Jag försöker relativt ofta ifrågasätta mig själv och vad jag står för, kan inte påstå att det alltid ger mig något i slutändan men det är nyttigt att titta över sitt liv lite då och då. Nyligen hände något på mitt jobb som gjorde att jag kände, nej inte längre än så här. Det kan i och för sig bero på den där berömda droppen, den där sista som har tusen föregångare men som är den som avgör och därför får en större roll i filmen om glaset som rann över än den borde. Oavsett så hjälpte den mig att avsluta ett ganska långt kapitel i mitt liv, fyra år mer bestämd.
Att vara så nära döden som jag är varje dag är mer eller mindre något som gör att man får perspektiv samtidigt som det även lämnar hjärtat oskyddat och öppet. Döden är en tung ryggsäck att bära med sig varje dag och jag har blivit något avtrubbad inför det där stora som för många är en avgrund. Detta faktum är inte något jag är stolt över men det kan förklaras med ett behov av att skydda hjärtat från att brista i tusen bitar dagligen, inget klister klarar av det.
En av mina patienter har lyckats bryta ner det där som jag så länge byggt upp och hon finns inte längre med oss i livet. Det var när jag såg den ömhet hon delade med sin make som något inom mig brast och jag kände att tårarna hotade svämma över. Det blir lite svårt att förhålla sig professionellt när man måste ursäkta sig för att tårarna rinner så jag skyndade mig att avsluta besöket. Det var inte länge efter det som hon gick bort och jag kunde inte hjälpa det, jag kände mig maktlös och förtvivlad i den sorg jag kände.
Att inte få fortsätta leva med varandra, att inte kunna dela glädje och skratt mer, att känna livet rinna ur kroppen utan att kunna göra något annat än att suga i sig varje sekund av livet blev med ens så påtagligt och smärtsamt att jag bara kände hur något gjorde ont, fruktansvärt ont, inom mig. Där och då bestämde jag mig för att säga upp mig vilket jag även gjorde. På stående fot. Jag kan inte påstå att det var ett lätt beslut, inte heller var det något jag planerat men det kändes rätt och det gör det fortfarande. Jag orkar inte mer. Döden har besegrat mig och det är bara att erkänna sig slagen.
Den 16:e juli börjar mitt nya liv med 3 timmars pendling varje dag, måndag till fredag och det är en lättnad. Kontor med dubbla skärmar och headset blir min nya vardag och jag känner hur stenarna på axlarna faller en efter en för varje dag som avslutas och en ny påbörjas. Jag kommer att få lyssna på onda knän, förkylningar som inte går över och det kommer att låta som musik för mina öron.
Så adjö döden, hej småkrämpor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar