Vitt, vitt, vitt!

När jag vaknade den här morgonen trodde jag det var dimma ute men när jag gnuggat bristen på sömn ur ögonen upptäckte jag att det var snö som föll i mängder från en mörkgrå himmel. Snö! Som jag längtat efter det vita guldet här nere i regnmörka södern, äntligen skulle jag få höra knarret under skorna, kanske skåda upp i skyn på stjärnhimlen medan mina köldkalla kinder glödde och månljuset bildade en bana av silver. Jag lever igen!

Minnesluckor

När jag inte är hos dig är jag bara halv. När jag är med dig är jag allt. Det finns inga ord som beskriver hur mycket jag saknar att vara med dig. Det finns inga ord som beskriver känslan av att känna dig nära. Det är kärlek på ett okomplicerat vis. För detta älskar jag dig.

Idag hittade jag ett gammalt brev jag trodde jag gjort mig av med. Hur känner han nu när jag inte är där? Är han fortfarande halv? Känslorna som fyllde raderna var smärtsamma på mer än ett sätt, de representerade ett slut på en början. En början jag trodde jag skulle tillbringa resten av mitt liv i. Nu blev det inte som jag tänkt det utan istället hittade jag ett slut jag kunde finna något gott i. Allt detta är fragment av livet, delar som verkar så hela, delar som jag alltid tror ska göra mig hel. Det gör ont att läsa det där brevet igen, gå igenom samma känsla av förlust, uppleva sorgen som rev genom min kropp.

Minns att jag där och då slängde ut den orealistiska och smått elaka tanken att det hade varit bättre om föremålet för min sorg hade dött, försvunnit från jordens yta så jag slapp bli påmind om allt. Det var inte en allt för genomtänkt eller för den delen sund tanke för så tyckte jag egentligen inte. Men när någon man tror är den eviga kärleken glider en ur händerna mitt framför ens ögon finns ingen rim eller reson i hur man tänker, allt är kaos. All kärlek kan i en handvändning omvandlas till ett brinnande hat eller lika gärna en sorg som skär genom märg och ben, som gör att livet försvinner framför fötterna och dimma fyller huvudet. Det är många gånger jag upplevt känslan även om jag aldrig i slutändan verkligen levt med kärlek utan mer en önskan om denna väldigt flyktiga känsla. Just nu försöker jag finnas här och nu, inte skapa luftslott men ändå hoppas och våga tro. Tro på dig, tro på mig, tro på sol, tro på värme, tro på allt, tro på inget, tro på någon..

Han är borta ur mitt liv nu, inte glömd men minns honom med värme istället för med ilska. Jag hoppas han minns mig.

Närings- och syrebrist

Min kamera och jag tog en tur med bilen för att utforska nya omgivningarna. Värmen som för mig är något svår att förstå så här sent på året var till min fördel då jag slapp tynga ner kroppen med lager av värmande kläder. Det började med mulen himmel och tråkigt lugnt hav som inte utlovade särskilt exceptionellt strålande bilder.

Tången låg i drivor runt stranden och doftade tungt av hav. De få vågor som letade sig in mot land var som musik i mina öron. Jag satt länge på de runda och vackert formade stenhällarna och bara andades in lugnet.

Drog mig tillbaka till bilen och när kvällen kom sprack himlen upp och gav mig ett vackert skådespel i den kyliga nattluften. Även om jag älskar skogen, den konstant föränderliga skogen, är havet något vilt och vackert jag inte kan leva utan. Till skogen går jag då jag behöver näring, till havet tar jag mig då jag inte kan andas och är i behov av syre. Två element, lika nödvändiga i mitt liv men på olika sätt.

Aldrig nöjd

Jag har nyligen landat det bästa jobb jag kan tänka mig, ja om man då bortser från mitt hemliga drömjobb som badkarsutprovare men det är en annan historia. Det jag förundrar mig över, vad gäller mig själv, är att jag ändå inte är nöjd. Fick lön som jag är glad över att få bara så där utan att behövt spänna muskler eller visa mig på styva linan, ett arbetssätt som ger mig frihet och stort eget ansvar och arbetskamrater som verkar vara otroligt trevliga. Men ändå, djupt där nere, gnager känslan av att inte vara nöjd. Luften gick ur mig då jag fick jobbet och det kändes som, jaha, vad nu då? Ge mig smisk någon..

Ge mig snö!

Som nedflyttad norrlänning trodde jag aldrig jag skulle ytttra dessa ord men ja, jag saknar snö. Saknar ljudet av knarrade snö under skorna medan stjärnhimlen tindrar, saknar att titta ut på morgonen och se de enorma snöflingorna glida fram i luften. Hur de sakta, sakta tumlar runt för att sedan landa. Istället har jag regn, regn och... regn. Å andra sidan kan man inte få allt här i livet, jag har fått så mycket annat som jag glädjer mig över.

Men snö, jag saknar snö.

Gå fort förbi

Ibland stannar jag upp och längtar efter dig, ditt ansikte glider förbi mitt minne och mitt hjärta flämtar tyst efter dig.





Men med dig är jag två personer i ett, en skulle ha älskat dig för evigt, den andra skulle bara ha förorsakat dig smärta..

Whisky och mjölk

Jag reste hem men känslan dröjde sig kvar i mig att detta jag lämnade bakom mig var mitt hemma medan det jag närmade mig inte längre var något jag kände i mitt hjärta. Det var en konstig upplevelse att ha en klump i magen som växte sig större och större där inne medan träden runt mig växte sig högre och högre och vägen krymte.

Väl framme mötte ett stort tomt hus mig fast värmen från mina föräldrar fyllde det till brädden och gjorde mig glad. Min underbare far hade gjort färdigt whiskyn han visste jag ville ha, fyllde glaset och drack en tyst skål för honom medan skålen fylldes med mjölk och tunnbröd som lätt slank ner. Hemma men borta.. ja så kändes det. Tog mitt glas och gick ut i den kyliga natten, vickade huvudet bakåt och tittade upp på himlen som fyllts med stjärnor, stjärnor jag vet jag tittat på så många gånger förr, ibland med tårar som gjort dem suddiga och ibland med glädje och skratt, många gånger ensam men även någon enstaka gång tillsammans med någon annan. Aldrig att de känts så nära som den kvällen, nära men långt bort ändå. Som om allt det där jag önskar och känner finns just inom räckhåll.

Dricker ur glaset, ger himlen en sista blick och går in med ett leende igen, oavsett var hemma är så finns det en himmel som rymmer all min längtan och alla mina drömmar.

Andligt ljus i mörkret

När jag sätter mig i bilen den här morgonen för att åka till jobbet (varför jag hela tiden tar på mig extrapass övergår mitt förstånd) är det mörkt och regnet slår mot mitt ansikte med ilskna pisksnärtar. Detta borde göra mig irriterad eller åtminstone på skynda min korta promenad men orken vill inte infinna sig utan jag masar mig fram med neddragen huva till bilen som verkar lika trött. I den hjärnvågedödande dimman jag befinner mig i letar jag frenetiskt efter en radiokanal som kan pigga upp så pass att dagen inte slutar i diket och helt otippat hamnar jag på P1:s sändning av Andliga sånger.

Fingrarna letar sig mot kanalsökarknappen men hejdar sig i sista sekund då de trötta öronen och sega hjärncellerna nås av ljudet från Malmö kammarkör som sjunger Ära vare Gud i höjden. På några sekunder kastas jag tillbaka till min underbara farmors varma famn och jag känner henne sitta där bakom mig i bilen med ett leende. Handen flyttar sig tillbaka till ratten och hela vägen fram till jobbet lyssnar jag, med ett leende, på Andliga sånger och minns min farmors sommarvarma kök, saft med russinkakor och hennes kärlek. Min bil glider vidare i morgonmörkret men i baksätet sitter ett ljus som skiner upp min väg och vi sjunger tillsammans i falsett, Ära vare Gud i höjden.

Grå vardag

Idag är en dag som alla andra dagar men ändå är den olik. Ute är dimman tät och skymmer min annars så vackra morgonutsikt av träd och fält där rådjuren brukar strosa i lugn och ro. För inte allt för länge sedan men ändå en hel evighet sedan vaknade jag upp till en helt annan utsikt med helt andra förutsättningar för hur dagen skulle te sig, den var förprogrammerad och tråkig. Det vill säga fram till den dagen jag satte ner min fot och sa nej, hit men inte längre. Den dagen har jag aldrig ångrat för nu sitter jag här, i köket som bara var en dröm för ett år sedan, i huset i staden som jag älskade redan innan jag visste om dess existens eller hur den såg ut.

Allt jag har och äger har jag själv valt ut, känt på och nickat leende när jag vetat exakt var i huset den kommer att lysa upp min dag. För även om ute är grått och trist, träden tappar mer och mer sina vackra höstlöv och kvällsarbete står på agendan så tar jag allt med ett leende för det är mitt val, jag har inte viljelöst låtit mig fösas fram i en formlös massa utan vilja, utan jag har själv stakat ut min framtid. Det är skönt och ibland lite skrämmande att själv bestämma och forma sitt liv men har man väl tagit första steget så finns ingen återvändo. Så här är jag, i grå vardag med ett leende på läpparna, livet är härligt!

Sommarminnen

Dricker ett avslappnade underbart gott rosévin som har en färg av ljusaste hallonsaft och som när det likt sammet glider runt i gommen påminner om en ljum sommarkväll i bersån, sol som sakta sjunker ner över horisonten och skänker trädgården ett varmt guldgult sken och solvarma skogshallon. Just i den tanken och det tillståndet vill jag stanna ett tag, men ingenting varar för alltid. Allt som har en början tenderar att ha ett slut, ibland förr och ibland senare. Men här är nu och det kan jag hålla kvar en stund.

Finns du?

Om jag saknar dig, kommer du till mig då?
Ger du mig ljus om jag delar med mig av mitt mörker?
Om jag är trött, låter du mig sova i dina armar?
Om jag är vilse, hittar du mig?
När jag famlar i mörkret, lyser du upp min väg?
När allt omkring mig rasar, håller du upp mig?
Ger du mig kärlek även när jag inte förtjänar dig?
Kan du se genom min fasad och hitta mig?

Jag måste tro att du finns för utan hoppet är jag ingenting.

Här är gudagott att vara

Efter en morgon då dimman hade sitt grepp om min skog, kom solen och med den även värmen jag trodde gått helt förlorad i regnet. Det kändes som en välsignelse att låta ögonen möta solstrålarna som gav mig glada skrattrynkor i ögonvrån.





Det gick inte att hålla sig inne trots förkylning och hals som gav mig basröst likt en 70-årig whiskydrickande storrökare. Kameran drogs fram och trots min fortsatta frånvaro av bevingade ord tänkte jag i mitt stilla sinne att måhända orden kan svika mig men skogen? Aldrig skogen..

Hittade en stenmur långt inne i skogen som jag aldrig stött på vid tidigare vandringar. Den omringade en stengrund som vittnade om att andra än jag funnit denna plats vacker.

Höstlöven täcker marken men idag var det den enda påminnelsen om att hösten sakta håller på att krama livet ur skogen. Värmen omslöt mig och jag kände mig lika dåsig som flugorna som förnöjt surrade runt mig.

Jag fantiserade för mig själv vad de som bott här tänkte på när de valde just denna plats, vad fick dem att flytta? Om min nyfikenhet någon gång den närmaste veckan övervinner latheten ska jag söka mig hit när morgondimman fortfarande täcker marken, bara för att se om den är så magisk som jag misstänker.

För ett par ögonblick tillät jag mig att sjunka ner i det gröna täcket som låg som en inbjudande matta runt de magnifika träden och under några minuter flöt jag fram i ett ingenting medan solen lekte mellan träden.

Även de bästa av stunder har sitt slut och även så denna. Plikter väntade på mig där hemma och motvilligt klev jag upp för att gå hemåt, dock en aning mer tillfredsställd med livet. Höstlöven får avsluta min skogspromenad. De är vackrare än den vackraste ros i sina miljoner färger som sprakar i solen. Jag måste definitivt komma hit en morgon eller varför inte en sen kväll då hjortarna sakta smyger sig fram mellan buskarna. Här är verkligen gudagott att vara.

Du

Jag tycker om när du vickar på huvudet och uttalar mitt N a m n som om det var det vackraste som fanns, hur du fyller bokstäverna med så mycket värme att jag måste le..

Jag tycker om hur du väcker mig om natten och viskar, kom nära jag fryser, drar mina armar nära din kropp och somnar med en nöjd suck..

Jag tycker om när du tittar på mig som om jag var den dyrbaraste av skatter och att du varken lindar in dina ord i krångliga omskrivningar eller synonymer när du säger att jag är vacker..

Jag tycker om att sitta tyst med dig och känna din värme fylla mig när du försiktigt med den lättaste av beröringar sträcker ut handen för att röra min kind..

Jag tycker om att jag aldrig lämnar dig utan att få höra hur saknad jag kommer att bli och hur du minuter efter att jag åkt kan ringa och säga hur mycket du längtar efter att vi ska ses igen..

Jag tycker om dina händer som trots sin storlek kan utdela den mjukaste beröring och hur varje smekning är som balsam för min själ..

Jag tycker om att det inte spelar någon roll om jag är låg och ledsen eller om jag är glad och sprallig, du tycker om mig precis som jag är..

Jag tycker om känslan du ger mig när du får mig att börja tro på att jag är värd att älskas och att du verkligen älskar mig..

Jag tycker om dina fåniga hopp och krumbukter, din galna sång och din glädje..

..men mest av allt tycker jag om D I G

Råolja

Mina ord som är mitt liv, min stomme och min ryggrad vill inte riktigt finnas. Likt den tunnflytande mörka vätskan som är olja är mina ord för mig, dyrbar och oersättlig och just idag sviker orden mig, jag letar och gräver men var jag än söker finns de inte där. Sega och svarta ligger de där nere, för djupt för att hittas.

Vilse blir jag, rädd och ensam känner jag mig utan mina älskade ord som alltid kan lugna mig, fylla mig med det där jag saknar i kontakten med människor. Det är märkligt att känna tomhet efter något som egentligen inte är mer än bokstäver ihopknåpade till ord som tillsammans bildar meningar som till slut bildar mitt liv. Men jag fortsätter leta, locka och pocka, de kanske kommer när jag minst anar det.

Tidsfördriv

Min älskade bror har skickat sms till mig hela dagen.

Nr.1: Glad påsk
Nr. 2: Glad midsommar
Nr. 3: God jul
Nr. 4: Gott nytt år

Jag tror han har rätt tråkigt på sitt jobb just nu..