Whisky och mjölk

Jag reste hem men känslan dröjde sig kvar i mig att detta jag lämnade bakom mig var mitt hemma medan det jag närmade mig inte längre var något jag kände i mitt hjärta. Det var en konstig upplevelse att ha en klump i magen som växte sig större och större där inne medan träden runt mig växte sig högre och högre och vägen krymte.

Väl framme mötte ett stort tomt hus mig fast värmen från mina föräldrar fyllde det till brädden och gjorde mig glad. Min underbare far hade gjort färdigt whiskyn han visste jag ville ha, fyllde glaset och drack en tyst skål för honom medan skålen fylldes med mjölk och tunnbröd som lätt slank ner. Hemma men borta.. ja så kändes det. Tog mitt glas och gick ut i den kyliga natten, vickade huvudet bakåt och tittade upp på himlen som fyllts med stjärnor, stjärnor jag vet jag tittat på så många gånger förr, ibland med tårar som gjort dem suddiga och ibland med glädje och skratt, många gånger ensam men även någon enstaka gång tillsammans med någon annan. Aldrig att de känts så nära som den kvällen, nära men långt bort ändå. Som om allt det där jag önskar och känner finns just inom räckhåll.

Dricker ur glaset, ger himlen en sista blick och går in med ett leende igen, oavsett var hemma är så finns det en himmel som rymmer all min längtan och alla mina drömmar.

Andligt ljus i mörkret

När jag sätter mig i bilen den här morgonen för att åka till jobbet (varför jag hela tiden tar på mig extrapass övergår mitt förstånd) är det mörkt och regnet slår mot mitt ansikte med ilskna pisksnärtar. Detta borde göra mig irriterad eller åtminstone på skynda min korta promenad men orken vill inte infinna sig utan jag masar mig fram med neddragen huva till bilen som verkar lika trött. I den hjärnvågedödande dimman jag befinner mig i letar jag frenetiskt efter en radiokanal som kan pigga upp så pass att dagen inte slutar i diket och helt otippat hamnar jag på P1:s sändning av Andliga sånger.

Fingrarna letar sig mot kanalsökarknappen men hejdar sig i sista sekund då de trötta öronen och sega hjärncellerna nås av ljudet från Malmö kammarkör som sjunger Ära vare Gud i höjden. På några sekunder kastas jag tillbaka till min underbara farmors varma famn och jag känner henne sitta där bakom mig i bilen med ett leende. Handen flyttar sig tillbaka till ratten och hela vägen fram till jobbet lyssnar jag, med ett leende, på Andliga sånger och minns min farmors sommarvarma kök, saft med russinkakor och hennes kärlek. Min bil glider vidare i morgonmörkret men i baksätet sitter ett ljus som skiner upp min väg och vi sjunger tillsammans i falsett, Ära vare Gud i höjden.

Grå vardag

Idag är en dag som alla andra dagar men ändå är den olik. Ute är dimman tät och skymmer min annars så vackra morgonutsikt av träd och fält där rådjuren brukar strosa i lugn och ro. För inte allt för länge sedan men ändå en hel evighet sedan vaknade jag upp till en helt annan utsikt med helt andra förutsättningar för hur dagen skulle te sig, den var förprogrammerad och tråkig. Det vill säga fram till den dagen jag satte ner min fot och sa nej, hit men inte längre. Den dagen har jag aldrig ångrat för nu sitter jag här, i köket som bara var en dröm för ett år sedan, i huset i staden som jag älskade redan innan jag visste om dess existens eller hur den såg ut.

Allt jag har och äger har jag själv valt ut, känt på och nickat leende när jag vetat exakt var i huset den kommer att lysa upp min dag. För även om ute är grått och trist, träden tappar mer och mer sina vackra höstlöv och kvällsarbete står på agendan så tar jag allt med ett leende för det är mitt val, jag har inte viljelöst låtit mig fösas fram i en formlös massa utan vilja, utan jag har själv stakat ut min framtid. Det är skönt och ibland lite skrämmande att själv bestämma och forma sitt liv men har man väl tagit första steget så finns ingen återvändo. Så här är jag, i grå vardag med ett leende på läpparna, livet är härligt!

Sommarminnen

Dricker ett avslappnade underbart gott rosévin som har en färg av ljusaste hallonsaft och som när det likt sammet glider runt i gommen påminner om en ljum sommarkväll i bersån, sol som sakta sjunker ner över horisonten och skänker trädgården ett varmt guldgult sken och solvarma skogshallon. Just i den tanken och det tillståndet vill jag stanna ett tag, men ingenting varar för alltid. Allt som har en början tenderar att ha ett slut, ibland förr och ibland senare. Men här är nu och det kan jag hålla kvar en stund.

Finns du?

Om jag saknar dig, kommer du till mig då?
Ger du mig ljus om jag delar med mig av mitt mörker?
Om jag är trött, låter du mig sova i dina armar?
Om jag är vilse, hittar du mig?
När jag famlar i mörkret, lyser du upp min väg?
När allt omkring mig rasar, håller du upp mig?
Ger du mig kärlek även när jag inte förtjänar dig?
Kan du se genom min fasad och hitta mig?

Jag måste tro att du finns för utan hoppet är jag ingenting.

Här är gudagott att vara

Efter en morgon då dimman hade sitt grepp om min skog, kom solen och med den även värmen jag trodde gått helt förlorad i regnet. Det kändes som en välsignelse att låta ögonen möta solstrålarna som gav mig glada skrattrynkor i ögonvrån.





Det gick inte att hålla sig inne trots förkylning och hals som gav mig basröst likt en 70-årig whiskydrickande storrökare. Kameran drogs fram och trots min fortsatta frånvaro av bevingade ord tänkte jag i mitt stilla sinne att måhända orden kan svika mig men skogen? Aldrig skogen..

Hittade en stenmur långt inne i skogen som jag aldrig stött på vid tidigare vandringar. Den omringade en stengrund som vittnade om att andra än jag funnit denna plats vacker.

Höstlöven täcker marken men idag var det den enda påminnelsen om att hösten sakta håller på att krama livet ur skogen. Värmen omslöt mig och jag kände mig lika dåsig som flugorna som förnöjt surrade runt mig.

Jag fantiserade för mig själv vad de som bott här tänkte på när de valde just denna plats, vad fick dem att flytta? Om min nyfikenhet någon gång den närmaste veckan övervinner latheten ska jag söka mig hit när morgondimman fortfarande täcker marken, bara för att se om den är så magisk som jag misstänker.

För ett par ögonblick tillät jag mig att sjunka ner i det gröna täcket som låg som en inbjudande matta runt de magnifika träden och under några minuter flöt jag fram i ett ingenting medan solen lekte mellan träden.

Även de bästa av stunder har sitt slut och även så denna. Plikter väntade på mig där hemma och motvilligt klev jag upp för att gå hemåt, dock en aning mer tillfredsställd med livet. Höstlöven får avsluta min skogspromenad. De är vackrare än den vackraste ros i sina miljoner färger som sprakar i solen. Jag måste definitivt komma hit en morgon eller varför inte en sen kväll då hjortarna sakta smyger sig fram mellan buskarna. Här är verkligen gudagott att vara.

Du

Jag tycker om när du vickar på huvudet och uttalar mitt N a m n som om det var det vackraste som fanns, hur du fyller bokstäverna med så mycket värme att jag måste le..

Jag tycker om hur du väcker mig om natten och viskar, kom nära jag fryser, drar mina armar nära din kropp och somnar med en nöjd suck..

Jag tycker om när du tittar på mig som om jag var den dyrbaraste av skatter och att du varken lindar in dina ord i krångliga omskrivningar eller synonymer när du säger att jag är vacker..

Jag tycker om att sitta tyst med dig och känna din värme fylla mig när du försiktigt med den lättaste av beröringar sträcker ut handen för att röra min kind..

Jag tycker om att jag aldrig lämnar dig utan att få höra hur saknad jag kommer att bli och hur du minuter efter att jag åkt kan ringa och säga hur mycket du längtar efter att vi ska ses igen..

Jag tycker om dina händer som trots sin storlek kan utdela den mjukaste beröring och hur varje smekning är som balsam för min själ..

Jag tycker om att det inte spelar någon roll om jag är låg och ledsen eller om jag är glad och sprallig, du tycker om mig precis som jag är..

Jag tycker om känslan du ger mig när du får mig att börja tro på att jag är värd att älskas och att du verkligen älskar mig..

Jag tycker om dina fåniga hopp och krumbukter, din galna sång och din glädje..

..men mest av allt tycker jag om D I G

Råolja

Mina ord som är mitt liv, min stomme och min ryggrad vill inte riktigt finnas. Likt den tunnflytande mörka vätskan som är olja är mina ord för mig, dyrbar och oersättlig och just idag sviker orden mig, jag letar och gräver men var jag än söker finns de inte där. Sega och svarta ligger de där nere, för djupt för att hittas.

Vilse blir jag, rädd och ensam känner jag mig utan mina älskade ord som alltid kan lugna mig, fylla mig med det där jag saknar i kontakten med människor. Det är märkligt att känna tomhet efter något som egentligen inte är mer än bokstäver ihopknåpade till ord som tillsammans bildar meningar som till slut bildar mitt liv. Men jag fortsätter leta, locka och pocka, de kanske kommer när jag minst anar det.

Tidsfördriv

Min älskade bror har skickat sms till mig hela dagen.

Nr.1: Glad påsk
Nr. 2: Glad midsommar
Nr. 3: God jul
Nr. 4: Gott nytt år

Jag tror han har rätt tråkigt på sitt jobb just nu..

Akustisk rundgång

Dagen började inte riktigt som jag hade hoppats utan istället vaknade jag med huvudvärk efter mardrömmar, regnet strilade ner och tröttheten var förlamande. Att masa sig upp ur sängen var inte uppskattat av min kropp men på något sätt lyckades hjärnan motivera musklerna att röra sig mot duschen. Strålarna av vatten som mötte kroppen kändes mer som småspik än välgörande massage och trots att jag spenderade extra minuter framför spegeln ville inte håret göra som det blev tillsagt.

De mardrömmar jag sista nätterna slagits med är av det återkommande slaget, de kommer under stress och när jag känner mig trängd vilket jag vet att jag gör just nu. Det är olika hus jag befinner mig i men problemet är alltid detsamma, det kommer någon som vill mig illa och jag kan inte eller hinner inte låsa alla dörrar. Symboliken är även för en icke troende som jag ganska glasklar och jag får ta det för vad det är, en påminnelse om att jag borde göra något åt hoten. Hotet som i detta fallet kanske inte är så påtagligt men lika fullt stör det min sömn och min nattro.

Bilfärden var inte särskilt upplyftande den heller, den kommersiella radion byttes på inrådan från mer upplyst håll ut mot P3 men jag vet inte, samma musik där men utan reklamen som jag i och för sig tacksamt slapp höra. Arbetsuppgifterna idag var något större med tanke på att jag jobbar sista dagen på mitt älskade Essingen och det var något tungrott att börja med att avsluta. Har trivts här bland måsar och oväntade violinkonserter men allt har ett slut och just idag är det slutet här.

Just då och där hände det, telefonen ringde och samtalet slutade med ett försiktigt "Jag kommer att sakna dig för vet du vad? Jag älskar dig." Paff och puttad ur den negativa spiral jag cirkulerat i hela förmiddagen svarade jag tillbaka med samma ord och med samma känsla. Det var inte sagt i den bemärkelsen som förälskade par säger till varandra, blygt och försiktigt. Nej, det var ärligt och rakt menat, från en tvillingsjäl till en annan trots att åren bildade en ravin mellan oss. De orden tar jag med mig till kudden ikväll och om jag har tur drömmer jag vackra ord istället för de gnisslande oljuden jag tvingats höra på senaste nätterna.

Ungdomssvärmeri

Det här är ett kort på min farmor och farfar en sommardag vid fäboden och året är 1933. Min farmor är nyss fylda 21 och den regerande kungen heter Gustav V. Det här året öppnar det första koncentrationslägret i Tyskland och det ökända bokbålet tänds utanför operan i Berlin. Inget av detta verkar existera i dessa två människors tankar, de har bara ögon för varandra.

Min farfar tillhörde en stolt och rik släkt av jordbrukare medan farmor kom från en stor men fattig familj där min farmors mamma tidigt blev änka och tvingades försörja den stora baranskaran genom att sy. Farmor har berättat hur hon långt in på småtimmarna när barnen somnat satt där och sydde i svaga lampors sken. Hon gifte aldrig om sig, kärleken var för stark och det är något tragiskt vackert över just detta faktum. Denna starka kvinna formade farmor till att bli en stolt och stark kvinna som tog sina egna vägar, jag vill tro att något av hennes orubbliga tro på sig själv skrapat av sig på mig.



Det oskuldsfulla men samtidigt känsloladdade fotografiet är ett av mina favoriter. Jag älskar känslan de förmedlar bara genom hur deras kroppar talar. Farfar lutar sig fram och det märks hur gärna han skulle vilja röra vid farmor men den sortens offentlig uppvisning i känslor var inte accepterat. Farmors blyga men helt uppenbart uppskattande blickar skickar vågor av känslor 75 år efter att kortet är taget. Där är känslan jag jagat, ren och skir kärlek i sin linda. De är sedan många år tillbaka döda, men jag har deras kärlek bevarad för alltid.

Reslust

När jag var, om inte mindre så åtminstone yngre, hade jag ett stormigt inre och kaotiskt liv. Mina vänner valde jag utifrån humör för dagen och även om det låter destruktivt så trodde jag mig veta bäst just där och då. När min smärta blev för stor och mitt mörker hotade sluka mig tog jag det lilla sparkapitlal jag hade och reste till vad jag ansåg vara det land som skulle rädda mig från mig själv och det för mig farliga umgänge jag hade. Jag gjorde en helomvändning vad gäller livsstil och valde USA som min helbrägdagörare. Lite visste jag då att möjligheten till att känna mig hel, undret av lugn och hoppet om stillhet i själen inte hittades någon annanstans än inom mig själv.

Under mitt år i USA mötte jag människor som spontant och utan hämningar öppnade sina hjärtat för mig och berättade om sina liv. Många berättelser skrämde mig, andra retade min fantasi och några var hysteriskt roliga. Flyktiga möten, vad tänkte de på när de av alla i sin omgivning valde ut mig för att berätta om sitt liv? Vad fick dem att just den dagen känna ett behov av att för en komplett främling ösa ur sin brunn av hemligheter, besvikelser, sorger glädjeämnen och skrattretande historier?

Alla dessa människor har jag mött när jag varit på resande fot och eftersom jag allt som oftast reser ensam så har jag gott om tid att studera människorna runt mig. Att resa kan ibland dra fram oanade känslor då man alltid lämnar något bakom sig och åker mot något annat. Rädslan för det som ska komma, längtan efter det som kan bli och sorgen över det man lämnar bakom sig vävs in i varandra.

Mötte en man som ogenerat satte sig bredvid mig i en buss som inte alls var fullsatt. Han slängde upp sin trådslitna väska i hyllan ovanför, slätade till sin skrynkliga skjorta och visade mig det största leende jag sett. Hans vita tänder, eller de som fanns kvar, glänste mot hans vackert mörka hud och han tog av sig sin hatt när han presenterade sig. "So darling, where are YOU going?" var inledningen på vårt två timmar långa samtal om livet, döden och fängelsestraff. Denne man visade sig vara en mästare på att berätta, han fängslade mitt intresse till den grad att jag tror jag satt på samma fläck hela den lång resan, hela tiden ivrigt väntade på nästa historia. Värmen var olidlig och vi svettades båda två rätt rejält för även om Greyhound bussarna tar en precis vart man vill så kunde de inte skryta med varken air condition eller sköna säten.

Bussen susade fram genom den amerikanska södern, utanför ståtade majsfälten och vidderna var oändliga. Medan mörkret sakta föll och allt jag tillslut kunde se av mannen vars namn jag glömt, var hans ögon och tänder kom jag att få ta del av denna underbara mans liv. Hans berättelse fick mig att skratta så tårarna rann men undertonerna av hans livskamp fanns där hela tiden. Kampen om att överleva som svart i södra delen av Mississippi, hur fördomar ibland kan bli till sanningar om man får höra dem tillräckligt mycket och länge.

Han berättade glatt om den gången han var strandsatt i en stad utan vänner och i desperat behov av en bil. Då mannen ifråga var ägare till ett par allt för flinka fingrar låg det närmast till hands att stjäla en. Sagt och gjort, han hittade en fin bil som var barnsligt enkel att bryta sig in i. Han körde iväg med ett glatt leende men upptäcker till sin fasa att han efter bara några minuter har hela stadens poliskår efter sig, det visade sig nämligen att bilen han valt ut råkade tillhöra stadens borgmästare. Som var vit, vilket han inte var. Detta resulterade i några långa månader i statens fängelse och den här resan var hans resa ut ur den staden.

Detta var bara en av alla fantastiska historier jag fått serverat framför näsan, jag minns dem alla och har dem nära hjärtat. Att resa är fantastiskt, att dela med sig av sin inre resa är obetalbart.

Tick tack..

Det är tyst inne i mitt kontor, ibland ringer telefonen och jag hoppar förskräckt till av det höga ljudet. Snabbt avklarade frågor, tillbaka till tystnaden.. Klockans tickande blir högre och högre, kan inte undgå att titta på sekundvisarens snigelfart över strecken, gick den inte baklänges just? Börjar för skoj skull räkna ut hur många sekunder det är kvar innan jag slutar.. ingen bra idé.. 30450 sekunder kvar.. Nåja, jag har ju de skrikande dagisbarnen att titta och lyssna på.. Ibland önskar jag att det fanns en tidsmaskin.. nu är det bara 30300 kvar..

Mörk himmel

Sitter vid altanen och ser hänfört på skådespelet himlen ger mig. Molnen tornar upp sig där utanför, hotfulla och svindlande vackra. Dessa luftfyllda vattenreservoarer kan fängsla mitt intresse flera timmar då de aldrig stannar på samma punkt och hela tiden förändras. För att inte tala om färgerna de ger, ingen kan säga att grått är tråkigt då moln har en förmåga att skifta från djupaste svart till klaraste vit på några timmar. De blåser upp sig och verkar vilja visa mig sina krafter, likt en stridsberedd tupp ståtar de där uppe i skyn och skrävlar om sina krafter. Se på mig, se vad jag kan!

Jag lutar mig bak och ler när de äntligen exploderar och slänger sitt regn över mig. Naturens krafter är mäktiga och jag känner mig levande i dess närhet. Det är tropiskt fuktigt ute och jag öppnar fönstret i sovrummet, värmen och fukten slår emot mig men jag anar även en kyla, en vag påminnelse om att det inte längre är högsommar utan att vi är på väg mot höst. Med smattret från regnet mot plåttaket somnar jag leende, jag älskar oväder och lugnet det ger mig inombords. Det kanske är så att när jag möter ett kaos ute som är större än mitt invändiga så kan stormen inom mig bedarra om än för ett ögonblick. Oavsett så vaggas jag till ro, trygg och lugn.

Kustlandskap

Där vinden blåser och ger liv åt det gamla träet i vår lilla stuga, där regnet piskar mot rutorna och takpannorna flyger, där molnen tornar upp sig hotfulla och arga där möts vi i natt. Brasan i den lilla kaminen lyser upp väggarna med sitt varma ljus och gör skuggfigurer av våra långsamma rörelser, ger oss känslan av alla som sökt sin tillflykt till just vårt vindpinade himmelrike.

Vi rör oss sakta, skrattar i samförstånd, pratar lågt och med eftertanke medan vi dricker den värmande gyllengula drycken. Stugan knakar i mörkret men vi är inte rädda, vi är skyddade från vädergudarna eftersom de är våra vänner, i stormen trivs vi, får näring. När elden falnat till glöd blåser du ut stearinljusen och vi somnar lyckliga till havets lek med vinden, nära, nära med din andedräkt som värmer min nacke och jag viskar tyst för att inte väcka dig:

Sov gott..