Vill jag hitta det jag letar efter?

"Kom fort, jag klarar inte det här själv", en desperat röst i telefonluren som vädjade till mig, inte som person utan som yrkesmänniska.

"Jag kommer så fort jag bara kan, men det tar lite tid med färjorna vet du.." Min vädjan om förståelse för oförmågan att kröka tid och rum gick honom oförstående förbi.

"Skynda, jag vet inte vad jag ska göra när hon mår så här.." Jag förklarar åter lugnt och stilla att jag kommer så fort vägen låter mig färdas och färjan klarar att köra. Sätter mig i bilen och försöker att inte stressa då det är halt efter vägarna ikväll och det hjälper ingen att jag stressar eftersom färjorna går varje halvtimme oavsett hur fort jag kommer fram. Mannen är en vänligt och över min förståelse hängiven make. Detta får mig att undrar över vad det är som gör att en människa stannar kvar på ett och samma ställe, med en och samma person och till och med i dödsögonblicket älskar så att hjärtat kan brista. Vet inte om jag skulle kunna känna så någonsin, att älska så högt och över allt förstånd att mitt hjärta inte längre skulle klara ensamheten, vill jag ens känna så?

På färjan sitter jag och tittar på det mörkt svarta vattnet som likt en oljeliknande sirap glider runt oss där vi sitter tysta i våra mörka bilar. Det enda som lyser upp den här natten är stjärnorna och de små stugorna som klänger sig fast vid klipporna och jag måste ändå i allt le över den lycka jag känner att få leva det liv jag gör och uträtta det jobb jag gör. Det finns ingen skärgårdsdoktor som med tjock stickad polotröja glider in och sätter hjärtan i brand men däremot finns alla andra element för skärgårdslivet och jobbet.

Det är ett gott liv med många glädjeämnen och när jag efter en timmes resväg nått fram till mannen och uträttat det jag kom för att göra, frågar han försiktigt om jag är intresserad av lite middag. Just denna dag har jag ytterligare besök kvar och klockan är redan åtta på kvällen så tyvärr fick strömmingsmiddagen utebli trots en knorrande mage. Istället sätter jag mig i bilen och kör mot färjorna som ska ta mig vidare till nästa uppdrag med U2 på högsta volym i min lilla bil. Det är gott att vara jag men ändå finns frågan där inom mig, hur gör man för att finna den där kärleken som gör att inget berg verkar omöjligt och som gör all jordens hav till små vattenpölar att korsa. Jag vet ärligt inte om jag vill uppleva den..

+1, grått och regn..

Jag försöker intala mig själv att våren lurar runt hörnet och att det visst är fåglarna som kvittrar glatt i träden.

Det går väl så där..

Men havet doftar ljuvligt och tången som en dag som denna mer låter som krossat glas under skorna är den vackraste syn jag sett på länge. Doft och ljudintrycken här ute i tystnaden är nog för att göra mig lycklig igen.

Det är snart sommar igen!

Vinterdvala

Ja just så känns det, som att jag gått ner i ett långsammare tempo och helt tappat gnistan. Jag orkar ingenting och allt upplevs som värsta Mount Everestbestigningarna, har inte ens orkat ta fram datorn och skriva och då är det illa. Det finns ingen förkylning som lurar, inte heller kan det skyllas på avsaknad av frisk luft. Nej, jag har nog lite björn-dna som smyger runt i kroppen... Eller så kan man i alla fall hoppas att det är så enkelt...

Tidsresenär

Åkte färja idag å mitt jobbs vägar, tog mig ut på öar jag inte besökt tidigare och njöt i fulla drag av solen som värmde mig när jag guppade fram där på det blåa havet. Jag och vägbeskrivningar har väl aldrig riktig kommit överens med varandra men idag hade jag tur (kan inte kalla det annat) och hittade efter mycket krångel på små vägar fram till huset och mannen jag skulle besöka. Eller hus, det liknade snarare några väggar som envist trotsade naturlagarna och höll ihop.

Jag knackade på och steg in i ett litet kök som utstrålade värme, vedeldad värme och medan jag tog av mig skorna och försökte att inte slå huvudet i det låga taket såg jag mig förundrat runt i något som likande en tidsmaskin till tidigt 40-tal. Klockan på väggen tickade förnöjt, vedspisen värmde och jag kunde höra hur veden sprakade ilsket i elden. Det enkla gröna köksbordet med pinnstolarna i samma gräsliga mossliknande färg var belamrat med tidningar och bland allt detta stod en ensam tallrik från vad jag antar måste ha varit mannens frukost. Så mycket ensamhet utstrålade denna enkla lilla detalj.

Mannen kom haltande mot mig med ett leende. "Så du hittade hit" sa han och skrattande. Det gråa håret var ostyrigt och kläderna vittnade om att han mest troligt legat och vilat när jag kom. "Du ska ha choklad ser ju jag" sa han sedan och drog fram en chokladask. Jag tog glatt emot det undergörande sockret och vi klev in i kammaren. "Är det okej med dig att radion är på?" frågade han utan att egentligen verka bry sig om svaret "Jag lyssnar nämligen alltid på nyheterna den här tiden på dagen" fortsatte han och lade sig i sängen som jag misstänkte av utseendet vara ett vardagsrumsbord med ett par madrasser på. Jag såg mig runt i rummet medan jag utförde mitt jobb, ett rum som var fullt med radioapparater av det äldre slaget, fotografier i svartvitt men även några senare i färg klädde bokhyllan. Svea rikes lag stod där tung och mäktig bredvid andra läderinbundna verk som jag gärna hade lyft ner och läst ur.

Medan Coldplay och Chris Brown ekade i högtalaren bredvid mig låg mannen i sängen och berättade om sitt liv och hur underligt det var att kunna få den hjälp han nu fick när han mindes hur det var att bo ute i skärgården när han var barn och vilka mödor han fått utstå. Ett tungt arbete var det att driva gården särskilt då hans mor tidigt gått bort. "Jag växte upp med bara far men det var lika gott det" sa han med något jag ändå misstänkte var sorg i rösten. "Jag låg i lumpen när far gick bort och nu ligger jag här, samma ålder och funderar över att det är dags för mig att göra samma sak". Det går inte att ge något svar på en sådan kommentar för den var inte alls utan sanning. Han fortsatte att berätta om arbetet på gården, skolan och livet inne i staden, långt bort från havet som han nu när han blivit gammal känt sig nödgad att återvända till.

Tiden sprang iväg och allt för snart var jag tvungen att lämna honom. Han följde mig till dörren och jag åkte därifrån med ett lite sorgligt leende på läpparna, doften av elden som brann i köket satt kvar i mina kläder medan jag åkte tillbaka till fastlandet i den lilla färjan. Hans avskedsord ringandes i öronen "Kom snart tillbaka" var en vädjan inte bara för att slippa vara ensam utan även en liten önskan om att kunna fortsätta leva lite till, att inte ge upp hoppet om att få finnas på jorden en stund till. Jag lovade honom att skynda tillbaka och det löftet håller jag mer än gärna, tillbaka till huset som tiden glömde.

Vitt, vitt, vitt!

När jag vaknade den här morgonen trodde jag det var dimma ute men när jag gnuggat bristen på sömn ur ögonen upptäckte jag att det var snö som föll i mängder från en mörkgrå himmel. Snö! Som jag längtat efter det vita guldet här nere i regnmörka södern, äntligen skulle jag få höra knarret under skorna, kanske skåda upp i skyn på stjärnhimlen medan mina köldkalla kinder glödde och månljuset bildade en bana av silver. Jag lever igen!

Minnesluckor

När jag inte är hos dig är jag bara halv. När jag är med dig är jag allt. Det finns inga ord som beskriver hur mycket jag saknar att vara med dig. Det finns inga ord som beskriver känslan av att känna dig nära. Det är kärlek på ett okomplicerat vis. För detta älskar jag dig.

Idag hittade jag ett gammalt brev jag trodde jag gjort mig av med. Hur känner han nu när jag inte är där? Är han fortfarande halv? Känslorna som fyllde raderna var smärtsamma på mer än ett sätt, de representerade ett slut på en början. En början jag trodde jag skulle tillbringa resten av mitt liv i. Nu blev det inte som jag tänkt det utan istället hittade jag ett slut jag kunde finna något gott i. Allt detta är fragment av livet, delar som verkar så hela, delar som jag alltid tror ska göra mig hel. Det gör ont att läsa det där brevet igen, gå igenom samma känsla av förlust, uppleva sorgen som rev genom min kropp.

Minns att jag där och då slängde ut den orealistiska och smått elaka tanken att det hade varit bättre om föremålet för min sorg hade dött, försvunnit från jordens yta så jag slapp bli påmind om allt. Det var inte en allt för genomtänkt eller för den delen sund tanke för så tyckte jag egentligen inte. Men när någon man tror är den eviga kärleken glider en ur händerna mitt framför ens ögon finns ingen rim eller reson i hur man tänker, allt är kaos. All kärlek kan i en handvändning omvandlas till ett brinnande hat eller lika gärna en sorg som skär genom märg och ben, som gör att livet försvinner framför fötterna och dimma fyller huvudet. Det är många gånger jag upplevt känslan även om jag aldrig i slutändan verkligen levt med kärlek utan mer en önskan om denna väldigt flyktiga känsla. Just nu försöker jag finnas här och nu, inte skapa luftslott men ändå hoppas och våga tro. Tro på dig, tro på mig, tro på sol, tro på värme, tro på allt, tro på inget, tro på någon..

Han är borta ur mitt liv nu, inte glömd men minns honom med värme istället för med ilska. Jag hoppas han minns mig.

Närings- och syrebrist

Min kamera och jag tog en tur med bilen för att utforska nya omgivningarna. Värmen som för mig är något svår att förstå så här sent på året var till min fördel då jag slapp tynga ner kroppen med lager av värmande kläder. Det började med mulen himmel och tråkigt lugnt hav som inte utlovade särskilt exceptionellt strålande bilder.

Tången låg i drivor runt stranden och doftade tungt av hav. De få vågor som letade sig in mot land var som musik i mina öron. Jag satt länge på de runda och vackert formade stenhällarna och bara andades in lugnet.

Drog mig tillbaka till bilen och när kvällen kom sprack himlen upp och gav mig ett vackert skådespel i den kyliga nattluften. Även om jag älskar skogen, den konstant föränderliga skogen, är havet något vilt och vackert jag inte kan leva utan. Till skogen går jag då jag behöver näring, till havet tar jag mig då jag inte kan andas och är i behov av syre. Två element, lika nödvändiga i mitt liv men på olika sätt.

Aldrig nöjd

Jag har nyligen landat det bästa jobb jag kan tänka mig, ja om man då bortser från mitt hemliga drömjobb som badkarsutprovare men det är en annan historia. Det jag förundrar mig över, vad gäller mig själv, är att jag ändå inte är nöjd. Fick lön som jag är glad över att få bara så där utan att behövt spänna muskler eller visa mig på styva linan, ett arbetssätt som ger mig frihet och stort eget ansvar och arbetskamrater som verkar vara otroligt trevliga. Men ändå, djupt där nere, gnager känslan av att inte vara nöjd. Luften gick ur mig då jag fick jobbet och det kändes som, jaha, vad nu då? Ge mig smisk någon..

Ge mig snö!

Som nedflyttad norrlänning trodde jag aldrig jag skulle ytttra dessa ord men ja, jag saknar snö. Saknar ljudet av knarrade snö under skorna medan stjärnhimlen tindrar, saknar att titta ut på morgonen och se de enorma snöflingorna glida fram i luften. Hur de sakta, sakta tumlar runt för att sedan landa. Istället har jag regn, regn och... regn. Å andra sidan kan man inte få allt här i livet, jag har fått så mycket annat som jag glädjer mig över.

Men snö, jag saknar snö.

Gå fort förbi

Ibland stannar jag upp och längtar efter dig, ditt ansikte glider förbi mitt minne och mitt hjärta flämtar tyst efter dig.





Men med dig är jag två personer i ett, en skulle ha älskat dig för evigt, den andra skulle bara ha förorsakat dig smärta..

Whisky och mjölk

Jag reste hem men känslan dröjde sig kvar i mig att detta jag lämnade bakom mig var mitt hemma medan det jag närmade mig inte längre var något jag kände i mitt hjärta. Det var en konstig upplevelse att ha en klump i magen som växte sig större och större där inne medan träden runt mig växte sig högre och högre och vägen krymte.

Väl framme mötte ett stort tomt hus mig fast värmen från mina föräldrar fyllde det till brädden och gjorde mig glad. Min underbare far hade gjort färdigt whiskyn han visste jag ville ha, fyllde glaset och drack en tyst skål för honom medan skålen fylldes med mjölk och tunnbröd som lätt slank ner. Hemma men borta.. ja så kändes det. Tog mitt glas och gick ut i den kyliga natten, vickade huvudet bakåt och tittade upp på himlen som fyllts med stjärnor, stjärnor jag vet jag tittat på så många gånger förr, ibland med tårar som gjort dem suddiga och ibland med glädje och skratt, många gånger ensam men även någon enstaka gång tillsammans med någon annan. Aldrig att de känts så nära som den kvällen, nära men långt bort ändå. Som om allt det där jag önskar och känner finns just inom räckhåll.

Dricker ur glaset, ger himlen en sista blick och går in med ett leende igen, oavsett var hemma är så finns det en himmel som rymmer all min längtan och alla mina drömmar.

Andligt ljus i mörkret

När jag sätter mig i bilen den här morgonen för att åka till jobbet (varför jag hela tiden tar på mig extrapass övergår mitt förstånd) är det mörkt och regnet slår mot mitt ansikte med ilskna pisksnärtar. Detta borde göra mig irriterad eller åtminstone på skynda min korta promenad men orken vill inte infinna sig utan jag masar mig fram med neddragen huva till bilen som verkar lika trött. I den hjärnvågedödande dimman jag befinner mig i letar jag frenetiskt efter en radiokanal som kan pigga upp så pass att dagen inte slutar i diket och helt otippat hamnar jag på P1:s sändning av Andliga sånger.

Fingrarna letar sig mot kanalsökarknappen men hejdar sig i sista sekund då de trötta öronen och sega hjärncellerna nås av ljudet från Malmö kammarkör som sjunger Ära vare Gud i höjden. På några sekunder kastas jag tillbaka till min underbara farmors varma famn och jag känner henne sitta där bakom mig i bilen med ett leende. Handen flyttar sig tillbaka till ratten och hela vägen fram till jobbet lyssnar jag, med ett leende, på Andliga sånger och minns min farmors sommarvarma kök, saft med russinkakor och hennes kärlek. Min bil glider vidare i morgonmörkret men i baksätet sitter ett ljus som skiner upp min väg och vi sjunger tillsammans i falsett, Ära vare Gud i höjden.

Grå vardag

Idag är en dag som alla andra dagar men ändå är den olik. Ute är dimman tät och skymmer min annars så vackra morgonutsikt av träd och fält där rådjuren brukar strosa i lugn och ro. För inte allt för länge sedan men ändå en hel evighet sedan vaknade jag upp till en helt annan utsikt med helt andra förutsättningar för hur dagen skulle te sig, den var förprogrammerad och tråkig. Det vill säga fram till den dagen jag satte ner min fot och sa nej, hit men inte längre. Den dagen har jag aldrig ångrat för nu sitter jag här, i köket som bara var en dröm för ett år sedan, i huset i staden som jag älskade redan innan jag visste om dess existens eller hur den såg ut.

Allt jag har och äger har jag själv valt ut, känt på och nickat leende när jag vetat exakt var i huset den kommer att lysa upp min dag. För även om ute är grått och trist, träden tappar mer och mer sina vackra höstlöv och kvällsarbete står på agendan så tar jag allt med ett leende för det är mitt val, jag har inte viljelöst låtit mig fösas fram i en formlös massa utan vilja, utan jag har själv stakat ut min framtid. Det är skönt och ibland lite skrämmande att själv bestämma och forma sitt liv men har man väl tagit första steget så finns ingen återvändo. Så här är jag, i grå vardag med ett leende på läpparna, livet är härligt!

Sommarminnen

Dricker ett avslappnade underbart gott rosévin som har en färg av ljusaste hallonsaft och som när det likt sammet glider runt i gommen påminner om en ljum sommarkväll i bersån, sol som sakta sjunker ner över horisonten och skänker trädgården ett varmt guldgult sken och solvarma skogshallon. Just i den tanken och det tillståndet vill jag stanna ett tag, men ingenting varar för alltid. Allt som har en början tenderar att ha ett slut, ibland förr och ibland senare. Men här är nu och det kan jag hålla kvar en stund.

Finns du?

Om jag saknar dig, kommer du till mig då?
Ger du mig ljus om jag delar med mig av mitt mörker?
Om jag är trött, låter du mig sova i dina armar?
Om jag är vilse, hittar du mig?
När jag famlar i mörkret, lyser du upp min väg?
När allt omkring mig rasar, håller du upp mig?
Ger du mig kärlek även när jag inte förtjänar dig?
Kan du se genom min fasad och hitta mig?

Jag måste tro att du finns för utan hoppet är jag ingenting.