söndag 7 mars 2010
Lös och ledig
Spenderade morgonen i sängen med kaffekoppen för att sedan förflytta mig till den varma duschen och som avrundning, café med söndagsscones och thé i mysig golven-är-skeva-och-knarrar-när-man-går-på-dem-men-det-är-charmen-så-det-spelar-ingen-roll-anda.. En söndagsförmiddag like God the almighty intended it to be..
onsdag 24 februari 2010
Träda
Jag vilar min kropp efter helgens bravader men av någon anledning vill fötterna fortfarande inte riktigt kännas vid att de lever. Mina tår är något bortdomnade från de höga (men snygga) klackar de klämdes ner i . Lärdomen från helgen bör nog vara som så: Att ge sig ut i kaosartat snöoväder klockan 03.30 en lördagnatt för att hitta en taxi efter en kväll på dansgolvet med fötter som lider är ingen bra idé.. tyckte mina tår i alla fall.. Jag å andra sidan tackar min vän H för en kväll och natt jag inte borde förvånats över att jag njöt av men lika fullt är grymt tacksam för. Den var vad doktorn ordinerade.
lördag 13 februari 2010
Vinterminnen
Bredvid mig i soffan ligger min lurvige följeslagare nära, nära och ute är det grått, kallt och vinter. Vinter här nere i söder skiljer sig inte mycket från den norrländska vintern uppenbarligen. Det vill säga sedan jag flyttat ner. Rekordmycket snö tydligen. Såklart.
Vinter i norr betydde för mig när jag var liten snö och lek, det fanns så ofantligt mycket farligt och kul man kunde göra och bara den korta dagen med minimalt dagsljus hindrade oss. Det fanns ingen chans i världen att man ens kom på tanken att fråga föräldrarna vad man skulle göra utan meningen "Gå ut och lek." var standardfras efter frukost och gällde fram till middagstid. Min bror som bara är tre år äldre än mig var en beskyddande och underbar bror på många sätt och vis, många är de timmarna vi lekt tillsammans, inte som syster och bror utan som kompisar och så är vi än idag. Kompisar, vänner med blodsband starka nog att rasera alla mörka murar i världen.
Min pappa som var och är perfektionist, plogade vår stora tomt och tryckte upp en enorm snöhög längst ner på gården. Snöhögen var gigantisk och kunde lätt användas som slalombacke vilket var en av de många saker vi använde den till. Under den grävdes även gångar och jag vill helst inte tänka på vad som kunde ha hänt om allt hade rasat. Taket på en av ladorna användes till att hoppa ner i snöhögarna och trots diverse bråte som lätt hade kunnat ge oss brutna ben och nackar så klarade vi oss alltid undan värre skador.
Vi lekte ute från tidig morgon till sen kväll utan gnäll eller gnat och när middagen var avklarad, under tystnad förstås för att mamma och pappa skulle kunna prata genom dagen i lugn och ro, så kanske vi hade någon minut framför tv:n tillsammans. Många gånger har jag försökt komma på vad jag gjorde med alla dessa timmar utan dator, 100 tv-kanaler eller mobiltelfon och kommer fram till att det nog var då mitt intresse för böcker och skriva föddes.
Mina vänner bodde alla på minst en kilomenters avstånd vilket kändes som ett dödsstaff och även om det kan verka lite så kändes det som flera mil när vinden tjöt runt husknuten och snön kändes som spikar mot ansiktet. Då var det inte särskilt kul att ta sparken till kompisarna för man visste att även om man fixade att ta sig dit utan att förfrysa vitala delar så var vägen hem oftast mörk och skrämmande. Av någon anledning så är jag än idag lika rädd om jag passerar kurvan med den nu nedrivna ladan. Här fanns inga gatljus för det var mitt ute i obygden. Mitt mellan två byar. Kurvan. Den skrämde mig så att jag redan innan jag kom dit hade börjat öka takten och ju närmare jag kom desto högre blev farten och hjärtat skenade. Jag försökte alltid undvika att titta mig över axeln, aldrig lyckades jag.
På våren brukade vi göra snögrottor och ligga där hela dagarna när solen tittade fram. Värmen dallrade i det vindstilla utrymmet som var täckt med liggunderlag och renskinn. Hela familjen samlades där och vi njöt av solen. Tillsammans. Fåglarnas vårkvitter, vackra istappar, takdropp, varm choklad ur termos, grillad korv och föräldrarna förvånandsvärt avslappnade i skoteroverall och kaffekoppen rykande i handen. Vi gjorde alltid mycket tillsammans men på var sitt håll så att säga. Vi campade, fiskade, grillade, umgicks tillsammans men vi barn på vårt håll och vuxna på sitt håll och jag kan tänka mig att det inte händer så ofta idag. Föräldrar som låter barnen vara barn och vuxna vuxna men ändå ¨med en respekt för varandras världar och konstant uppmuntran till att stå på egna ben och lösa problem som uppstod. Mina barndoms vintrar var underbara, kalla och orsaken till att jag aldrig kommer att kunna passera en kurva i mörker utan att vända mig om.
Vinter i norr betydde för mig när jag var liten snö och lek, det fanns så ofantligt mycket farligt och kul man kunde göra och bara den korta dagen med minimalt dagsljus hindrade oss. Det fanns ingen chans i världen att man ens kom på tanken att fråga föräldrarna vad man skulle göra utan meningen "Gå ut och lek." var standardfras efter frukost och gällde fram till middagstid. Min bror som bara är tre år äldre än mig var en beskyddande och underbar bror på många sätt och vis, många är de timmarna vi lekt tillsammans, inte som syster och bror utan som kompisar och så är vi än idag. Kompisar, vänner med blodsband starka nog att rasera alla mörka murar i världen.
Min pappa som var och är perfektionist, plogade vår stora tomt och tryckte upp en enorm snöhög längst ner på gården. Snöhögen var gigantisk och kunde lätt användas som slalombacke vilket var en av de många saker vi använde den till. Under den grävdes även gångar och jag vill helst inte tänka på vad som kunde ha hänt om allt hade rasat. Taket på en av ladorna användes till att hoppa ner i snöhögarna och trots diverse bråte som lätt hade kunnat ge oss brutna ben och nackar så klarade vi oss alltid undan värre skador.
Vi lekte ute från tidig morgon till sen kväll utan gnäll eller gnat och när middagen var avklarad, under tystnad förstås för att mamma och pappa skulle kunna prata genom dagen i lugn och ro, så kanske vi hade någon minut framför tv:n tillsammans. Många gånger har jag försökt komma på vad jag gjorde med alla dessa timmar utan dator, 100 tv-kanaler eller mobiltelfon och kommer fram till att det nog var då mitt intresse för böcker och skriva föddes.
Mina vänner bodde alla på minst en kilomenters avstånd vilket kändes som ett dödsstaff och även om det kan verka lite så kändes det som flera mil när vinden tjöt runt husknuten och snön kändes som spikar mot ansiktet. Då var det inte särskilt kul att ta sparken till kompisarna för man visste att även om man fixade att ta sig dit utan att förfrysa vitala delar så var vägen hem oftast mörk och skrämmande. Av någon anledning så är jag än idag lika rädd om jag passerar kurvan med den nu nedrivna ladan. Här fanns inga gatljus för det var mitt ute i obygden. Mitt mellan två byar. Kurvan. Den skrämde mig så att jag redan innan jag kom dit hade börjat öka takten och ju närmare jag kom desto högre blev farten och hjärtat skenade. Jag försökte alltid undvika att titta mig över axeln, aldrig lyckades jag.
På våren brukade vi göra snögrottor och ligga där hela dagarna när solen tittade fram. Värmen dallrade i det vindstilla utrymmet som var täckt med liggunderlag och renskinn. Hela familjen samlades där och vi njöt av solen. Tillsammans. Fåglarnas vårkvitter, vackra istappar, takdropp, varm choklad ur termos, grillad korv och föräldrarna förvånandsvärt avslappnade i skoteroverall och kaffekoppen rykande i handen. Vi gjorde alltid mycket tillsammans men på var sitt håll så att säga. Vi campade, fiskade, grillade, umgicks tillsammans men vi barn på vårt håll och vuxna på sitt håll och jag kan tänka mig att det inte händer så ofta idag. Föräldrar som låter barnen vara barn och vuxna vuxna men ändå ¨med en respekt för varandras världar och konstant uppmuntran till att stå på egna ben och lösa problem som uppstod. Mina barndoms vintrar var underbara, kalla och orsaken till att jag aldrig kommer att kunna passera en kurva i mörker utan att vända mig om.
tisdag 9 februari 2010
Fireflies
När snön ligger djup och kylan tränger in i märgen brukar jag ta fram mitt fotoalbum från varmare tider i USA. Minns särskilt en kväll när vi svettiga satt ute i trädgården och skrattade, hettan som dallrat under dagen hade nu istället övergått till en mer behaglig värme. Vi befann oss i Wisconsin hemma hos en av mina två andra svenska vänner som jag av en slump träffat. Ett finare område, så klart, och jag var om än inte oskuldsfull så i alla fall väldigt naiv. Grönskan tillsammans med blommornas tunga doft bildade en egen liten oas av lugn och frid. Helt plötsligt börjar luften glöda och vi stannar alla tre upp i vårt samtal för att förundrat titta på eldflugorna som dansade framför oss. Ikväll kommer jag ihåg och blundar, jag ser eldflugornas dans och ler. Jag saknar allt jag trodde på där och då.
söndag 31 januari 2010
Tjuren Ferdinand
Tillbringade några timmar på Arlanda i upplockarbranchen så att säga. Jag tycker om att sitta där och åker gärna med väldigt god marginal när någon behöver transport. Vart ska alla, var kommer de ifrån och vad kommer resan att innebära? Det går att skilja nöjesåkaren från affärsresenären, den vana som glider från gate till gate och den smått förvirrade turisten som desperat letar någon att klänga sig fast vid, den rike som försöker se chict trashig ut i sina svindyra kläder och den fattige som försöker se pinsamt rik ut i sina billiga knock off läderjackor och plastiga väskor. Alla har ett mål med sin resa och jag tycker om att bygga upp historier kring varje resenär som sticker ut ur massan.
Medan jag satt på snurrstolen och förstulet kikade över kanten på min Wall Street (jag vet, så skjut mig för att jag älskar att köpa sådana tidningar när jag är på Arlanda) när mannen bredvid mig tar upp sin högteknologiska telefon för att ringa. Han är inte längre än, tja, 170, gråsprängt hår som är kortklippt och ser tjockt ut. Mustaschen, lika grå och tjock den, är välansad och måste nog anses ge honom ett trevligt utseende på ett sådant där sätt som skägg kan ge män utan haka en liten hjälp på traven att se lite mer manlig ut. Lite för tunna och beiga kläder för att vara någon som tänkt sig ut i vintervädret så mest troligt har han mellanlandat från något varmare land för att sedan bege sig till sin hemort. Han var definitivt inte på väg TILL ett varmt land för en man i hans ålder brukar generellt inte hoppa i solariet innan utlandsresan, fast å andra sidan ska man aldrig säga aldrig.
Upp kommer i alla fall telefonen och när personen i andra luren svarar, mer eller mindre skriker denne man på bredaste norrlänska (lutar mot Kalix men lovar inte att det är sant) HÄÄJ! HUR ÄÄÄR Ä (direktöversättning: Hej, hur e de)? Hela samtalet fortsätter väldigt högljutt och alla som sitter vid den gaten vet precis vad han pratar om. Utan att ens bry sig om alla irriterade och smått förvånade (stockholmare antar jag) blickar fortsätter han glatt att prata och det är hit jag vill komma. Han brydde sig inte alls om hur han lät, hur högt han lät eller vem som hörde honom.
Men måste man vara stolt över sin dialekt? Rättare sagt, måste man alltid prata så brett att ingen mer eller mindre förstår vad man säger bara för att man ska visa att man minsann är en stolt norrlänning och ingen stockholmare ska komma och tro de är något? Den här mannen fick för min del prata hur han ville och jag bryr mig inte alls men när jag pratar och andra frågar var jag kommer ifrån och jag då talar om den norrlänska stad jag kommer ifrån så ser alla förvånade ut och direkt tror att jag bott här nere i evigheter. Av naturen så har jag alltid haft lätt för att snappa upp andras dialekter och tycker det är kul att härma, av denna anledning så föll det sig väldigt naturligt att efterlikna stockholmskan när jag flyttade hit. Det är faktiskt inget jag gör medvetet, det bara blir så. Måste det betyda att jag skäms för mitt ursprung?
Många jag känner från min hemstad skulle hellre dö än att försöka "försvenska" sitt tal för det är en svek mot hemstaden (vi är VÄLDIGT patriotiska). De fnyser föraktfullt åt 08-orna och deras sätt att tala. Fjollor, skrattar de. Prata som vanligt säger pappa irriterat om jag råkar säga något "fel", för man pratar inte så bara. Vi betonar orden helt olika i norr och söder vilket är ganska kul faktiskt och jag tycker det är fantastiskt roligt att komma hem och bre på lite grann när jag pratar. För jag kan prata min hemstads dialekt, både bredare och snabbare än många i min ålder. Jag har lärt mig av min farmor och min pappa och det är lika kul att kunna den dialekten som vilken annan dialekt som helst. Men måste jag tala den allt jämt?
Vem har rätt att tala om för mig att jag inte får vara som jag är, vem har rätt att säga åt mig att jag sviker genom att tala så att folk förstår? Vem har sagt att jag älskar min hemstad mindre bara för detta? Allt detta hat mot den som inte vill vara som alla andra, som tänker annorlunda, har fått mig att känna mig som tjuren Ferdinand. Envist sittandes under min korkek och sniffandes på blommorna och där har jag tänkt sitta, oavsett hur mycket folket stångas där nere på ängen.
Medan jag satt på snurrstolen och förstulet kikade över kanten på min Wall Street (jag vet, så skjut mig för att jag älskar att köpa sådana tidningar när jag är på Arlanda) när mannen bredvid mig tar upp sin högteknologiska telefon för att ringa. Han är inte längre än, tja, 170, gråsprängt hår som är kortklippt och ser tjockt ut. Mustaschen, lika grå och tjock den, är välansad och måste nog anses ge honom ett trevligt utseende på ett sådant där sätt som skägg kan ge män utan haka en liten hjälp på traven att se lite mer manlig ut. Lite för tunna och beiga kläder för att vara någon som tänkt sig ut i vintervädret så mest troligt har han mellanlandat från något varmare land för att sedan bege sig till sin hemort. Han var definitivt inte på väg TILL ett varmt land för en man i hans ålder brukar generellt inte hoppa i solariet innan utlandsresan, fast å andra sidan ska man aldrig säga aldrig.
Upp kommer i alla fall telefonen och när personen i andra luren svarar, mer eller mindre skriker denne man på bredaste norrlänska (lutar mot Kalix men lovar inte att det är sant) HÄÄJ! HUR ÄÄÄR Ä (direktöversättning: Hej, hur e de)? Hela samtalet fortsätter väldigt högljutt och alla som sitter vid den gaten vet precis vad han pratar om. Utan att ens bry sig om alla irriterade och smått förvånade (stockholmare antar jag) blickar fortsätter han glatt att prata och det är hit jag vill komma. Han brydde sig inte alls om hur han lät, hur högt han lät eller vem som hörde honom.
Men måste man vara stolt över sin dialekt? Rättare sagt, måste man alltid prata så brett att ingen mer eller mindre förstår vad man säger bara för att man ska visa att man minsann är en stolt norrlänning och ingen stockholmare ska komma och tro de är något? Den här mannen fick för min del prata hur han ville och jag bryr mig inte alls men när jag pratar och andra frågar var jag kommer ifrån och jag då talar om den norrlänska stad jag kommer ifrån så ser alla förvånade ut och direkt tror att jag bott här nere i evigheter. Av naturen så har jag alltid haft lätt för att snappa upp andras dialekter och tycker det är kul att härma, av denna anledning så föll det sig väldigt naturligt att efterlikna stockholmskan när jag flyttade hit. Det är faktiskt inget jag gör medvetet, det bara blir så. Måste det betyda att jag skäms för mitt ursprung?
Många jag känner från min hemstad skulle hellre dö än att försöka "försvenska" sitt tal för det är en svek mot hemstaden (vi är VÄLDIGT patriotiska). De fnyser föraktfullt åt 08-orna och deras sätt att tala. Fjollor, skrattar de. Prata som vanligt säger pappa irriterat om jag råkar säga något "fel", för man pratar inte så bara. Vi betonar orden helt olika i norr och söder vilket är ganska kul faktiskt och jag tycker det är fantastiskt roligt att komma hem och bre på lite grann när jag pratar. För jag kan prata min hemstads dialekt, både bredare och snabbare än många i min ålder. Jag har lärt mig av min farmor och min pappa och det är lika kul att kunna den dialekten som vilken annan dialekt som helst. Men måste jag tala den allt jämt?
Vem har rätt att tala om för mig att jag inte får vara som jag är, vem har rätt att säga åt mig att jag sviker genom att tala så att folk förstår? Vem har sagt att jag älskar min hemstad mindre bara för detta? Allt detta hat mot den som inte vill vara som alla andra, som tänker annorlunda, har fått mig att känna mig som tjuren Ferdinand. Envist sittandes under min korkek och sniffandes på blommorna och där har jag tänkt sitta, oavsett hur mycket folket stångas där nere på ängen.
söndag 24 januari 2010
Lycka
Trodde inte det var sant, att man kan vakna med ett leende och känna lycka sprida sig ut i fingrar och tår som en ljummen sommar vind. Vaknade och visste att allt jag vill och önskar kommer, konstigt men sant. Drömmen var mer än bara ett dimmigt försök av min hjärna att dra slutsatser av dagen som varit, den visade mig det som kommer. Det jag tidigare önskade vet jag nu med en klarhet jag inte trodde fanns. Vetskapen har etsat sig fast i varje fiber av min kropp. Lycka. Ren och skär lycka.
måndag 18 januari 2010
Bara tomten är vaken
Det är inte mycket liv efter vägarna en kväll som denna, snön faller vit och dess förföriska rörelser när de lägger sig på ängarna ger mig en stunds avkoppling. Månen har lyckats gömma sig och jag saknar känslan när den dyker upp, stor och rund, det får mig alltid att tappa andan. Som ett litet barn ler jag av lycka. Kör vidare och den där känslan av oro kommer krypande. Jag önskar att jag inte känner som jag gör, att jag inte behövde göra de val och beslut jag måste ta.
An' the silent night will shatter
From the sounds inside my mind,
For I'm one too many mornings
And a thousand miles behind
Jag är trött, vill hem till min varma säng och krypa ner under det stora fluffiga täcket men istället sitter jag här, jobbar och försöker hålla ögonen öppna. Ska väl vara glad över att jag inte ligger i sängen för där föds alla tankar jag inte behöver just nu.
From the crossroads of my doorstep,
My eyes they start to fade,
As I turn my head back to the room
Where my love and I have laid.
Ibland vill man så det gör ont i en men viljan räcker inte alltid till, hur mycket jag än skriker jag vill så slutar det med ett tyst inte. Hur många gånger jag varit i ombytta roller vill jag inte komma ihåg, har de lämnat mig ärrad för livet och gett mig en fel tankebana över hur livet och förhållanden ska vara?
It's a restless hungry feeling
That don't mean no one no good,
When ev'rything I'm a-sayin'
You can say it just as good.
Normal är inte och kommer aldrig att vara mitt ledord, jag förstör vackra saker och det stör mig att aldrig känna ro. Ge mig tio minuter av stillhet, lugn och förtröstan, men vill jag det? Nej. Jag önskar att någon kunde se att det jag ger är allt jag har även om det inte räcker till så är det allt jag kan förmå mig att skänka. Ibland är det ett mångfald av känslor men allt som oftast bara en gnutta av andra tycker sig behöva för att överleva utan frostskador. Jag vill i alla fall tro att jag gett allt den här gången men att det ändå inte höll hela vägen..
We're both just one too many mornings
An' a thousand miles behind.
An' the silent night will shatter
From the sounds inside my mind,
For I'm one too many mornings
And a thousand miles behind
Jag är trött, vill hem till min varma säng och krypa ner under det stora fluffiga täcket men istället sitter jag här, jobbar och försöker hålla ögonen öppna. Ska väl vara glad över att jag inte ligger i sängen för där föds alla tankar jag inte behöver just nu.
From the crossroads of my doorstep,
My eyes they start to fade,
As I turn my head back to the room
Where my love and I have laid.
Ibland vill man så det gör ont i en men viljan räcker inte alltid till, hur mycket jag än skriker jag vill så slutar det med ett tyst inte. Hur många gånger jag varit i ombytta roller vill jag inte komma ihåg, har de lämnat mig ärrad för livet och gett mig en fel tankebana över hur livet och förhållanden ska vara?
It's a restless hungry feeling
That don't mean no one no good,
When ev'rything I'm a-sayin'
You can say it just as good.
Normal är inte och kommer aldrig att vara mitt ledord, jag förstör vackra saker och det stör mig att aldrig känna ro. Ge mig tio minuter av stillhet, lugn och förtröstan, men vill jag det? Nej. Jag önskar att någon kunde se att det jag ger är allt jag har även om det inte räcker till så är det allt jag kan förmå mig att skänka. Ibland är det ett mångfald av känslor men allt som oftast bara en gnutta av andra tycker sig behöva för att överleva utan frostskador. Jag vill i alla fall tro att jag gett allt den här gången men att det ändå inte höll hela vägen..
We're both just one too many mornings
An' a thousand miles behind.
tisdag 12 januari 2010
Drömlandskap
Idag var en magisk dag att köra runt i, jag kunde inte sluta titta på allt runt om mig vilket nog var allt annat än hälsosamt med tanke på halkan, men hur skulle jag kunna sluta förundras över naturen en dag som denna? Himlen med sitt aprikosa sken, den mjölkaktiga dimman som smekte ängarna och träden med sina silverklädda armar. Jag körde runt i något jag bara kan jämföra med Narnia, vackert, kallt och drömlikt. Kameran? Naturligtvis bortglömd i sovrummet.. Såklart..
onsdag 9 december 2009
Dålig dag vs jag.. 1-0
Just idag kan jag väl lugnt säga att jag INTE hade velat kliva upp ur sängen. Just idag hade jag INTE velat se mig i spegeln och hitta mother of all grustag i mina ögon. Just idag hade jag INTE velat åka till jobbet i kladdigt regn. Just idag hade jag INTE velat ha en blöt och geggig hunds glada tassar på mig när vi promenerade i det fortfarande kladdiga regnet som fortsatte att glida ner.
Just idag hade jag velat ha en kopp kaffe i sängen så där lagom till 9-tiden. Just idag hade jag velat ha en stor stark man som kom in i sovrummet och masserade mina ömma axlar. Just idag hade jag velat ligga i ett varmt bad och läst en bok medan stearinljusen fladdrade på väggen. Just idag hade jag velat bli utbjuden på lunch. God lunch. Lång lunch.
Idag blev det en full dag av massa INTE..
Just idag hade jag velat ha en kopp kaffe i sängen så där lagom till 9-tiden. Just idag hade jag velat ha en stor stark man som kom in i sovrummet och masserade mina ömma axlar. Just idag hade jag velat ligga i ett varmt bad och läst en bok medan stearinljusen fladdrade på väggen. Just idag hade jag velat bli utbjuden på lunch. God lunch. Lång lunch.
Idag blev det en full dag av massa INTE..
fredag 4 december 2009
I dina ögon
Love I get so lost,
sometimes days pass
and this emptiness fills my heart
when I want to run away
I drive off in my car
but whichever way I go
I come back to the place you are
onsdag 25 november 2009
Typ liksom..
Stod vid kassan, den där där man bara får ha max 10 varor för att passera (har en gång haft 15 varor och jäklar vad kassörskan blängde..) när jag får höra denna konversation mellan två stycken dryga 25-åringar som läser löpsedlarna.
-Rom skrek men ingen hörde.. (Syftar då till Rom Houben som låg i koma i 23 år och nu har vaknat upp och berättar om hur han upplevde den tiden) Vafför skrek en hel stad, typ?
-Men asså.. Rom är en person..
-Nej, Rom är en stad ju!
-Asså.. ja men typ inte här, här är det en kille liksom.. man kan heta samma som staden ju..
-Jaha.. Men du, koma i 23 år.. det blir väl rätt länge det..
-Ja, typ 23 år..
-Det är typ som att vara död i 23 år, typ..
-Ahh.. typ..
Det svenska språket och intellektet hos ungdomen verkar på något sätt följas åt.. typ..
-Rom skrek men ingen hörde.. (Syftar då till Rom Houben som låg i koma i 23 år och nu har vaknat upp och berättar om hur han upplevde den tiden) Vafför skrek en hel stad, typ?
-Men asså.. Rom är en person..
-Nej, Rom är en stad ju!
-Asså.. ja men typ inte här, här är det en kille liksom.. man kan heta samma som staden ju..
-Jaha.. Men du, koma i 23 år.. det blir väl rätt länge det..
-Ja, typ 23 år..
-Det är typ som att vara död i 23 år, typ..
-Ahh.. typ..
Det svenska språket och intellektet hos ungdomen verkar på något sätt följas åt.. typ..
fredag 6 november 2009
Vinter i viken
Det blåser en kall vind och snöflingorna slår hårt mot mitt ansikte, mörkret är inte lika kompakt tack vare snön som lyser upp och i norr lyser det blågråa skenet från stadens gatljus upp himlen. Jag går in i bastun, den av ved uppvärmda lilla stugan, och klär av mig de varma plaggen som värmde gott ute i kylan men som här inne bara irriterar. Kastar vattnet ur karet på kaminen där veden sprakar och sprider sina varma dansande ljusspel på väggarna. Tar min whisky och sjunker ner i den dimmiga värmen. Hemma.
Det konstiga med detta är att hur mycket jag än älskar att komma hem, verkligen känner mitt hjärta fyllas av kärlek över mina föräldrars släktgård som gått i arv i flera generationsled, så har jag ett annat hjärta, ett hjärta som även det fylls av glädje och iver över att åka och komma till mitt andra hem... Det är konstigt men lika fullt normalt och vettigt. Två hjärtan. Två hem. Just nu är jag hemma i det vita vinterlandet och jag trivs, njuter och känner mitt lugn åter fylla kroppens blodbanor. Detta var precis vad jag behövde.
Det konstiga med detta är att hur mycket jag än älskar att komma hem, verkligen känner mitt hjärta fyllas av kärlek över mina föräldrars släktgård som gått i arv i flera generationsled, så har jag ett annat hjärta, ett hjärta som även det fylls av glädje och iver över att åka och komma till mitt andra hem... Det är konstigt men lika fullt normalt och vettigt. Två hjärtan. Två hem. Just nu är jag hemma i det vita vinterlandet och jag trivs, njuter och känner mitt lugn åter fylla kroppens blodbanor. Detta var precis vad jag behövde.
måndag 2 november 2009
Hem
Då jag flyttat ner från nordligare breddgrader finns oundvikligen saker jag saknar mer än andra och trots att jag länge kände hat mot snön och kylan är det just detta jag idag saknar mest. Att ta på sig skorna och ge sig ut på en vandring medan snön knarrar under fötterna en mörk natt. Bara månen som lyser upp snön och gör att varje snöflinga glittrar som de dyrbaraste diamanter medan kylan biter kinderna och norrskenet sprakar. Det saknar jag.
Minns hur jag som liten fascinerades av stjärnbilderna och historierna runt dem, hur himlen kom till liv av sagorna, mytologin som jag än idag tyst kan upprepa för mig när stjärnorna tillåts visa sig i sin fulla glans. Jag hoppas på kyla, snö och ett färgsprakande norrsken när jag imorgon åker upp. Hem.
Minns hur jag som liten fascinerades av stjärnbilderna och historierna runt dem, hur himlen kom till liv av sagorna, mytologin som jag än idag tyst kan upprepa för mig när stjärnorna tillåts visa sig i sin fulla glans. Jag hoppas på kyla, snö och ett färgsprakande norrsken när jag imorgon åker upp. Hem.
torsdag 29 oktober 2009
Idag ingenting.
Nattens mörker sluter sig om bilen, asfalten liknar flytande olja i regnet och vindrutetorkarna gnider sövande fram och tillbaka på glaset. Ikväll är jag trött, trött på allt, trött på ingenting, trött. Idag är en sådan dag då livet stundtals tappar mening, små sekunder av ingenting blir till allting och jag orkar inte andas. Sen händer det, glädjen och livet rinner in i mina ådror och fyller mig lika fort som jag dränerats. Idag orkar jag inte, imorgon kommer jag att vilja allt igen men just nu. Tomt. Kallt. Trött.
fredag 16 oktober 2009
På min mammas trappa
Ska åka till föräldrarna för att insupa hösten, som snart går över till vinter där uppe, med god mat och förhoppningsvis även dryck. Jag vet redan nu hur det kommer att bli. Min mamma kommer att möta mig i dörren och famnen är öppen, den känns alltid lite konstig att kliva in i för vi har aldrig haft den sortens relation min mamma och jag. Ändå kommer jag att le och för ett kort ögonblick låta mig omfamnas. En värme som försvinner lika snabbt som den kom, men på något sätt och på något plan har vi hittat ett sätt att relatera till varandra som vi båda accepterat. Sen kommer jag att halvspringa in i det stora ljusa lantköket där min pappa med största sannolikhet kommer att befinna sig. Hans leende ger rynkorna i ansiktet ett eget liv och när de brunbrända armarna sträcks fram kliver jag med glädje fram och tar emot kramen som varar länge. "Vad länge du varit borta, vi saknar dig här.." Ord som ger mig både glädje och sorg, men så är väl oftast möten med dem vi älskar och håller nära vårt hjärta. Full av motstridiga känslor för vad vi lämnar när vi åker och kärleken vi möter när vi kommer.
Vi pratar alltid i munnen på varandra medan mamma diskret håller sig i bakgrunden. Jag har många gånger sett sorgen i min pappas ögon över att jag inte är hans son, vi är så lika och skogen är bådas element. Min bror, hur mycket pappa än älskar honom så kommer han aldrig att trivas bland mossa och fågelsång och det gör ont för en man av hans generation och uppväxt. Han som kan skogen som sin egen bakficka, som kan gå fem mil i kringelkrogar och fortfarande veta exakt var han är, vem som äger skogen och var julgranen han sett ut till nästa år står. Hans förstfödde son vill inte ta över, tycker allt pappa pratar om är jobbigt och strunt och det är en kniv i själen för honom. Min bror ser naturligtvis inte detta och de älskar inte varandra mindre för det men det är ändå något jag funderat kring. Ibland har jag nästan skuldkänslor över att inte vara något jag inte kan bli och det är här som generationsklyftorna syns och märks som mest. Ändå vet jag hur stolt min pappa är över mig och över allt jag åstadkommit och även mamma ler när hon pratar om hur glada de är att jag hittat rätt väg i livet.
Hur som helst blir det ett underbart avbrott som jag behöver, jag längtar till doften av skog, mina föräldrars stuga i havsviken och lugnet.
Vi pratar alltid i munnen på varandra medan mamma diskret håller sig i bakgrunden. Jag har många gånger sett sorgen i min pappas ögon över att jag inte är hans son, vi är så lika och skogen är bådas element. Min bror, hur mycket pappa än älskar honom så kommer han aldrig att trivas bland mossa och fågelsång och det gör ont för en man av hans generation och uppväxt. Han som kan skogen som sin egen bakficka, som kan gå fem mil i kringelkrogar och fortfarande veta exakt var han är, vem som äger skogen och var julgranen han sett ut till nästa år står. Hans förstfödde son vill inte ta över, tycker allt pappa pratar om är jobbigt och strunt och det är en kniv i själen för honom. Min bror ser naturligtvis inte detta och de älskar inte varandra mindre för det men det är ändå något jag funderat kring. Ibland har jag nästan skuldkänslor över att inte vara något jag inte kan bli och det är här som generationsklyftorna syns och märks som mest. Ändå vet jag hur stolt min pappa är över mig och över allt jag åstadkommit och även mamma ler när hon pratar om hur glada de är att jag hittat rätt väg i livet.
Hur som helst blir det ett underbart avbrott som jag behöver, jag längtar till doften av skog, mina föräldrars stuga i havsviken och lugnet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)