Kvinnor i trafiken..

Jag vet att jag i och med detta inlägg sticker ut hakan med risk för en rejäl smäll men here goes..

En vanlig dag på motorvägen. Ska köra om en Volvo som inte håller hastigheten, sekunderna innan jag passerar segar den sig ut framför mig vilket tvingar mig att bromsa rätt hårt, sedan drar den sig lika segt förbi lastbilen och utan att tänka sig för fortsätter relativt långt i vänster körfält framför mig, och många mer, som vill hålla hastigheten. När jag försynt blinkar med hellyset för att uppmärksamma personen på att den nog bör svänga in i höger körfält svänger hon av och, hör och häpna, ilsket ger mig fingret. ÅT MIG!?

Det här är en vanligt återkommande situation och tyvärr måste erkännas, trots att jag själv är kvinna att det oftast är kvinnor som kör som om de är helt ensamma på vägen. Vet kvinnor om att man kan använda backspeglarna till att se ANDRA trafikanter i än sig själva? Ibland undrar jag..

Känns som imorgon blir en bra dag.

Jag sitter och tittar på vimmelbilder från min hemstad. Ser få jag känner igen och färre jag bryr mig om och även om jag vet att de inte bryr sig om mig så är det lite med sorg i ögat jag bläddrar vidare, bild för bild. De jag känner igen har alla blivit äldre, som jag, och jag funderar över varför de stannat kvar medan jag valde att försvinna. Ser exet som var en del i anledningen till flytten, inte orsaken men en flisa av mina alla tankar kring varför jag inte borde vara kvar. Det finns inget jag ångrar med flytten som av mig själv många gånger betraktades som flykt men lika väl var nödvändig. Ändå måste jag fundera över vad jag lämnade och hur jag hade varit om jag stannat. Alla-känner-alla-syndromet får mig att vilja kräkas och det är inte för inte som valet av stad är större än den jag lämnat.

Är jag en hemsk människa som vill annat än det hemtama, som jagar något annat än det som finns mitt framför näsan? Även om jag lyckades begrava känslan i många år så fanns den där, pockandes på min uppmärksamhet och en morgon vaknade jag och insåg att det inte längre gick att ignorera känslan, den där insikten att allt jag sökte fanns men inte där, inte då. Den tyngden jag kände av allt jag vägde på mina axlar lättade efter det beslutet och helt plötsligt visste jag att allt jag önskade och ville skulle komma, bara jag väntade. Jag väntar fortfarande men med ett annat lugn, det jag saknar kommer, kanske inte idag men en annan imorgon..

Demondödare

När jag inte mår bra, är ledsen eller bara är allmänt jag-orkar-inte-med-mänsklig-interaktion-uttråkad måste jag konsumera. Det är min last och jag skäms inte för att säga det. Eller rättare sagt, jag skäms över att behöva konsumera för att må bra. Nu behöver jag inte en ny mobil men jag ska köpa en. Fylla hålet i hjärtetrakten och döva de skränande demonerna i huvudet, ja visst, I'm all game. Valet står mellan Nokia N900, Nokia N97 mini eller Nokia N86. Så, vad ska jag välja?

Har jag blivit tokig?

tänkte jag då jag likt en zombie utan egen vilja med stora steg gick mot garderoben. Skräckslaget såg jag mina armar sträcka sig mot de av damm övertäckta byxorna och sedan, trots mitt önsketänkande att de inte skulle passa, faktiskt få dem över stussen och till min förvåning se att de satt utan att jag tappade allt för mycket av min andning. Träningsskorna som efter några kraftiga dunsar mot husväggen såg.. acceptabla ut, passade även de utan att se allt för tokiga ut. Inom mig skrek jag NO, NO, NO!!! Men benen drog vidare med kroppen in i bilen och innan jag hunnit fundera mycket mer så var jag framme vid elljusspåret. Och jag sprang. Inte fort. Inte långt. Men jag sprang. Idag är kroppen i chock och jag tror min hjärna planerar ytterligare en kupp mot mitt bättre vetande. Så, om ni inte hör från mig på några dagar, larma polisen, min hjärna har då fått min kropp i sitt grepp och, ve och fasa, tvingat iväg den på mer motion.

I'm afraid..

Aonair..

Mina helger verkar koncentreras kring mat, goood mat, och vin. Idag inget undantag. Trevligt avslappnat sällskap, en skaplig Amarone till grillad entrecote med ungsbakade rotfrukter och ett flertal fantastiska såser till. Inget dåligt sätt att spendera timmarna mellan sömn och arbete men ibland önskar jag mig en timme eller två för mig själv, ensam, i tystnad, vid havet i mina föräldrars timmrade stuga med bara fotogenlampan, den stora kaminen som rofyllt sprakar och en gammal skrivmaskin man måste slå på tangenterna för att de ska slänga sig upp mot pappret och trycka fast det svarta bläcket mot det vita arket. Sen när den bärnstensfärgade whiskyn värmt min mage har den vedeldade bastun blivit tillräckligt het för att fräsa tillfredsställande när det iskalla vattnet kastas på väggarna. Nakenbad i den lilla viken, springa in och värma sig vid kaminen, mer whisky. Dit vill jag komma. Nu.

Duracellkaninen

Jag var på shåkladprovning igår. Det var underbart kul att bara få slappna av med kollegor och prata allt annat än jobb (typ sex, män, kvantfysik och.. sex). Vi skrattade, drack vin och åt shåklad. Shåklad, shåklad, shåklad! Det var först när jag insåg att vi alla pratade som uppladdade Duracellkaniner som det slog mig att det inte var den bästa iden att förlägga en sådan tillställning just innan hem- och sänggående.. Krävdes två stoooora glas vin och plenty of Miles Davis för att lugna ner mig och ändå kände jag mig som ett ADHD-barn på speed...

Nästa utgång med kollegor, lakritsfestivalen. Vi gillar godis, men det är ganska uppenbart va?

Wine and dine me, please.

Vinet har redan börjat göra sitt, det är mörkrött, river torrt i strupen och ger mig en eftersmak som jag inte vet om jag ska beteckna som angenäm eller något för sträv. Det är tyvärr inte något årgångsvin utan den lite billigare sorten jag egentligen inte tycker om, det blir så när man lärt sig uppskatta de lite finare vinerna som inte lämnar en lila färg på tänderna.

Nej, jag är ingen vinsnobb och jag dricker utan gnäll eller näsa i vädret det lite billigare men jag tycker OM vin som fyller gommen, virvlar runt, ger mig en själslig orgasm, fyller sinnet med färger och smakförnimmelser, glider ner för strupen och smäller till mig i huvudet med eftersmak och det är inte ofta ett billigare vin gör det. Så, ikväll delar jag vin och god mat med vänner.

Fast jag önskar jag kunde fylla hjärtat med värme och trygghet istället för magen med mat men just idag får det vara nog.

Döden, döden, döden...

Idag är en sådan dag då ryggsäcken känns tung att bära. Döden. Vi har väl mer eller mindre blivit vänner på gott och ont genom åren som gått. Håll dina vänner nära och dina fiender närmare. Idag var hon inte välkommen med mig men likafullt hängde hon där över axeln. "Du vet att jag får det jag vill och henne vill jag ha." Viskade hon något hånfullt i mitt öra som om jag inte redan visste. Jag blängde på henne och vägrade svara. Önskade så att jag haft möjlighet att titta in i den unga kvinnans ögon, hon som just börjat livet, och kunnat säga att hon skulle bli frisk, att allt skulle bli bra. Istället kramade jag om och förbannade livets orättvisor. Stilla gick jag ut i bilen igen och stängde dörren om mig och döden. Djup suck och tillrättalagda anletsdrag. Idag tyckte jag inte om mitt jobb.

Oh summer where art thou..?

Idag, gårdagens snöoväder till trots, är det grilla som gäller i kombination med acceptabelt rödvin och gott sällskap. Live long and prosper..

Det bränner..

Jag har insett att jag börjar bli gammal. Seriöst. Igår festade jag till med ungsstekt lax, god sås och potatis med maaaassor av smör. Och ett stort glas rödvin. Vaknade mitt i natten och brann mer eller mindre upp inifrån. Fick en flashback av Robert Gustavssons scen från I manegen med Glenn Killing där han dricker klorin och väser fram "Det bränner.."

Det enda jag kunde tänka på var Samarin. Samarin mina vänner är något ÄLDRE människor dricker när de har problem med sura uppstötningar och det var detta jag ville ha. Hade ingen hemma dock vilket nog ger mig lite pluspoäng som ung och hipp.

Men det hade varit gott..

På tal om internationella kvinnodagen

Jag har idag fått lyssna till en berättelse om äkta kärlek, den jag inte trodde fanns men som tydligen existerar. En kvinnas sjuksäng i hemmet, stor träsäng från tidigt 1900-tal inköpt av fadern, färgsprakande tavlor med obskyr konst huller om buller på väggarna som hon fått av konstnärsvänner, kläder på stolar som minner om tidigt 50-tal, enorma bokhyllor med läderinbundna böcker som lästs och tummats om och om igen, och kvinnans berättelse som fyller ut hela rummet. Hon har en späd men klingande röst som gjord för att berätta historier och jag gör alltid mitt bästa för att dra ut på mina besök, sparar frågor till nästa gång bara för att få höra henne tala.

Medan solen värmer det murrigt mörka rum vi befinner oss i kryper denna späda lilla kropp längre ner under täcket och nästan vaggar sig själv till sömns med sin röst. Solstrålarna lyser upp dammet som ligger tjockt på mahognyfärgade möbler och jag ler åt den nästan barnsliga glädje hon visar när hon talar om sina två kärlekar. Mannen hon gift sig med som var mycket äldre än henne och som hon hyste en vänskapskärlek till och hur hon hittade mannen hon älskade, mannen hon lämnade äktenskapets trygga vrå för. "Det gjorde du allt rätt i." Säger jag när jag ser hennes lite förlägna leende. "Tycker du? Det blir jag glad av att höra." Svarar hon med en uppenbar lättnad. "Vi lever bara en gång, att följa sitt hjärta är aldrig fel." Säger jag leende och tar hennes tunna, nästan genomskinliga hand i min.

Hon fortsätter att berätta och trots att jag egentligen inte har tid att sitta längre så fortsätter vi prata där i solen och jag känner att jag måste känna till hennes historia och memorera den innan hon dör för hon har inga barn, inga släktingar som står nära, utan hon är ensam så när som på en god vän som hjälper till med allt och lite till. Hennes liv ska inte vara bortglömt den dagen hon går bort utan jag ska minnas det, det är jag skyldig henne, hon som fann äkta kärlek och hade modet att följa hjärtat för 40 år sedan.

Lös och ledig

Spenderade morgonen i sängen med kaffekoppen för att sedan förflytta mig till den varma duschen och som avrundning, café med söndagsscones och thé i mysig golven-är-skeva-och-knarrar-när-man-går-på-dem-men-det-är-charmen-så-det-spelar-ingen-roll-anda.. En söndagsförmiddag like God the almighty intended it to be..

Träda

Jag vilar min kropp efter helgens bravader men av någon anledning vill fötterna fortfarande inte riktigt kännas vid att de lever. Mina tår är något bortdomnade från de höga (men snygga) klackar de klämdes ner i . Lärdomen från helgen bör nog vara som så: Att ge sig ut i kaosartat snöoväder klockan 03.30 en lördagnatt för att hitta en taxi efter en kväll på dansgolvet med fötter som lider är ingen bra idé.. tyckte mina tår i alla fall.. Jag å andra sidan tackar min vän H för en kväll och natt jag inte borde förvånats över att jag njöt av men lika fullt är grymt tacksam för. Den var vad doktorn ordinerade.

Vinterminnen

Bredvid mig i soffan ligger min lurvige följeslagare nära, nära och ute är det grått, kallt och vinter. Vinter här nere i söder skiljer sig inte mycket från den norrländska vintern uppenbarligen. Det vill säga sedan jag flyttat ner. Rekordmycket snö tydligen. Såklart.

Vinter i norr betydde för mig när jag var liten snö och lek, det fanns så ofantligt mycket farligt och kul man kunde göra och bara den korta dagen med minimalt dagsljus hindrade oss. Det fanns ingen chans i världen att man ens kom på tanken att fråga föräldrarna vad man skulle göra utan meningen "Gå ut och lek." var standardfras efter frukost och gällde fram till middagstid. Min bror som bara är tre år äldre än mig var en beskyddande och underbar bror på många sätt och vis, många är de timmarna vi lekt tillsammans, inte som syster och bror utan som kompisar och så är vi än idag. Kompisar, vänner med blodsband starka nog att rasera alla mörka murar i världen.


Min pappa som var och är perfektionist, plogade vår stora tomt och tryckte upp en enorm snöhög längst ner på gården. Snöhögen var gigantisk och kunde lätt användas som slalombacke vilket var en av de många saker vi använde den till. Under den grävdes även gångar och jag vill helst inte tänka på vad som kunde ha hänt om allt hade rasat. Taket på en av ladorna användes till att hoppa ner i snöhögarna och trots diverse bråte som lätt hade kunnat ge oss brutna ben och nackar så klarade vi oss alltid undan värre skador.

Vi lekte ute från tidig morgon till sen kväll utan gnäll eller gnat och när middagen var avklarad, under tystnad förstås för att mamma och pappa skulle kunna prata genom dagen i lugn och ro, så kanske vi hade någon minut framför tv:n tillsammans. Många gånger har jag försökt komma på vad jag gjorde med alla dessa timmar utan dator, 100 tv-kanaler eller mobiltelfon och kommer fram till att det nog var då mitt intresse för böcker och skriva föddes.

Mina vänner bodde alla på minst en kilomenters avstånd vilket kändes som ett dödsstaff och även om det kan verka lite så kändes det som flera mil när vinden tjöt runt husknuten och snön kändes som spikar mot ansiktet. Då var det inte särskilt kul att ta sparken till kompisarna för man visste att även om man fixade att ta sig dit utan att förfrysa vitala delar så var vägen hem oftast mörk och skrämmande. Av någon anledning så är jag än idag lika rädd om jag passerar kurvan med den nu nedrivna ladan. Här fanns inga gatljus för det var mitt ute i obygden. Mitt mellan två byar. Kurvan. Den skrämde mig så att jag redan innan jag kom dit hade börjat öka takten och ju närmare jag kom desto högre blev farten och hjärtat skenade. Jag försökte alltid undvika att titta mig över axeln, aldrig lyckades jag.

På våren brukade vi göra snögrottor och ligga där hela dagarna när solen tittade fram. Värmen dallrade i det vindstilla utrymmet som var täckt med liggunderlag och renskinn. Hela familjen samlades där och vi njöt av solen. Tillsammans. Fåglarnas vårkvitter, vackra istappar, takdropp, varm choklad ur termos, grillad korv och föräldrarna förvånandsvärt avslappnade i skoteroverall och kaffekoppen rykande i handen. Vi gjorde alltid mycket tillsammans men på var sitt håll så att säga. Vi campade, fiskade, grillade, umgicks tillsammans men vi barn på vårt håll och vuxna på sitt håll och jag kan tänka mig att det inte händer så ofta idag. Föräldrar som låter barnen vara barn och vuxna vuxna men ändå ¨med en respekt för varandras världar och konstant uppmuntran till att stå på egna ben och lösa problem som uppstod. Mina barndoms vintrar var underbara, kalla och orsaken till att jag aldrig kommer att kunna passera en kurva i mörker utan att vända mig om.

Fireflies

När snön ligger djup och kylan tränger in i märgen brukar jag ta fram mitt fotoalbum från varmare tider i USA. Minns särskilt en kväll när vi svettiga satt ute i trädgården och skrattade, hettan som dallrat under dagen hade nu istället övergått till en mer behaglig värme. Vi befann oss i Wisconsin hemma hos en av mina två andra svenska vänner som jag av en slump träffat. Ett finare område, så klart, och jag var om än inte oskuldsfull så i alla fall väldigt naiv. Grönskan tillsammans med blommornas tunga doft bildade en egen liten oas av lugn och frid. Helt plötsligt börjar luften glöda och vi stannar alla tre upp i vårt samtal för att förundrat titta på eldflugorna som dansade framför oss. Ikväll kommer jag ihåg och blundar, jag ser eldflugornas dans och ler. Jag saknar allt jag trodde på där och då.