Bra är en sällsynt upplevelse

Befinner mig för tillfället i ett tillstånd jag inte riktigt kan förklara eftersom det är en väldigt sällsynt upplevelse. Jag mår bra. Bara så där, rakt upp och ner. Jag mår bra.

Mitt jobb är inspirerande och jag får tänka i nya banor hela tiden. Detta gör att jag inte alls känner samma desperata behov av mental stimulans när jag kommer hem vilket i sin tur leder till att jag faktiskt kan slappna av och känna lugnet i nuet. Till och med motgångarna (som i och för sig just nu är en stilla bris jämfört med den orkan jag upplevde i våras) tas med en klackspark. Jag kan titta på dem, analysera dem och paketera dem till rätt mottagare.

Den lilla rösten som hela tiden påpekar att jag inte ska må bra för då känns fallet bara så mycket värre har krymts ner till ett minimum.

Det är skönt att må bra, där ska jag befinna mig ett tag. Punkt. Inga men eller om. Bara punkt.

En dag som idag

Idag känner jag mig lika inkonsekvent som vädret tycks göra. Ena stunden regn som kastar sig ut från uppblåsta och hotfulla moln mot marken i någon slags kamikazeliknande aktion. Allt detta för att i nästa ögonblick förvandlas till värmande solstrålar som oskyldigt blinkar frågande när man själv ställer frågan var regnet tog vägen.

Jag gör fast jag inte borde, jag borde men jag gör inte.

Jag vill men jag kan inte, jag kan men jag vill inte.

Jag ska men jag väntar, jag väntar fast jag ska.


Kanske kudden och jag borde göra sällskap och vänta in en ny dag?

Jag tror jag har hittat rätt

..parkbänk alltså. Var ute på en helt-appropå-promenad i skogen och då, helt plötsligt stod den bara där.

Min parkbänk.

Vacker och unik, underbar och fantastisk, förtrollande och mystisk. Vi tycker om den har vi bestämt. Mycket..

På min mammas trappa

Har spenderat midsommar med släkten. Planerade egentligen något helt annat men efter en rad olika omständigheter blev det så. Inte för att jag led särskilt stora kval över att umgås med dem men däremot var resan lite väl lång för den korta tid vi hade tillsammans. Varje gång jag svänger ner med bilen på vägen som går mot mina föräldrars gård, smyger sig ett omedvetet leende fram på mina läppar. Lugnet lägger sig över min oroliga själ och även om lycka är ett abstrakt och svårdefinierat ord så tror jag att det är just detta jag känner. Mitt hjärta fylls till brädden med värme när jag ser björkarna som stolt visar vägen hem, ängarna som inbjuder till en stunds vila i det gröna gräset och allt detta försöker jag insupa i ett enda andetag.


Dagen går fort då det finns så mycket att göra, så många vänner att träffa och när kvällen äntligen kommer tar jag tacksamt emot sängens värme. Däremot, hur trött jag än är så vaknar jag alltid tidigt. Glädjen jag känner här springer runt i min kropp och rycker i mig, talar om för mig att det inte går att sova när solen stiger och fåglarna sjunger. Tar min kopp med den mörksvarta oljeliknande substans mina föräldrar envisas med att kalla kaffe och sätter mig på trappan som just håller på att värmas upp av morgonsolen. Fåglarna lever om i trädtopparna men jag kan urskilja storspoven, vars underbara drillande nere på ängen alltid väcker något sorgset i mig.


Klär raskt på mig, drar kammen genom håret och går ner på ängarna mot viken där stugan väntar på mig. Gräset som fortfarande är vått av morgondaggen, ljudet av vinden i lövträdet, de sommarsega insekterna och silon med sitt lugnande ljud är vågor av minnen för mig. Jag återupplever mina sommarlov när jag sprang på ängen och lekte indian med min bästa vän, hur vi smög oss ut mitt i natten för att bada i viken. Vattnet spegelblankt och dimman som låg som en slöja över. Leende går jag vidare med ett grässtrå i munnen. Ja, det är skönt att komma hem.

Tell me more and more

Ibland är det märkligt hur mina tankar kan flöda fritt vid tangenterna, ljudet jag skapar när jag knapprar ner orden som tumlar ut ur mitt huvud låter ibland som regnets smatter mot vindrutorna. Däremot, hur jag än gör, så lyckas jag aldrig förmedla samma känsla öga mot öga. Hur jag än gör fastnar orden i halsen på väg upp genom strupen och allt som kommer ur mig är bara nonsens. Kanske skulle vara en välsignelse att vara stum?

Samtidigt som jag gör mig redo för badet skruvar jag upp volymen på min stereo. Nina Simones underbara bourbonhesa röst rinner likt smör ur mina högtalare..

I've made the same mistake
I know the awful ache
Of a little heart that's been double crossed
The waiting's been so long so long
It's hard to be believing
I thought I'd missed my guess
I thought happiness for me was lost
I want more some more

Some more and then some
You know how I love that stuff
Whisper from now on till Doomsday
But I never
No I never no
I never
Will get enough

Hon vet precis hur hon ska få mina känslor att svalla, hur jag ska smälta och brinna. Tänk om jag kunde förmedla bara en uns av vad hon ger mig genom högtalaren. Ja, precis så vill jag kunna säga till någon, utan att tveka, utan att trassla in mig i orden och snubbla på alla tankar som vill ut på en och samma gång.

Tell me more and then some
Daddy you know what I wanna hear
I want some more and then some of that
I love you only dear

I want some more and then some
Oh how you feel
And then when you done told me
About a million times
How much you love me
And you're through
Start right back again

Jag nynnar sakta för mig själv på väg upp till badkaret. Ja Nina, du får bli min lilla Benjamin Syrsa som tyst viskar i mitt öra vad jag borde kunna förmedla med mina egna ord. Till jag lyckas få någon kordination mellan tanke och ord vill säga..

I told you I was sick

Även om jag alltid upplevt glädje över nuet och mitt liv så har det förekommit en malande, gnagande obehagskänsla i magen. Känslan av att det inte finns möjlighet att kunna vara lycklig tillsammans med någon annan utan att den skrämmande tomheten uppfyller och tar över hela ens väsen. I samma ögonblick någon korsar min väg och visar sig vara någon man inte trott existerade då knackar misstänksamheten mig på axeln och viskar att nu är du för lycklig, vänta bara, snart..

För jag, likt många andra, slappnar nog av och ler när det äntligen händer något som tar ner vårt för stunden heliumuppfyllda ego på jorden igen och låter oss sucka igenkännande. Vad var det jag sa, den självuppfyllande känslan av att allt kommer att gå åt skogen, det är inte en frågan om, utan när. Visst vilar det något tragiskt och sorgligt över detta behov av att må dåligt för att må bra? Lycka har alltid varit och lär för lång tid framöver vara ett svårdefinierat och jobbigt element som jag aldrig kommer lära mig behärska. Det finns dock någon tragikomisk tröst i att veta att jag inte är ensam om detta omedvetna sökande efter bedrövelse och det fick jag bekräftat när jag var i Key West Florida.

Där, på kyrkogården, där alla gravar är ovan jord eftersom grundvattnet lätt kan skölja upp kropparna vid storm och störtregn, hittade jag min soulmate. Jag och mina för resan nyvunna vänner spenderade en hel dag på den kyrkogården, mitt i sommarvärmen, enbart för att hitta denna gravsten vi först trodde var ett bisarrt skämt. Var van de tråkigt, stela svenska kyrkogårdarna där den enda utsmyckningen var de blommor som stod framför gravstenarna. Här hade fantasin fått möjlighet att flödat fritt och det var med ett leende på läpparna vi strosade runt bland de dödas vilorum. Skratten blandades med förundrade utrop inför den ena härliga gravstenen efter den andra.

Key West kyrkogård finns vid Passover Lane, vilket är ett väldigt passande namn. Vid en orkan 1847 förstördes många av gravarna och kropparna och därför flyttades den till ett säkrare ställe. De vitkalkade gravarna som alla ligger ovan jord berättar mycket om stadens historia. Där ligger General Abraham Lincoln Sawyer som var en kortväxt person vars sista önskan var att få bli begraven i en kista gjord för en storväxt. Där finns även den cubanska kvinna vars farfar skrev cubas nationalsång. Här blandas höga som låga, vita som färgade och varje grav har en egen personlig utformning som skvallar om hur personen var eller uppfattades i livet.

När vi väl hittade gravstenen vi nästan glömt vi letat efter, skrattade vi så att vi nästan kissade på oss. Den var så självkritiskt ironisk att jag inte annat än kunde känna en direkt glädje. Historien berättar att det var en kvinna som hela sitt liv väntade på att dö i någon sjukdom, hypokondriker av stora mått. Så när hon till slut dog, vilket vi alla vet att vi någon gång måste, så hade hon arrangerat så att det på hennes gravsten blev inristat "I told you I was sick".

Gravarna må innehålla människor som för länge sedan dött men det är en plats som är mer levande för mig än något annat ställe...

Simma lugnt..

Just nu hinner mina tankar inte ikapp mitt liv, jag känner mig märkligt osynkroniserad och jag borde så mycket som inte blir av. Allt detta medan hjärnan gör sina små utsvävningar jag egentligen inte har tid eller råd att tilllåta den göra. Vill helst bara sätta mig ner och andas in lugn, kraft och nödvändig styrka. Istället springer kroppen vidare och säger, imorgon, sen kanske någon annan dag. Någon gång ska de två förhoppningsvis lyckas mötas, bara hjärnan drar upp tempot eller kroppen saktar ner farten..

Medar av stål

Min pappa och jag var en omöjlig kombination när jag var yngre. Likt så många andra före mig revolterade jag mot allt, våra diskussioner var hetsiga och vulkanutbrotten avlöste varandra med täta mellanrum. Det är naturligtvis en del av separationsprocessen men lika fullt smärtsamt för alla inblandade parter. Antar att en av anledningarna till att vi ofta rök ihop rejält var att vi alltid varit varandras spegelbild, inte bara till utseendet men även till sättet.

Det finns dock ett minne som fastnat i myllret av onödig information jag samlat på mig genom åren. Det hela utspelade sig en kall midvinternatt, snön låg gnistrande vit i höga drivor runt vår stora gård vars träskelett knäppte och klagade över kylan. Jag hade fått löfte om att följa med min pappa som med hästen skulle åka till skogsskiftet där timret låg och väntade. Min mamma hade motvilligt gått med på att komma och hämta mig i mörkret och kölden. Pappa skulle sova över i kojan och dagen efter börja det mödosamma arbetet med att köra hem timret han så omsorgsfullt fällt och lagt i prydliga högar efter vägen.

Även om skogsmaskinerna hade gjort sitt fulla intåg i skogsarbetarens vardag så fortsatte min pappa att använda sig av hästen som arbetsredskap. Det låg något vackert i det tunga arbetet, samarbetet med hästen och jag kunde se så stolt han var när han kom hem efter en lång och hård dag i skogen. "Marken mår mycket bättre av detta och varför ska jag sitta i en stor bullrig traktor när jag kan vara ute i solen och andas in den friska luften?" var min pappas kommentar till de som hånfullt skrattade åt hans gammelmodiga sätt att relatera till skogen. Han såg längre än bara pengar och effektivitet, han såg skogen som en vän som delade med sig av sina gåvor och som han i sin tur måste behandla med den största respekt.

Vi hjälptes åt att tillsammans sela hästen, Ludde, vår stora fuxfärgade Ardennerkorsning. Han var orolig och frustade irriterat åt att vi hade mage att störa honom när han som bäst mumsade i sig melassen och höet. Pappa viskade lugnande ord i örat på honom och strök honom över den grova halsen medan mina fingrar, fummliga av kylan, försökte skynda på arbetet med selen. Pappa som i vanliga fall är otåligheten personifierad var lugn och lät mig ta den tid jag behövde. När jag var klar backade han ut Ludde ur spiltan och vi traskade ut mot släden. Knarret snön skapade av våra snabba steg ekade mellan stallbyggnaden och huset när vi skyndade oss fram. Den under sommaren tjärade släden stod svart och mäktig där på bakgården och väntade på oss och trots kylan kunde jag känna den underbara doften av den svarta massan.

Jag sjönk ner under den enorma fällen medan pappa backade in hästen mellan skacklarna. Han fäste Ludde med van hand och som kronan på verket satte han på bjällrorna. Jag lyfte undan den tunga fällen så att han också kunde krypa ner i värmen. Han tittade på mig med ett snett leende och med ett stadigt grepp runt tömmarna smackade han igång Ludde som med ett ryck drog iväg med oss. Jag kunde känna hästens otålighet vibrera i släden när han i kylan försökte skynda fram mot det för honom okända målet.

Så småningom saktade hästen ner sin framfart och jag vågade sticka upp mitt huvud från fällen. Vi hade nu lämnat byn bakom oss och för varje steg Ludde tog kom vi djupare in i skogen där tallarnas enorma grenar slöt upp bakom oss och lade vägen vi lämnat i mörker. Vi skulle ha kört i blindo om det inte varit för månens sken som i snöns kristaller reflekterades och skapade ett magiskt ljus. Jag lutade bak mitt huvud så långt det gick och blickade lyckligt upp mot den svarta himlen. Där uppe tindrade universums miljoner stjärnor just den stunden bara för mig och min pappa. Jag minns hur han med lugn och trygg röst berättade om hur arbetet i skogen gått till när han var liten och jag sög åt mig det som för mig tycktes som sagor.

Till ljudet av min pappas röst och och det taktfasta ljudet från bjällrorna runt Luddes hals somnade jag, vaggad till ro, trygg i vetskapen om att min pappa skulle skydda mig från skogens alla monster. Allt för snabbt kom vi fram till slutet på resan, vid det här laget var Ludde löddrig av svett och vi fick skynda oss att ta av honom selen för att torka honom torr med hö. Stallet var kyligt men med hästens ångande värme blev det trånga utrymmet snabbt varmt. Pappa slog sönder is skorpan i vattenhon och hästen kunde äntligen dricka. Min mamma dök upp inte allt för länge efter och jag minns så besviken jag var över att vara tvungen att lämna allt detta magiska bakom mig och återvända hem. Så länge jag kunde tittade jag genom bilens bakruta på pappa som stod där, mäktig och stark, ett med skogen..

Dissharmoni

Igår när jag vid lunch strosade fram vid vattnet på Lilla Essingen kunde jag inte undgå att höra de spröda tonerna från en vilsen violin. Det var så vackert att mitt liv stannade upp ett par sekunder, kände riktigt hur allt gick ner i slowmotion och bromsade min framfart. Även om jag hade velat skulle jag för allt som är mig kärt inte kunnat röra mig ur fläcken. Det enda som hördes var de vackra tonerna som grep tag i mig, slet ut själen och höll den i ett krampaktigt grepp några sekunder.

Dessa noter som med hjälp av ett instrument lyckades skänka mig sådan smärtsam njutning och slå an på mitt hjärtas strängar klingade mellan husens väggar likt vilsna själar. De letade någon som skulle kunna uppskatta dem och de fann mig. För några sekunder. Sedan dog de ut och livet gick långsamt tillbaka till normal hastighet där till och med fågelsången nu skar falskt i mina öron.

När hjärtat håller andan..

Idag tog mitt hjärta ett djupt andetag och höll andan så länge att nästa slag kändes dubbelt upp och allt detta bara för att jag tänkte på dig..

The Raven

Underneath an old oak tree
There was of swine a huge company
That grunted as they crunched the mast:
For that was ripe, and fell full fast.
Then they trotted away, for the wind grew high:
One acorn they left, and no more might you spy
Next came a Raven, that liked not such folly:
He belonged, they did say, to the witch Melancholy!
Blacker was he than blackest jet,
Flew low in the rain, and his feathers not wet.
He picked up the acorn and buried it straight
By the side of a river both deep and great.
Where then did the Raven go?
He went high and low,
Over hill, over dale, did the black Raven go.
Many Autumns, many Springs
Travelled he with wandering wings:
Many Summers, many Winters -
I can't tell half his adventures.
At length he came back, and with him a She,
And the acorn was grown to a tall oak tree.
They built them a nest in the topmost bough,
And young ones they had, and were happy enow.
But soon came a woodman in leathern guise,
His brow, like a pent-house, hung over his eyes.
He'd an axe in his hand, not a word he spoke,
But with many a hem! and a sturdy stroke,
At length he brought down the poor Raven's own oak.
His young ones were killed; for they could not
depart,
And their mother did die of a broken heart.
The boughs from the trunk the woodman did sever;
And they floated it down on the course of the river.
They sawed it in planks, and its bark they did strip,
The ship, it was launched; but in sight of the land
Such a storm there did rise as no ship could withstand.
It bulged on a rock, and the waves rushed in fast:
Round and round flew the Raven, and cawed to
the blast.
He heard the last shriek of the perishing souls -
See! See! o'er the topmast the mad water rolls!
Right glad was the Raven, and off he went fleet,
And Death riding home on a cloud he did meet,
And he thank'd him again and again for this treat:
They had taken his all, and Revenge it was sweet!


S.T. Coleridge

Trängselskatt

Mina böcker fyller bokhyllan till brädden och funderingar kring hur jag ska rymma nyförvärven gör sig påmind. Stora ord brottas om utrymme med mindre ord och hur jag än gör så kommer någon bok att hamna i skymundan, ve och fasa, kanske till och med förpassas bakom de andra böckerna.

Hur gör man med böcker som tjänat en väl? De förtjänar en hedersplats samtidigt som de nya böckerna behöver utrymme att glänsa. Fick förslaget att ge bort eller till och med slänga de jag inte längre läser. Hur kan någon göra det? Mina böcker är som en förlängning av mig, jag har delat minnen med dem, kärlek, skräck, förtvivlan, glädje och sorg, vi är själsfränder. Får nog åka till IKEA och inhandla en till bokhylla, trångt blir det men mina böcker, de kan jag aldrig skiljas från.

Mitt ankare i stormigt hav

När jag var liten hade jag en fast punkt i mitt liv, ett nav kring vilket hela min uppväxt cirkulerade. Min farmor. Mina föräldrar tog redan tidigt över hemstället och istället byggde min farfar ett hus bara tomten bredvid. Till henne kunde jag springa över närhelst jag behövde, hennes famn var alltid öppen och där kände jag mig trygg. Minnet av min farfar är något dunkelt då han dog redan när jag var fem. Det jag minns är en lång och reslig man, men hur rätt det minnet är vet jag inte eftersom när man är fem tenderar alla som överstiger en meter att vara gigantiska jättar.

Farmor var urtypen för hur en farmor ska se ut och vara. Vitt vågigt hår, lagom rund och alltid glad. Hennes kinder var rosiga och ögonen klarblåa med en förmåga att se rakt in i en på ett sätt som konstigt nog inte skrämde. Att se henne sjuk och blek när hon låg på dödsbädden var otroligt skrämmande, det skakade om mig in i grunden eftersom hon var min fasta punkt i en tillvaro som oftast varit kaotisk.

Hon tillhörde en frireligiös grupp som läste ur Karl den XII:s bibel och hade "samlingar" varje söndag på för- och eftermiddagarna. Jag brukade få läsa ur denna enorma bok med de vackert sirliga bokstäverna som jag inte alltid kunde knåpa ihop till ord. Samlingen hölls alltid i ett litet rött hus med vita knutar inne i byn. Smått malplacerat såg det ut att vara, nästan inkastat i ett annars väldigt pråpert och nybyggt område. Grunden hade sett sina bästa dagar och gjorde att huset lutade på ett märkligt sätt. Tomten var om inte misskött så i alla fall långt ifrån passande i det kvarteret det låg.

Det var ett hus med endast ett stort rum men för att komma in i det fick man trängas i den minimala hallen som luktade gamla människor. Längst fram i det vitmålade rummet satt församlingens utvalde. Han läste högt ur bibeln med en myndig stämma som alltid gjorde mig full av skratt, mest på grund av att jag absolut inte borde skratta. Väggarna var näst intill tomma förutom ett litet kors som satt ovanför ingången. Den vita färgen behövde bättras på men ingen verkade se det utom jag som alltid hade svårt att sitta still och mest troligt utvecklade mitt sjukliga behov av att granska detaljer just där och då. Det var mitt sätt att fördriva tiden, att fokusera på ett föremål och in i detalj beskriva det så uttömmande som möjligt.

Till vänster vid ett av de tre stora fönstrena stod den gamla orgeln. Farmor var den som spelade på denna antika klenod som väste när hon frenetiskt trampade pedalerna och hon sjöng alla psalmer med pipig falsett. Jag behöver knappt ens blunda så hör jag hennes röst och känner dofterna från den där gamla lokalen med hårda träbänkar.

De gånger jag motvilligt följde med blev jag beskådad av alla i församlingen efter samlingen. Rogers dotter fick jag heta, aldrig mitt riktiga namn. "Oj så stor Rogers dotter har blivit, ta en karamell!" var vanliga kommentarer som jag fasade inför. Karamellerna bestod nämligen av kladdiga Kungen av Danmark och ibland om jag hade otur, svettiga böngodisar som legat i någon tants stora handväska i väntan på något oskyldigt barn att mutas med. Eftersom jag var väluppfostrad så tog jag alltid en och än idag hatar jag Kungen av Danmark.

Även när jag blev äldre och hade flyttat hemifrån gick jag över till farmor för att känna värme och trygghet. Varje gång jag rusade in till henne kurade hon ihop sig och skrockade, för hon visste att jag skulle krama om henne hårt, hårt. När jag var liten var jag oerhört mörkrädd och även den lilla biten mellan våra hus skrämde mig. Utan att göra särskilt stort väsen av detta faktum stod alltid farmor i ytterdörren och sjöng för mig hela vägen hem. När jag blivit vuxen hade även rädslan för mörkret gett med sig men jag tvingade henne alltid att stå där och sjunga för mig när jag gick.

Jag saknar henne obeskrivligt mycket men vet att hon vakar över mig någonstans. Ibland kan jag känna hennes närvaro, särskilt de gånger jag har det riktigt tungt, och det är som om hon fortfarande står där i dörröppningen och sjunger mig fri från rädsla. Min farmor, älskade lilla farmor, du skänker mig lika mycket trygghet och värme, nu som då.

Parkbänk

Solen har gått upp och jag kliver ut för att bege mig hemåt. Luften har ännu inte hunnit blir varm och jag drar in den kalla doften av stad som jag kommit att älska. Fyller lungorna med den och blundar, tömmer huvudet på de förföriska orden och bara existerar.

Behöver sova några timmar, vet inte hur jag ska lyckas med det då det finns så många måsten och viljor. Jag har några gånger försökt hitta den perfekta parkbänken och lika många gånger misslyckats fatalt. En ensam parkbänk, hur allt ska se ut runt omkring finns redan illustrerat i hjärnan, nu ska bara Stockholm samarbeta med mig. Skriver nämligen en bok och mitt omslag, som enligt mig är nyckeln till boken, ska vara en parkbänk.

Det är viktigt det där med omslag och i dag när jag klev ut i solen kände jag att det här är dagen då Gamla stan ska leverera den åt mig. Hoppas vi är på samma våglängd bara..

Möten som berör

Har rest runt en del i världen, några av mina möten sitter för alltid fastetsade i mitt minne och har berört mig. En av dessa möten skedde på en buss, jag skulle möta upp med en vän för att tillsammans åka runt i USA. Kvällen innan avresan blev jag riktigt sjuk med hög feber men vägrade skjuta upp resan som vi planerat i månader. Jag satte mig på bussen, febrig och trött, hade slutat ta tempen när den visade 40 grader. I vanliga fall brukar jag leta upp en enskild plats i bussen och strategiskt placera min väska så jag förhoppningsvis får sitta själv. Detta brydde jag mig mindre om den här kvällen utan satte mig långt bak och flöt bort i min frossande feberdimma.

Slumrade till några minuter skyddad av nattens mörker och när bussen sätter igång med ett ryck upptäcker jag att jag sitter lutad mot mannen bredvid mig. Sätter mig lite generat upp och tittar in i ett par varma bruna ögon. Den värme han förmedlade genom den blicken var genuin och ärlig, inga baktankar. Jag blev så till den milda grad ställd att jag inte kunde förmå mig att säga något, jag blev stum.

I famnen höll han en liten flicka, inte ett år fyllda, som nyfiket kikade på mig. Hon var så där underbart söt i sin vita spetsklänning och vita sockar och jag kände ett leende bryta fram i mitt feberrosiga ansikte. Jag antog att denna lilla rultiga baby var hans dotter på det sätt han beskyddande höll sina armar runt henne. Jag ville så gärna fråga vad som gjorde att de var på just denna buss, den här tiden på dygnet, men något sa mig att om jag skulle börja prata så skulle förtrollningen brytas.

Under nattens gång lutade vi oss alla tre mot varandra när vi slumrande gled fram genom städerna. Neonljusen lyste korta ögonblick upp vår lilla trio för att sedan falla i mörker. Hennes lilla fot i mitt knä, mitt huvud lätt lutad mot hans axel. Vi sa aldrig ett ord till varandra under hela resan, varken hej eller adjö, ändå delade vi en samhörighet jag än idag kan förnimma. För utomstående måste vi sett ut som ett förälskat par med vår dotter tryggt vilande mellan oss och det kändes fullständigt rätt där och då.

På morgonen när solens strålar sakta väckte oss till liv gled vi in vid min slutstation. Vi tittade på varandra och under några intensiva sekunder kände jag honom, verkligen kände hela hans väsen uppfylla mig. Den lilla flickan flyttade lite rastlöst på sig som om hon kände av förändringen och förtrollningen var bruten. Jag flyttade hennes fot försiktigt ur mitt knä för att inte väcka henne och försvann ur deras liv för alltid.

Hur ofta möter man människor som man avhandlar livets mysterier med utan att ens säga ett ord? Ibland får man den gåvan i knät i form av en liten fot...