saknade barn. Inte långt från Bob och Mary bodde hans pappa, min pappas farbror, och hans fru Lucille på ett ålderdomshem. Vi besökte dem ofta och hon välkomnade mig i familjen med självklara öppna armar.

Ett par månader efter att jag lämnat landet dog Erik, hennes man och fem månader senare tappade hon även Bob. För att göra allt sämre drabbades hon själv av en stroke strax efter detta men gav aldrig upp. I det långa brevet hon skrev till mig, utan kraft i vänster sida, avslutar hon med orden: "Life isn't always what we want, but it's what we get - so we grin and bear it. There is so much to be thankful for." Det gav mig en liten tankeställare och jag insåg, vad har jag egentligen att gnälla över?

Så, med det tar jag mina tokiga hundar och han som får mitt hjärta att smälta ut på en promenad i solnedgången.

Nya vindar

Dagarna har flytit på, de har varit förädiskt lugna och helt plötsligt slår våren till med all den oro och  rastlöshet jag vet jag kommer att känna. Att känna blodet pumpa runt, driva på och hetsa till rörelse fast jag vet att jag nu borde känna lugn. Jobbannonser, hus i Spanien, Frankrike eller varför inte Skottland? Nytt liv, nya intryck, det är som en drog för mig och jag kämpar emot för det är inte bra för mig att hela tiden känna det här behovet av nomadliv. Får dra efter andan och hejda mig lite fast jag vet att när klådan startat så slutar den inte förrän jag tillfredställt den.