Kärleksvampyr...

"Hon är som att ta på sig en nytvättad renstruken skjorta..."

Så mycket kärlek ryms i den meningen, tänk om någon sa så om mig, tänk om någon längtade så efter mig att de tänkte på mig som en nytvättad, renstruken skjorta... För låt oss tänka genom just den här meningen. Att ta på sig något nytvättat och renstruket. Underbart. Att dra in doften av rent, torkat i solen, struket och pressat.

Blunda och dra in doften. Se skjortan ligga där i rummet, solstrålarna som ger sina sista varma strålar för dagen över tapeterna som med sina av åldern något gulnade blommor och mönsterpassning gjord strax efter en whisky eller två. Känna lugnet. Men ändå, värmen som strålar ut från just den skjortan som hänger där över sängen, den mahognyfärgade, tunga pjäsen som fyller ut hela rummet. Den ger dig en känsla av värme. Av trygghet. Av kärlek.

Jag vill vara någons skjorta...

Gammalt slut och ny början...

Ett nytt år kräver mer eller mindre en summering, en sammanställning av årets för- och nackdelar. Mark Knopfler ekar i högtalarna och snön har åter börjat sin resa ner mot våra redan ganska vita marker. Läser genom gamla inlägg, äldre bloggar och hittar en mening som fastnar i huvudet.

Varför är vi så desperata efter bekräftelse att vi till och med förnedrar oss för sekunder av vad vi tror är kärlek?

Min självkänsla var låg när detta skrevs, jag vet inte vad den är idag men det blev mitt ledord då, för drygt fyra år sedan. Aldrig mer kompromissa kärlek och det är nog det jag gjort det här året, vägrat kompromissa och gått vidare mot ensamheten igen. Jag ville inte fortsätta en relation som var dödsdömd från början.

Som vanligt är det enda jag ångrar saker jag inte gjorde men ett nytt år dagas och med det nya möjligheter att älska, drömma och fullfölja önskningar...

Gott slut och god början från mig.

Reflektion kolon

Efter att ha spenderat julafton med liten syster, obligatoriska Geni (jag vann) och ett för oss fyra personer gigantiskt julbord så är morgonen efter dagen igår lugn och full med god (dyr) whisky från väldigt uppskattad god vän, fabulöst roliga Family Guy triologin och fötter på bordet.. Life ain't bad...

Månljus

Jag sitter där i fören på den stora färjan, svit med champagne, femrätters middag och vansinnigt dyrt vin som fyller magen med bomull och huvudet med ett lugn. Det är dock svårt att slappna av, trots lyx eller kanske just på grund av lyx. Sätter mig i det stora panoramafönstret i min morgonrock av tjock frotté som smeker min nakna hud och blickar ut över det svarta vattnet och månen som bildar en silverväg mot ingenting och allting. Allt detta medan tv:n med sitt dämpade ljud visar bilder från katastrofer, nya, gamla och kommande. Bilderna fladdrar förbi på väggarna i det annars mörka rummet och jag vänder mig ut mot vattnet istället.

Är det inte så vi alla gör allt som oftast? När det obehagliga kryper nära, när skuldkänslorna naggar oss i kanten så vänder vi oss bort och tittar på något annat? Just den här kvällen orkade jag inte med det där som vi matas med dagligen utan jag blickade ut över det svarta ingentinget istället och blundade. Blundade och svävade iväg över den silverfärgade vägen möjliggjord av månen och försökte radera bilderna tvn inpräntat i mitt huvud. Skäms en aning över att jag, just jag, får sitta här i lyx och fundera över mina petitessproblem medan andra människor kämpar för att överleva dagen. Jag har ett gott liv jag borde uppskatta mer. Eller, jag har ett gott liv jag SKA uppskatta mer. Jag lovar.

Helt otippat

Minnen från förr

Satt mer eller mindre ofrivilligt i kyrkan idag och medan den hårda träbänken tryckte in på exakt fel, eller enligt kyrkan rätt, nerv så började jag min tankevandring som så ofta händer när jag befinner mig på ett ställe där tystnad krävs. Minns mina skolavslutningar, hur jag längtade ut från kyrkan för att få komma hem till min underbara farmor där varje dag var ett äventyr. Vad hände med det oskyldiga jaget?

Det finns saker i min uppväxt som inte bör dras fram i dagsljus, utan de vilar någonstans där bak i ett mörkt hörn. De demonerna släpps aldrig ut, inte på några som helst vilkor. De har format mitt jag, min framtid och mitt nu även om jag önskar det gick att befria min hjärna från dessa spöken. Vet inte vad som triggade igång dessa obarmhärtliga plågoandar men någonstans ifrån fick de luft. Idag är en dag med minnen jag inte vill ha men tvingas genomleva igen. Idag är ingen bra dag.

Kärlek är för dom

Jag förvånas sällan över människor, de brukar oftast vara vad de utger sig för att vara vilket tråkar ut mig i längden, men igår. Igår överraskades jag och kände mig avslappnat lätt och den där mystiska, obeskrivligt sällsynta känslan av... lycka... Det var fint, det var mer än fint, det var så där att jag inte vågar tycka det var något bara för rädslan att den då flyr. Men det var fint.

Höststädning...

Frenetiskt städande. Tvätt hänger på tork, disk undanstoppad, golv skurade och sängen renbäddad. Ett försök att rensa ut tankar tar sitt uttryck i grundlig genomgång av lägenheten. Det är höst och den ger mig ett lugn jag eftersträvar men även minnesbilder som borde raderas för alltid. Skrubbar badrum, torkar av bokhylla, badar hund. Det borde gå, jag ska lyckas...

Råkar hitta fotografi som stör rytmen men jag låtsas inte se det och jobbar vidare, försöker städa fram en mellanmjölksliknande tillvaro där jag kan flyta fram i något "vanligt" och "lagom" men samtidigt vet jag att det inte är jag, sådan är inte min natur. Istället städar jag och hoppas göra "rent hus" bland tankar. Det borde gå, jag ska lyckas...

Kärlek är för dom...

När jag gick första till tredje klass firade vi skolavslutningen i Missionshuset tvärs över vägen från skolbyggnaden. Det var en byggnad som varje vår rymde all vår längtan efter sommar och sol med sin tramporgel längst fram på podiet och talarstolen till höger, mörkbrun och respektingivande.

Skolan var vit och rymde alla oss barn i byarna runt om, min lärarinna hette Aina Forsberg och hon lät oss alltid se när Ingemar Stenmark åkte slalom. Vi brukade tävla i vem som kunde gå balansgång längst på staketet som sträckte sig runt hela skolan med lekplats. Jag vann väldigt sällan.

Jag var en oskyldig människa full med förhoppningar om livet, glad och med ett ljus i mina ögon jag saknar idag. Det var före allt som gjorde mig till den jag är idag. Före jag visste att färgen svart även kunde vara själens stålull som kramar hjärtat.

Det känns som en evighet sedan och ändå som igår.

Intermezzo

Jag sitter här i min fåtölj med benen obekvämt slängda över armstödet, ena knät har ett skrapsår från trappan jag hastigt fick bekanta mig med igår när bussen var två sekunder från att åka utan mig. Snabba steg för att hinna med, tankar på vad jag missade om bussen åkte utan mig resulterade i abrupt stopp.

Det gjorde ont och den slätrakade mannen med ett ansikte utan rynkor som gick bredvid mig tittade bekymrat och med en äkta omtanke på mig när han frågade om allt gick bra, hans hand sträcktes ut mot mig för att hjälpa. Den brännande irritationen över att fötter och alldeles för taskig kordinationsförmåga i stressiga situationer alltid går hand i hand försvann och jag skrattade till när jag svarade att allt var okej.

Ibland behövs inte mer än en främlings omtanke för att kullkasta mörka tankar..

Allt har förändrats..

men jag skakas om av rösten som ler mot mig på andra sidan luren. Det är som första gången vi sågs men det är en annans röst, med samma namn och dialekten är, gode gud, på pricken lik.. Ödets ironi? Fick inte det jag ville ha men ta en kopia..

Minnena spränger mitt medvetande och jag svävar bak i tiden för ett ögonblick. Han är inte samma men lika. Allt är annorlunda men ändå hemmatamt. Vill bli räddad men samtidigt kasta flytvästen och simma ut i stormen och hjärtat som inte längre slår gör små konstiga skutt mest av förvåning och verkar vilja hosta igång trots avsaknad av bränsle.

Låt mig slippa men kom närmre..

Börja om på nytt..

Ny sida, samma jag :)

Ramblin´on my mind..

Jag pratar med min pappa och han hör hur tungt mina ord faller. Varje stavelse känns som en sten, varje mening som ett berg. Vill bort, vill hem, vill.. någon annanstans Var är det? Den där annanstans som jag vill ska materialiseras framför mig likt en bubbla att kliva in i och som innehåller det där lugnet och friden jag saknar i min kropp, i mitt hjärta.

Helt plötsligt längtar jag till mina föräldrars lugna hem, knarret av gammalt trä, ljudet av klockan som går när den känner för det, lukten av barndom, känslan av tillhörighet. "Pappa, jag behöver vila från döden ett par dagar." Svarar jag på min fars fråga om varför jag helt plötsligt kommit på att jag vill åka upp och hälsa på. De blir alltid glada när jag kommer och det är inte för det, men de blir oroliga då jag bara ringer och säger att jag vill bort från det jobb jag älskar, från staden som blivit mitt bemma (borta men hemma..).

Just nu behöver jag tystnad, lugn och ro och det finns inget annat ställe i världen jag kan finna det utom uppe hos mina föräldrar. Vid forsen som strömmar så högt, som slår mot stenarna och virvlar ner för fallen. Jag blundar och är redan där. Stövlar på, fiskespö över axeln, valet av fluga, våt eller torr, myggens höga surr i örat som drunknar i vattnets sång och koncentrationen när fisken hugger.. Måste komma dit, till tältet i midnattssolen, sprakande eld som värmer i den kyliga natten och lommens klagande över dimmiga vatten. Där hör jag mina förfäders röster klarare och det lugnar. Det söver och ger ro.

Men var är hemma? Tillsammans med de människor som äger min historia? Som har kunskap om det som varit och där varje steg jag tar i skog och mark har trampats av de mina långt innan jag blev till? Där varje gravsten bär ett minne, även när orden som står ristade försvunnit? Så mycket historia och så stor kunskap om de förflutna besitter min far och min farbror, och det tillhör mig. Så fort tillfälle ges lyssnar jag på orden de förmedlar och jag vill suga i mig varje litet ord de yttrar, rädd för att missa något, rädd för att glömma min historia. För ingen annan bryr sig, ingen annan än jag kommer att minnas när dessa män är borta.

Jag behöver åka bort, åka hem, åka...

I get along without you very well

Vissa dagar är som dessa, fyllda med måsten men som ignoreras till förmån för värme mot huden, salt vatten runt benen och underbar musik i öronen. Önskade för en kort stund att detta skulle finnas varje dag, men om varje dag var så här skulle magin försvinna och bli till vardag. Vardag är inte vad jag önskar. Så idag får den här låten gå på repeat i mina öron medan Hund studsar på klippor i sina fruktlösa försök att äta upp alla trollsländor som säkert hånskrattar medan de brummar förbi likt enorma flygplan.

Zombies vs. vampyrer

Har i helgen jobbat mig igenom några skräckfilmer, har en hatkärlek till dem då jag hatar att vara rädd men älskar spänningen. Pratade med en vän under vinets inflytande och vi började fundera kring för- och nackdelar kring olika sorters monster. Så, här kommer efter vissa påtryckningar, utan någon särskild ordning, anledningen till varför jag är mer "sugen" på vampyr än zombie.


1. Som vampyr får man hänga med det coola innefolket. Som zombie får man bara hänga.. från ett träd..

2. En vampyr behöver bara dricka människoblod, en zombie måste däremot tugga i sig hela människan. Typ, orka..

3. Vampyrer är naturligt snygga/läckra/oemotståndliga. Att sminka en zombie snygg kräver en hel armé och det skulle ändå vara en omöjlig uppgift.

4. En vampyr kan uppskatta kultur och litteratur, en zombie, tja, en zombie skulle i brist på människor att tugga på ge sig på boken. Som mellanmål..


5. Evigt liv som snygg/läcker/oemotståndlig vampyr kontra slemmig stönande zombie.. Ganska lätt val..

6. Som vampyr smälter man in i de flesta sociala sammanhang som sker efter solens nedgång medan man som zombie knappast kommer in på ett 7 eleven utan att alla springer skrikande ut därifrån.


7. Vampyrer kan förvandla sig till fladdermöss, röra sig ljudlöst och förtrolla människor med sin röst medan zombier kan stöna och gå med armarna utsträckta framför sig.. Om man inte hade problem med axlarna tidigare så..

8. En vampyr skulle lätt kunna smälta in och spela zombie om behov uppstod (vem vet) men en zombie har knappast hjärnkapacitet att göra samma lika.. De bara tycker om att äta hjärna..


9. Zombies behöver massan, sina "fellow comrades" för att kunna fungera. En vampyr klarar ensamhet. I hundratals år.

10. Zombies får aldrig ligga. Annat än i kistan. Utan huvud. Vampyrer avverkar skönheter en efter en.

Så, nu var det avklarart och vi kan gå vidare mot nya utmaningar!