Sömnlös och viljesvag

Jag vaknade med oro i kroppen idag. Långt innan klockan ringde slog jag upp mina ögon och slängde ut armen i ren förskräckelse över det oförlåtliga sveket min hjärna gjorde genom att tvinga mina ögonlock att öppnas. Hjärnspöken, de finns där hela tiden, äter på mitt lugn. Min hjärna har nämligen de senaste dagarna gått på högvarv och jag upptäcker att jag flyter bort utan att märka hur timmarna går. En välsignelse vissa dagar medan det mer liknar en förbannelse andra dagar. Försöker sopa upp tankeråttorna som illvilligt smyger i ytterkanterna där jag inte kan få tag på dem. Vet att de finns där för jag kan se deras ögon lysa röda i mörkret och de gnager på min sinnesfrid.

Tacksamt kliver jag upp och gör mig färdig för jobbet, en ritual som inte kräver mycket tankearbete. Borsta tänderna i duschen, handduk, hårtork, kläder, nycklar, låsa, bilen. Löpandebandprincipen. Det tar en timme att köra till mitt jobb, brukar gäspa ikapp med mina mottraffikanter (finns inget som heter medtraffikanter i min värld) men ju närmare Stockholm jag kommer så brukar även leendet infinna sig. Inte idag. Det mal något i magen, något obestämbart. Längtan. Bort med dig, inte nu, har inte tid eller ork att brottas med dig. Lönlöst, den finns där ändå och jag suckar tungt. Okej, kom och sätt dig på min axel ett tag, fast du är tung så kan du få följa med. Lova att inte göra för mycket väsen bara..

Det stora blå

Har tillbringat en dag vid havet och tack och lov följde kameran med!

Lyckades inte riktigt fånga de underbara färgerna som kontrasterade mot varandra men jag var glad att havet höll sig så lugnt och medgörligt.

Det är fantastiskt att se hur blommorna kämpar sig fram oavsett hinder.

Stenar, jag blir alltid lika förundrad över formerna och färgerna!

Älskar havet och känslan jag får när jag närmar mig vattnet. Doften av hav, salt, friskt och kallt. Jag njuter lika mycket vid klipporna som vid mossan i min pappas skog men känslorna är omöjliga att jämföra. Däremot ska dessa bilder och alla de andra jag lyckades fånga i kameran hålla mig varm i vinter när snön faller och jag längtar tillbaka till sommaren.

Förtrollad skog

Jag bor vid en förtrollad skog, ja det är sant. En skog med inte bara ett liv utan flera. Den skiftar karaktär efter väder och vind, efter tid på året och dagen och närhelst jag går i den, känner jag mig trygg. Som när vinden blåser och himmelen är mörk, när träden gnäller över den hårda vinden och löven skakar på sig i medhåll. Eller när regnet sakta faller genom trädgrenarna och varje droppe gnistrar i solen, då njuter jag och uppfylls av liv.

Duvorna som inne i staden mest bara får en att tänka på smuts påminner inget som sina vackra skogsvänner. Här är de en kärlekens budbärare som sitter och ruvar på sina hemligheter och kuttrar för sig själv. Solen och dess varma strålar färgar mossan mörkt grön, den får mig att vilja lägga mig ner bara för att låta timmarna gå och förnöjsamt betrakta solens bana på himmelen. Att vaggas till ro i dess varma mjuka famn medan träden stilla sjunger en vaggvisa.

Dofterna i skogen påminner om hemma, tung doft av gammal skog som fått leva sitt eget liv, inte blivit kalhuggen eller på något sätt skövlad. Här trivs myrorna i sina stackar, fåglarna kvittrar på alla språk, rådjuren smyger fram och friden är påtaglig. Ibland känner jag att någon tittar på mig, skymtar något i ögonvrån men oavsett hur snabbt jag vrider mitt huvud ser jag inget. Ändå är det en närvaro där som jag inte kan ta på, ständigt i ögonvrån där jag bara kan ana.

Jag undrar om skogen skulle vara annorlunda om jag smög mig på den. När månens ljus letar sig fram genom trädkronorna och färgar mossan silvervit, då träden lutar sig mot varandra och viskar sina hemligheter, då smyger jag mig fram skyddad av mörkret. Vad skulle jag då få se? Skulle skogsrået dansa för mig, med sitt vackra hår böljande i den osynliga vinden? Skulle trollen kika fram och djuren prata?

En natt kommer jag att lyckas och då kommer älvorna att dansa på myren likt slöjor som sakta skrider fram över det dimhöljda vattnet, gastarna vid sina stenrösen kommer att sjunga ut sin klagan över krig och för tidig död och min förtrollade skog kommer att visa sitt riktiga ansikte för mig. Till dess fortsätter jag mina vandringar genom den, låtsas som om jag inte vet den hemlighet den ruvar på.

Ögonblick av verkligheten

Idag upptäckte jag något eller ska jag säga någon? Jag har på min dagliga lunchpromenad passerat samma man flera gånger utan att reagera över hans närvaro. Det är smått märkligt, ja snudd på otroligt då jag oftast registrerar det mest underliga ting efter vägen. Denna man smälter på något sätt in i omgivningen, han existerar bara, utan att göra något väsen av sig. Vet inte vad som gjorde denna dag annorlunda än övriga men idag såg jag honom. När min hjärna registrerat hans närvaro och även insett att jag passerat honom flertalet gånger var jag tvungen att sakta ner mina steg för att se vad som gjorde honom så synligt osynlig. Där satt han med sitt korsord i knät och påminde mer om ett hologram än av en verklig människa. Det var nästan så jag ville gå fram och ta på honom för att se om han var verklig.

Hans svarta plisserade byxor var något för korta och hölls uppe av ett par rejäla mörblå hängslen. De satt stadigt fast i byxlinningen och hade i sin strävan att göra sitt jobb gjort att byxan landat någonstans under brösten på honom. Skjortan var urtvättad med en gråaktig ton och över den magra överkroppen hängde en jacka vars ursprungsfärg mest troligt varit röd en gång i tiden och som nu sett sina bästa dagar. Håret kort och grått, lite vindruftsigt, läsglasögonen nedsjunkna på näsan. Det fanns en djup rynka i pannan som verkade mer eller mindre ha planterat sig i där, som om hela hans liv gick ut på att fundera över något knivigt ord. Just idag låg hans korsord där i knät så prydligt men han tittade upp då jag stegade förbi. Ett pillimariskt leende lekte i ena mungipan och jag fick en nådig nick, knappt märkbart, likt en kunglighet. Glimten i ögat gav mig en aning om att han mest troligt noterat mig alla de gånger jag passerat trots att jag inte gjort samma lika med honom.

Tanken slår mig där och då, hur många synligt osynliga människor går vi förbi varje dag? Människor som lever sitt liv likt i en glasbubbla - där men ändå inte. Vad kan ha hänt som gjorde att de helt plötsligt inte längre var en någon utan blev ett något? Hade tiden räckt till hade jag mer än gärna satt mig ner för att samtala en stund med denne man, gett ansiktet ett namn, gjort honom till en någon. Men jag antar att han kommer att sitta där på sin bänk imorgon med, med sitt korsord i knät, läsglasögonen nedhasade på näsan och då kommer jag att ta mig tiden jag inte hade idag. Tid att dröja ett ögonblick i verkligheten.

Nödvändigt ont

Jag har för några veckor sedan rensat rätt rejält bland mina MSN-kontakter. Inte för att jag vill sluta hålla kontakten utan mer för att jag tröttnat på det sättet att kommunicera. Jag saknar rösterna. Ljudet av ett skratt, inte fåniga citattecken, kommatecken och andra sätt att visa vilket humör man är på. Vill inte heller gå och längta efter plinget i mobilen, varför tror jag att antalet pling i mobilen talar om för mig hur viktig jag är? Har mobilen varit tyst en förmiddag börjar jag automatiskt tänka att jag antingen är bortglömd eller så är mobilen död. När jag sedan bekräftat att ja, mobilen fungerar, då faller det sig tragiskt nog rätt lätt att tro på första teorin. Varför är det så? Kan en mobil bekräfta mig och mitt ego? Borde den ha den makten över mig?

Det får mig att tänka på när jag var liten, då sprang vi över till varandra. Det fanns inte en julle att vi skulle ringa innan utan vi klev bara rakt på och var den vi sökte inte hemma, ja då gick vi bara vidare till nästa hus. Idag är det så knappt vi ens ringer åt varandra utan vi ska först kolla av med almanackan, gärna i datorn, sedan ska vi dubbelkolla med mobilen så att inget viktigt står i den och om vi sen har tur kan man klämma in ett fika om tre veckor. Bekräftat med minst två mail och kanske även under konversationen på MSN under kvällen när vinglaset kommit fram och vi försöker samtala med så många vänner som möjligt bara för att vi ska vara så effektiva som möjligt.

Därför har jag nu tagit beslutet att om mina vänner inte har tid att åtminstone ringa mig någon gång i veckan, då har de antingen för mycket att göra och bör sakta ner och andas eller så är jag inte viktig nog för dem. Samma sak gäller självklart andra vägen. Jag bör ta mig den tiden för att visa mina vänner hur viktiga de är för mig. Fast messa kommer jag nog att fortsätta göra, däremot ska det bli lite mindre av den varan med. Jag saknar förr..

En liten bit av mitt hjärta

Jag älskar Stockholm. Trodde aldrig att jag skulle yppa dessa ord, det kändes som en omöjlighet - men jag gör tydligen det. Ibland händer det att jag har fel, kanske en gång var 10:e år si så där och då är jag den första att erkänna det. Kanske, säger kanske, hade jag tidigare fel om Stockholm. För vad annars kan det vara än kärlek när jag känner ett pirr, en ack så försiktig krusning av fjärilsvingar i magen varje gång jag ser staden närma sig? Hur jag likt ett barn inte kan hålla leendet borta från mina läppar när jag glider förbi Alvik och kör upp på Tranebergsbron för att sedan svänga av på Essingeleden.


När jag dyker ner i Fredshälltunneln längtar jag ut, vill skynda, skynda trots att den i mina ögon inte alls kan liknas vid något annat än en vidadukt egentligen. När jag slutligen hamna på min slutstation Lilla Essingen går jag alltid ner till vattnet några minuter, passerar trädet som ramlat men fortfarande lever och sätter mig vid bryggan. Knarret från båtarna och måsarnas skrik ger en alldeles särskild värme i mitt hjärta. När solen lyser är Västerbron sagolik, älskar hur strålar leker i morgondiset på det lugna vattnet och jag längtar ut varje sekund jag sitter inomhus. Kan gå längst vattnet och bara finnas, se de förälskade människorna utan att känna avund. Det är som att vandra fram i en glasbubbla, ensam men ändå omringad av människor.


Som sagt, kanske, bara kanske, hade jag fel angående Stockholm.

The wind blows free

Onedin linjen, en av flera serier jag följde med fanatisk beundran när jag var yngre. Bara introt gör mig lyrisk, musiken som ger en känslan av den uppfriskande sältan från havet när det stormar och vinden i ansiktet som kan ta andan ur en. Jag fascinerades av kvinnorna som tappert stod där ensam vid hamnen och väntade på sina män. I vått och torrt stod de raka i ryggen med vinden som blåste genom deras hår. Kanske en slinga lossnade från den väl lagda frisyren och de strök den långsamt bakom örat, allt för disträ och borta i sina tankar och omsorger om någon som de inte visste levde eller var död.

Männen var riktiga män med polisonger som nästan hade ett eget liv. De var inte heller särskilt känslofulla utan var näst intill kalla i sin interaktion med den kvinna som ändå var den som skötte om honom, brydde sig om och saknade när han var borta. Kan de måhända varit ömma och kärleksfulla när mörkret föll? Kanske han viskade sina kärleksord med öm stämma när han visste att ingen kunde höra honom? Strök henne försiktigt över kinden med sina valkiga händer när hon grät över att han åter igen var tvungen att ge sig ut. Tröstade och vaggade henne stilla i sin famn.. Jag kan bli tårögd själv av dessa serier, jag bygger vidare i min fantasi och kan känna en längtan efter ett sådant liv själv även om det liv jag har är så nära fantastiskt man kan komma utan att bli patetisk.

Men vad är det då som lockar med detta väldigt könsuppdelade samspel där män är män och kvinnor är kvinnor? Kan inte påstå att jag är ultrafeminist, inte heller är jag undergiven på något sätt men ändå, ändå längtar jag och trånar efter allt som innehåller de ingredienser som dessa serier består av. Att idag säga så, att man längtar till en annan tid, en annan plats med ett helt annat samhälle är nästan snudd på att häda. Vad jag menar med den längtan är naturligtvis inte att jag vill ha ett liv i underkastelse, att behöva känna mig sämre eller underordnad någon. Nej, vad jag menar med det är mer en längtan efter ett liv som känns mer äkta. Att mödorna på något sätt gör en mer tillfredsställd med tillvaron. För att inte tala om friheten att inte vara så fruktansvärt tillgänglig hela tiden. Men det är ju bara mina smått förvirrade drömmar som naturligtvis inte kommer att uppfyllas och ibland är det kanske tur. Att drömma är en sak, att sen inte alltid få den drömmen uppfylld är lika gott det. Tror jag.

Bra är en sällsynt upplevelse

Befinner mig för tillfället i ett tillstånd jag inte riktigt kan förklara eftersom det är en väldigt sällsynt upplevelse. Jag mår bra. Bara så där, rakt upp och ner. Jag mår bra.

Mitt jobb är inspirerande och jag får tänka i nya banor hela tiden. Detta gör att jag inte alls känner samma desperata behov av mental stimulans när jag kommer hem vilket i sin tur leder till att jag faktiskt kan slappna av och känna lugnet i nuet. Till och med motgångarna (som i och för sig just nu är en stilla bris jämfört med den orkan jag upplevde i våras) tas med en klackspark. Jag kan titta på dem, analysera dem och paketera dem till rätt mottagare.

Den lilla rösten som hela tiden påpekar att jag inte ska må bra för då känns fallet bara så mycket värre har krymts ner till ett minimum.

Det är skönt att må bra, där ska jag befinna mig ett tag. Punkt. Inga men eller om. Bara punkt.

En dag som idag

Idag känner jag mig lika inkonsekvent som vädret tycks göra. Ena stunden regn som kastar sig ut från uppblåsta och hotfulla moln mot marken i någon slags kamikazeliknande aktion. Allt detta för att i nästa ögonblick förvandlas till värmande solstrålar som oskyldigt blinkar frågande när man själv ställer frågan var regnet tog vägen.

Jag gör fast jag inte borde, jag borde men jag gör inte.

Jag vill men jag kan inte, jag kan men jag vill inte.

Jag ska men jag väntar, jag väntar fast jag ska.


Kanske kudden och jag borde göra sällskap och vänta in en ny dag?

Jag tror jag har hittat rätt

..parkbänk alltså. Var ute på en helt-appropå-promenad i skogen och då, helt plötsligt stod den bara där.

Min parkbänk.

Vacker och unik, underbar och fantastisk, förtrollande och mystisk. Vi tycker om den har vi bestämt. Mycket..

På min mammas trappa

Har spenderat midsommar med släkten. Planerade egentligen något helt annat men efter en rad olika omständigheter blev det så. Inte för att jag led särskilt stora kval över att umgås med dem men däremot var resan lite väl lång för den korta tid vi hade tillsammans. Varje gång jag svänger ner med bilen på vägen som går mot mina föräldrars gård, smyger sig ett omedvetet leende fram på mina läppar. Lugnet lägger sig över min oroliga själ och även om lycka är ett abstrakt och svårdefinierat ord så tror jag att det är just detta jag känner. Mitt hjärta fylls till brädden med värme när jag ser björkarna som stolt visar vägen hem, ängarna som inbjuder till en stunds vila i det gröna gräset och allt detta försöker jag insupa i ett enda andetag.


Dagen går fort då det finns så mycket att göra, så många vänner att träffa och när kvällen äntligen kommer tar jag tacksamt emot sängens värme. Däremot, hur trött jag än är så vaknar jag alltid tidigt. Glädjen jag känner här springer runt i min kropp och rycker i mig, talar om för mig att det inte går att sova när solen stiger och fåglarna sjunger. Tar min kopp med den mörksvarta oljeliknande substans mina föräldrar envisas med att kalla kaffe och sätter mig på trappan som just håller på att värmas upp av morgonsolen. Fåglarna lever om i trädtopparna men jag kan urskilja storspoven, vars underbara drillande nere på ängen alltid väcker något sorgset i mig.


Klär raskt på mig, drar kammen genom håret och går ner på ängarna mot viken där stugan väntar på mig. Gräset som fortfarande är vått av morgondaggen, ljudet av vinden i lövträdet, de sommarsega insekterna och silon med sitt lugnande ljud är vågor av minnen för mig. Jag återupplever mina sommarlov när jag sprang på ängen och lekte indian med min bästa vän, hur vi smög oss ut mitt i natten för att bada i viken. Vattnet spegelblankt och dimman som låg som en slöja över. Leende går jag vidare med ett grässtrå i munnen. Ja, det är skönt att komma hem.

Tell me more and more

Ibland är det märkligt hur mina tankar kan flöda fritt vid tangenterna, ljudet jag skapar när jag knapprar ner orden som tumlar ut ur mitt huvud låter ibland som regnets smatter mot vindrutorna. Däremot, hur jag än gör, så lyckas jag aldrig förmedla samma känsla öga mot öga. Hur jag än gör fastnar orden i halsen på väg upp genom strupen och allt som kommer ur mig är bara nonsens. Kanske skulle vara en välsignelse att vara stum?

Samtidigt som jag gör mig redo för badet skruvar jag upp volymen på min stereo. Nina Simones underbara bourbonhesa röst rinner likt smör ur mina högtalare..

I've made the same mistake
I know the awful ache
Of a little heart that's been double crossed
The waiting's been so long so long
It's hard to be believing
I thought I'd missed my guess
I thought happiness for me was lost
I want more some more

Some more and then some
You know how I love that stuff
Whisper from now on till Doomsday
But I never
No I never no
I never
Will get enough

Hon vet precis hur hon ska få mina känslor att svalla, hur jag ska smälta och brinna. Tänk om jag kunde förmedla bara en uns av vad hon ger mig genom högtalaren. Ja, precis så vill jag kunna säga till någon, utan att tveka, utan att trassla in mig i orden och snubbla på alla tankar som vill ut på en och samma gång.

Tell me more and then some
Daddy you know what I wanna hear
I want some more and then some of that
I love you only dear

I want some more and then some
Oh how you feel
And then when you done told me
About a million times
How much you love me
And you're through
Start right back again

Jag nynnar sakta för mig själv på väg upp till badkaret. Ja Nina, du får bli min lilla Benjamin Syrsa som tyst viskar i mitt öra vad jag borde kunna förmedla med mina egna ord. Till jag lyckas få någon kordination mellan tanke och ord vill säga..

I told you I was sick

Även om jag alltid upplevt glädje över nuet och mitt liv så har det förekommit en malande, gnagande obehagskänsla i magen. Känslan av att det inte finns möjlighet att kunna vara lycklig tillsammans med någon annan utan att den skrämmande tomheten uppfyller och tar över hela ens väsen. I samma ögonblick någon korsar min väg och visar sig vara någon man inte trott existerade då knackar misstänksamheten mig på axeln och viskar att nu är du för lycklig, vänta bara, snart..

För jag, likt många andra, slappnar nog av och ler när det äntligen händer något som tar ner vårt för stunden heliumuppfyllda ego på jorden igen och låter oss sucka igenkännande. Vad var det jag sa, den självuppfyllande känslan av att allt kommer att gå åt skogen, det är inte en frågan om, utan när. Visst vilar det något tragiskt och sorgligt över detta behov av att må dåligt för att må bra? Lycka har alltid varit och lär för lång tid framöver vara ett svårdefinierat och jobbigt element som jag aldrig kommer lära mig behärska. Det finns dock någon tragikomisk tröst i att veta att jag inte är ensam om detta omedvetna sökande efter bedrövelse och det fick jag bekräftat när jag var i Key West Florida.

Där, på kyrkogården, där alla gravar är ovan jord eftersom grundvattnet lätt kan skölja upp kropparna vid storm och störtregn, hittade jag min soulmate. Jag och mina för resan nyvunna vänner spenderade en hel dag på den kyrkogården, mitt i sommarvärmen, enbart för att hitta denna gravsten vi först trodde var ett bisarrt skämt. Var van de tråkigt, stela svenska kyrkogårdarna där den enda utsmyckningen var de blommor som stod framför gravstenarna. Här hade fantasin fått möjlighet att flödat fritt och det var med ett leende på läpparna vi strosade runt bland de dödas vilorum. Skratten blandades med förundrade utrop inför den ena härliga gravstenen efter den andra.

Key West kyrkogård finns vid Passover Lane, vilket är ett väldigt passande namn. Vid en orkan 1847 förstördes många av gravarna och kropparna och därför flyttades den till ett säkrare ställe. De vitkalkade gravarna som alla ligger ovan jord berättar mycket om stadens historia. Där ligger General Abraham Lincoln Sawyer som var en kortväxt person vars sista önskan var att få bli begraven i en kista gjord för en storväxt. Där finns även den cubanska kvinna vars farfar skrev cubas nationalsång. Här blandas höga som låga, vita som färgade och varje grav har en egen personlig utformning som skvallar om hur personen var eller uppfattades i livet.

När vi väl hittade gravstenen vi nästan glömt vi letat efter, skrattade vi så att vi nästan kissade på oss. Den var så självkritiskt ironisk att jag inte annat än kunde känna en direkt glädje. Historien berättar att det var en kvinna som hela sitt liv väntade på att dö i någon sjukdom, hypokondriker av stora mått. Så när hon till slut dog, vilket vi alla vet att vi någon gång måste, så hade hon arrangerat så att det på hennes gravsten blev inristat "I told you I was sick".

Gravarna må innehålla människor som för länge sedan dött men det är en plats som är mer levande för mig än något annat ställe...

Simma lugnt..

Just nu hinner mina tankar inte ikapp mitt liv, jag känner mig märkligt osynkroniserad och jag borde så mycket som inte blir av. Allt detta medan hjärnan gör sina små utsvävningar jag egentligen inte har tid eller råd att tilllåta den göra. Vill helst bara sätta mig ner och andas in lugn, kraft och nödvändig styrka. Istället springer kroppen vidare och säger, imorgon, sen kanske någon annan dag. Någon gång ska de två förhoppningsvis lyckas mötas, bara hjärnan drar upp tempot eller kroppen saktar ner farten..

Medar av stål

Min pappa och jag var en omöjlig kombination när jag var yngre. Likt så många andra före mig revolterade jag mot allt, våra diskussioner var hetsiga och vulkanutbrotten avlöste varandra med täta mellanrum. Det är naturligtvis en del av separationsprocessen men lika fullt smärtsamt för alla inblandade parter. Antar att en av anledningarna till att vi ofta rök ihop rejält var att vi alltid varit varandras spegelbild, inte bara till utseendet men även till sättet.

Det finns dock ett minne som fastnat i myllret av onödig information jag samlat på mig genom åren. Det hela utspelade sig en kall midvinternatt, snön låg gnistrande vit i höga drivor runt vår stora gård vars träskelett knäppte och klagade över kylan. Jag hade fått löfte om att följa med min pappa som med hästen skulle åka till skogsskiftet där timret låg och väntade. Min mamma hade motvilligt gått med på att komma och hämta mig i mörkret och kölden. Pappa skulle sova över i kojan och dagen efter börja det mödosamma arbetet med att köra hem timret han så omsorgsfullt fällt och lagt i prydliga högar efter vägen.

Även om skogsmaskinerna hade gjort sitt fulla intåg i skogsarbetarens vardag så fortsatte min pappa att använda sig av hästen som arbetsredskap. Det låg något vackert i det tunga arbetet, samarbetet med hästen och jag kunde se så stolt han var när han kom hem efter en lång och hård dag i skogen. "Marken mår mycket bättre av detta och varför ska jag sitta i en stor bullrig traktor när jag kan vara ute i solen och andas in den friska luften?" var min pappas kommentar till de som hånfullt skrattade åt hans gammelmodiga sätt att relatera till skogen. Han såg längre än bara pengar och effektivitet, han såg skogen som en vän som delade med sig av sina gåvor och som han i sin tur måste behandla med den största respekt.

Vi hjälptes åt att tillsammans sela hästen, Ludde, vår stora fuxfärgade Ardennerkorsning. Han var orolig och frustade irriterat åt att vi hade mage att störa honom när han som bäst mumsade i sig melassen och höet. Pappa viskade lugnande ord i örat på honom och strök honom över den grova halsen medan mina fingrar, fummliga av kylan, försökte skynda på arbetet med selen. Pappa som i vanliga fall är otåligheten personifierad var lugn och lät mig ta den tid jag behövde. När jag var klar backade han ut Ludde ur spiltan och vi traskade ut mot släden. Knarret snön skapade av våra snabba steg ekade mellan stallbyggnaden och huset när vi skyndade oss fram. Den under sommaren tjärade släden stod svart och mäktig där på bakgården och väntade på oss och trots kylan kunde jag känna den underbara doften av den svarta massan.

Jag sjönk ner under den enorma fällen medan pappa backade in hästen mellan skacklarna. Han fäste Ludde med van hand och som kronan på verket satte han på bjällrorna. Jag lyfte undan den tunga fällen så att han också kunde krypa ner i värmen. Han tittade på mig med ett snett leende och med ett stadigt grepp runt tömmarna smackade han igång Ludde som med ett ryck drog iväg med oss. Jag kunde känna hästens otålighet vibrera i släden när han i kylan försökte skynda fram mot det för honom okända målet.

Så småningom saktade hästen ner sin framfart och jag vågade sticka upp mitt huvud från fällen. Vi hade nu lämnat byn bakom oss och för varje steg Ludde tog kom vi djupare in i skogen där tallarnas enorma grenar slöt upp bakom oss och lade vägen vi lämnat i mörker. Vi skulle ha kört i blindo om det inte varit för månens sken som i snöns kristaller reflekterades och skapade ett magiskt ljus. Jag lutade bak mitt huvud så långt det gick och blickade lyckligt upp mot den svarta himlen. Där uppe tindrade universums miljoner stjärnor just den stunden bara för mig och min pappa. Jag minns hur han med lugn och trygg röst berättade om hur arbetet i skogen gått till när han var liten och jag sög åt mig det som för mig tycktes som sagor.

Till ljudet av min pappas röst och och det taktfasta ljudet från bjällrorna runt Luddes hals somnade jag, vaggad till ro, trygg i vetskapen om att min pappa skulle skydda mig från skogens alla monster. Allt för snabbt kom vi fram till slutet på resan, vid det här laget var Ludde löddrig av svett och vi fick skynda oss att ta av honom selen för att torka honom torr med hö. Stallet var kyligt men med hästens ångande värme blev det trånga utrymmet snabbt varmt. Pappa slog sönder is skorpan i vattenhon och hästen kunde äntligen dricka. Min mamma dök upp inte allt för länge efter och jag minns så besviken jag var över att vara tvungen att lämna allt detta magiska bakom mig och återvända hem. Så länge jag kunde tittade jag genom bilens bakruta på pappa som stod där, mäktig och stark, ett med skogen..