Så, 2015, vad har jag åstadkommit?
Jag har träffat och sagt adjö till fler än jag borde ha, allt jag trodde om de jag träffade, alla sagor jag trodde skulle blivit sanna visade sig vara tomma önskningar som rann ut i sanden. Var det mitt fel? Trodde jag att de skulle vara du? Eller speglingar av dig i bästa fall. Någonstans bestämde jag mig för att stå där utanför och jag hoppas jag glömmer dig.
Det var något jag borde ha förstått, mina chanser var tomma och omöjliga då jag inte ville mer, du fanns där som en skugga fast du inte längre borde vara någon som bestämde hur jag kände. Ja jag borde inte längre sakna dig och det gör jag inte men det är det där spöket av allt vi var som jag saknar, jag sträcker mig efter dig hela tiden men det är inte dig jag greppar utan kudden som värmer mig mer än du någonsin gjorde.
Om det fanns någon som gjorde mig varm, som tömde mig på allt det jag tror att vi var så skulle jag känna igen. Bara jag vågade. Någon som enträget ville och fortsatte trots mina nej och riviga avslag, någon som såg genom allt spel och bara älskade. Mig.
Förra helgen tog en människa kontakt med mig på HP, han inledde med att skriva att han var så glad att han hittat mig igen. Detta var alltså en man jag träffade för 4,5 år sedan, som dansade in i mitt liv som en virvelvind och tog mig med storm med sin charm och glädje. Han var som ett barn och jag tappade min sköld för en stund. Han var ivrig i sin lust att charma mig och det var kul, skönt och annorlunda ärligt med någon som både kunde visa sin intelligens på papper och genom samtal. Jag föll. Helt plötsligt försvann han, ursäkter som att hans ex var på honom och ville ta ifrån honom barnen räckte för mig. Han skickade helt sporadiska mess om hur jobbigt det var. Vad ska man säga? Jag har aldrig varit någon som hänger sig kvar för jag avskyr själv som den introverta person jag är människor som inte håller distans när den behövs.
Så, helt plötsligt var han där igen. Bestämde mig rent instinktivt att inte falla, gick per automatik och trots hans ihärdiga försök att få mig tro att det var en andra chans så valde jag att inte ge honom den trots att jag någonstans hoppades att han skulle bevisa mig motsatsen. Vi träffades och allt var lika men annorlunda och jag kunde släppa taget om honom. Så skönt. Hemskt men skönt.
Allt detta får mig att fundera, finns någon där ute för mig? Någon att dela alla hemligheter med igen, alla mina små hemliga rum, en bundsförvant som ger mig ett högre mål.
Det hade kunnat vara du och jag, vi två..
