Och tiden flyter på...

I stadigt tempo, med både uppförsbackar och nedförsbackar, motvind och medvind, svindlande glädje och djup sorg. Just nu finns det en man som ger mitt hjärta extra slag, mest av glädje, när han hoppar runt i snön och springer rakt mot mig för att i sista stund glida förbi. Jag har äntligen fått min alldeles egna, vackra Irländska varghund.

Han är allt jag trott och lite till och med oförtröttlig uppfinningsrikedom testar han mitt tålamod till gränsen för vansinne bara för att lägga sitt huvud i mitt knä och titta bedjande på mig som om han vill säga att han egentligen inte menade att tugga sönder mina fina gympa skor utan de liksom bara hamnade där mellan hans tänder. Och jag förlåter. Och tar tillbaka allt ont jag sagt. Han är underbar...

Tusen nyanser av grönt

Tåget rusar fram genom ett landskap jag inte kan få nog av. Toscanas härliga grönska ger min hjärna som törstar efter nya intryck en kick som får adrenalinet att pumpa runt i kroppen. Jag längtar ut. Blundar och känner smakerna av värme, sol och långa lata dagar i skuggan under ett träd som susar och brusar mig till sömns.

Vill ut i värmen som dallrar över de torra ängarna, öppnar ögonen och tusen nyanser av grönt slår emot min näthinna. Kullarnas mörka gröna färg, olivträden, solrosornas blad, det brända gräset, långa alléerna av tallar och vinrankor. Ta mig hem dit jag kan få sova mig hel igen...

Jag missar nästan hotellet som ligger ute i ingenting omgärdat av kullar och vinodlingar, olivlundar och fält med böljande säd. Checkar in och värdinnan tar mig med knagglig engelska och mycket gestikulerande för att förstå varandra upp till rummet. När dörren svänger upp ler jag, de rustika mörka och tunga möblerna i det annars vita och kala rummet är precis vad jag önskade, allt är som jag föreställt mig.

Myggnätet för fönstret hindrar insekterna men värmen slår emot mig och gör mig varm och trött. Lägger mig tillrätta i den hårda sängen och försöker hitta något sevärt på tv. Fastnar för en deprimerande svartvit Frank Sinatra film, naturligtvis dubbad på italienska och fullkomligt oförståelig men ändå trollbindande, när jag helt plöstligt kommer att tänka på dig. Fan, vad gör du här, tänker jag. Bara en kort stund fladdrar det obefintliga minnet av dig förbi mitt medvetande som en skugga men det räcker för att störa min kväll.

Låter glaset med det mörkröda och sträva vinet sakta möta mina läppar. Nynnade stilla för mig själv "Det kunde ha vart du och jag vid ett stenbord i Toscana, i skuggan under trädet. En varm septemberdag, kunde ha vart vi två.." Skrattande går jag till duschen, vrider på vattnet som genast ger spegeln en hinna av fukt, klär sakta av mig den lätta klänningen som på något sätt ändå lyckats göra mig varm och kliver in i det svala vattenstrilet. Allt för att radera minnet av det som inte var, vi som lätt hade kunnat passa in i en hjärtslitande roman av Hemingway.

Kliver ut ur duschen, torkar mig med den tjocka frottehanduken som river skönt i det solbrända skinnet. Kanske är det miljön här i Toscana som gör att jag längtar till dig som inte är nu utan var då och medan jag lyssnar till tågen i fjärran samtidigt som jag kammar mitt långa hår vid spegeln tänker jag på dig igen "Blodet hettar det brinner som det vill, det trotsar stjärnor, himlar, mörker, hav..." nynnar jag tyst för mig själv. Jag glider ner mellan de svala lakanen i den stora sängen för natten. Sov gott, vi syns i drömmarna...

Halvvägs till allt och ingenting

Den här kvällen lyser månen upp mitt sovrum, det finns en klåda inom mig som inte riktigt går att förklara eller göra något åt och jag vankar fram och tillbaka medan all den där längtan bubblar upp klöser sig fram i strupen.

Bär mig bara till den där sängen
Och viska i mitt öra att du bara är min

Söker tröst i orden som strömmar ut ur högtalarna men de snarare triggar tankarna än dämpar och jag försöker lugna orden som trängs där inne. Funderar medan jag följer månens ljus över golvet, funderar över hur din vinter varit, hur du mår, vad du tänker på och vad du längtar efter just nu. Längtar du någon gång efter mig som jag längtar efter dig? Önskar du som jag att vår sol hade fått gå upp någon annanstans och tillsammans? Hade du gjort mitt namn till ditt? Hade du stilla och försiktigt smekt min bara rygg där i den smala sängen i stugan vid havet som vi gjort till vår medan höststormarna river?

Alla drömmar jag hade, ingen av dem räckte ända fram
Kyss mina tårar, kom ta mig i din famn

Mina tankar tystnar, de har vidrört allt det där men aldrig fått nå ända fram. Blundar och känner dig stå där bakom mig, du existerar i periferin, i ögonvrån, alltid som en skugga jag bara flyktigt kan förnimma.

Låt mig komma in i värmen igen
det är så kallt och dött här
ta mig genom tunneln till solen
ta mig dit så ska jag visa vem jag är

Ibland önskar jag dig här men lika ofta vill jag inte veta av dig i mitt minne för det är enklare att längta utan att våga släppa taget och det är tryggare att aldrig ge sig hän annat än i tanken. För vi, vi hade varit solvarma klippor, vininspirerade sanningar, hav och vind, ekens gröna blad och smärtsam längtan att komma nämre. Istället ser vi genom tjocka glasbottnar som förvränger vad som kunde vara. Dårar är vi som tömmer flaskan av allt detta till glömska.

Älska mig rått och romantiskt
Rym med mig på ett tåg till Paris
Älska mig rått och romantiskt
Älska mig som eld och is

Man lär så länge man lever..

Igår lärde jag mig två nya saker:

1. Jag har förvånansvärt snabba reflexer, ja nästan som en katt om jag får säga det själv (vilket jag får).

2. Det är ALDRIG en bra idé att fånga en vass kniv som faller till marken...

Så lätt, så svårt...

Allt måste ha en första gång under det nya året. Gråta gör jag sällan men idag var första gången det här året som de där märkligt salta dropparna rann i strid ström ner över mina kinder. Många är sätten man kan välja att låta tårarna glida ner över gropar och gupp, idag var det en strid ström som fann sin väg över ansiktskartan. "Du är ond och elak.." Så enkelt var det att få mig att fälla årets första tårar.

Människor som slår med ena handen och smeker med den andra är sådana personer som inte får stort utrymme i mitt liv längre men, och alltid detta men, jag kände en skuld som jag betalade genom hjälp, stöttning och en axel att luta sig mot. "Du är ond och elak.." Mycket har jag blivit kallad, många är skällsorden jag fått ta emot efter 11 år med en alkoholist till sambo och jag trodde jag blivit hård, härdad och en stor mur av självkänsla och självförtroende att fem ord tillsammans inte skulle kunna nå genom skölden. Fel kan man ha och det hade jag multiplicerat med 100.

Människor borde ha slutat förvåna mig, otroligt nog hade jag fel där.

Ålderstecken nr. 1

Det är inte längre något man skryter med att ens kille är äldre utan för att få high five måste man ha en minst 10 år yngre kille. Med muskler. Och libido som en skakad colaflaska...

Jag får inga high five.. jag är en sådan där sex and the city Carrie utan sexet..

Kärleksvampyr...

"Hon är som att ta på sig en nytvättad renstruken skjorta..."

Så mycket kärlek ryms i den meningen, tänk om någon sa så om mig, tänk om någon längtade så efter mig att de tänkte på mig som en nytvättad, renstruken skjorta... För låt oss tänka genom just den här meningen. Att ta på sig något nytvättat och renstruket. Underbart. Att dra in doften av rent, torkat i solen, struket och pressat.

Blunda och dra in doften. Se skjortan ligga där i rummet, solstrålarna som ger sina sista varma strålar för dagen över tapeterna som med sina av åldern något gulnade blommor och mönsterpassning gjord strax efter en whisky eller två. Känna lugnet. Men ändå, värmen som strålar ut från just den skjortan som hänger där över sängen, den mahognyfärgade, tunga pjäsen som fyller ut hela rummet. Den ger dig en känsla av värme. Av trygghet. Av kärlek.

Jag vill vara någons skjorta...

Gammalt slut och ny början...

Ett nytt år kräver mer eller mindre en summering, en sammanställning av årets för- och nackdelar. Mark Knopfler ekar i högtalarna och snön har åter börjat sin resa ner mot våra redan ganska vita marker. Läser genom gamla inlägg, äldre bloggar och hittar en mening som fastnar i huvudet.

Varför är vi så desperata efter bekräftelse att vi till och med förnedrar oss för sekunder av vad vi tror är kärlek?

Min självkänsla var låg när detta skrevs, jag vet inte vad den är idag men det blev mitt ledord då, för drygt fyra år sedan. Aldrig mer kompromissa kärlek och det är nog det jag gjort det här året, vägrat kompromissa och gått vidare mot ensamheten igen. Jag ville inte fortsätta en relation som var dödsdömd från början.

Som vanligt är det enda jag ångrar saker jag inte gjorde men ett nytt år dagas och med det nya möjligheter att älska, drömma och fullfölja önskningar...

Gott slut och god början från mig.

Reflektion kolon

Efter att ha spenderat julafton med liten syster, obligatoriska Geni (jag vann) och ett för oss fyra personer gigantiskt julbord så är morgonen efter dagen igår lugn och full med god (dyr) whisky från väldigt uppskattad god vän, fabulöst roliga Family Guy triologin och fötter på bordet.. Life ain't bad...

Månljus

Jag sitter där i fören på den stora färjan, svit med champagne, femrätters middag och vansinnigt dyrt vin som fyller magen med bomull och huvudet med ett lugn. Det är dock svårt att slappna av, trots lyx eller kanske just på grund av lyx. Sätter mig i det stora panoramafönstret i min morgonrock av tjock frotté som smeker min nakna hud och blickar ut över det svarta vattnet och månen som bildar en silverväg mot ingenting och allting. Allt detta medan tv:n med sitt dämpade ljud visar bilder från katastrofer, nya, gamla och kommande. Bilderna fladdrar förbi på väggarna i det annars mörka rummet och jag vänder mig ut mot vattnet istället.

Är det inte så vi alla gör allt som oftast? När det obehagliga kryper nära, när skuldkänslorna naggar oss i kanten så vänder vi oss bort och tittar på något annat? Just den här kvällen orkade jag inte med det där som vi matas med dagligen utan jag blickade ut över det svarta ingentinget istället och blundade. Blundade och svävade iväg över den silverfärgade vägen möjliggjord av månen och försökte radera bilderna tvn inpräntat i mitt huvud. Skäms en aning över att jag, just jag, får sitta här i lyx och fundera över mina petitessproblem medan andra människor kämpar för att överleva dagen. Jag har ett gott liv jag borde uppskatta mer. Eller, jag har ett gott liv jag SKA uppskatta mer. Jag lovar.

Helt otippat

Minnen från förr

Satt mer eller mindre ofrivilligt i kyrkan idag och medan den hårda träbänken tryckte in på exakt fel, eller enligt kyrkan rätt, nerv så började jag min tankevandring som så ofta händer när jag befinner mig på ett ställe där tystnad krävs. Minns mina skolavslutningar, hur jag längtade ut från kyrkan för att få komma hem till min underbara farmor där varje dag var ett äventyr. Vad hände med det oskyldiga jaget?

Det finns saker i min uppväxt som inte bör dras fram i dagsljus, utan de vilar någonstans där bak i ett mörkt hörn. De demonerna släpps aldrig ut, inte på några som helst vilkor. De har format mitt jag, min framtid och mitt nu även om jag önskar det gick att befria min hjärna från dessa spöken. Vet inte vad som triggade igång dessa obarmhärtliga plågoandar men någonstans ifrån fick de luft. Idag är en dag med minnen jag inte vill ha men tvingas genomleva igen. Idag är ingen bra dag.

Kärlek är för dom

Jag förvånas sällan över människor, de brukar oftast vara vad de utger sig för att vara vilket tråkar ut mig i längden, men igår. Igår överraskades jag och kände mig avslappnat lätt och den där mystiska, obeskrivligt sällsynta känslan av... lycka... Det var fint, det var mer än fint, det var så där att jag inte vågar tycka det var något bara för rädslan att den då flyr. Men det var fint.

Höststädning...

Frenetiskt städande. Tvätt hänger på tork, disk undanstoppad, golv skurade och sängen renbäddad. Ett försök att rensa ut tankar tar sitt uttryck i grundlig genomgång av lägenheten. Det är höst och den ger mig ett lugn jag eftersträvar men även minnesbilder som borde raderas för alltid. Skrubbar badrum, torkar av bokhylla, badar hund. Det borde gå, jag ska lyckas...

Råkar hitta fotografi som stör rytmen men jag låtsas inte se det och jobbar vidare, försöker städa fram en mellanmjölksliknande tillvaro där jag kan flyta fram i något "vanligt" och "lagom" men samtidigt vet jag att det inte är jag, sådan är inte min natur. Istället städar jag och hoppas göra "rent hus" bland tankar. Det borde gå, jag ska lyckas...

Kärlek är för dom...

När jag gick första till tredje klass firade vi skolavslutningen i Missionshuset tvärs över vägen från skolbyggnaden. Det var en byggnad som varje vår rymde all vår längtan efter sommar och sol med sin tramporgel längst fram på podiet och talarstolen till höger, mörkbrun och respektingivande.

Skolan var vit och rymde alla oss barn i byarna runt om, min lärarinna hette Aina Forsberg och hon lät oss alltid se när Ingemar Stenmark åkte slalom. Vi brukade tävla i vem som kunde gå balansgång längst på staketet som sträckte sig runt hela skolan med lekplats. Jag vann väldigt sällan.

Jag var en oskyldig människa full med förhoppningar om livet, glad och med ett ljus i mina ögon jag saknar idag. Det var före allt som gjorde mig till den jag är idag. Före jag visste att färgen svart även kunde vara själens stålull som kramar hjärtat.

Det känns som en evighet sedan och ändå som igår.