Varför vissa borde tänka efter före..

Mitt något hastiga uttalande under gårdagen att jag upplevde vardagen något uttråkad var något som borde ha sagts någon annan gång än kvällen innan snöstormen kom och författaren skulle köra, å si så där en 10 mil på otilgängliga småvägar som nästan försvann i blåsten.

Men jag hade inte tråkigt i alla fall..

Dagens rätt

Tre ord: Jag är uttråkad..

Vart tog våren vägen?

Sitter här och fattar i det närmaste noll, tittade nämligen ut denna morgon och förväntade mig om inte solsken och gröna ängar, så i alla fall gråmulet och framtinad lerslask. Men nej, snö. Hoppas fjärilarna som dansade så vackert i solljuset i förrgår hunnit in, eller åtminstone inte lagt undan sina långkalsonger..

Köpa vingar för pengarna?

Jag är löjligt lycklig när jag köper nya saker till mig själv, menar förstås inte nya sockar eller en ny skål för att ersätta den gamla som jag lyckades tappa i golvet. Nej, saker som är fullständigt onödiga men som fyller tomrummet i mitt hjärta. För det är väl därför man känner sig så där lycklig av materiella ting? För att man har ett tomrum som aldrig kan fyllas? Det är väl i och för sig sant hävdar psykoanalytikern i mig, men tomrum omöjliga att fylla har vi nog alla till mans om vi ransakar oss själva. Men från ämnet gled jag visst. Jo, jag har inhandlat ett nytt stativ till min kamera, en ny fjärrutlösare och tre, ja tre, nya fototidningar jag frossar i när jag kan krypa ner i sängen för natten. Lycka är bräcklig och ibland kommer den paketerad i dyra, glansiga omslag. Materialist som jag är...

Himlen runt hörnet

Idag var himlen vacker trots moln och överhängande grått som smög in i alla vrår i mitt hjärta. Det behövs vår, doften av sommarvarm tång, glittret av det salta vattnet som värmer mina fötter och klippor som bränner.. Nu..

Seven pounds

Jag såg en film igår som mot alla odds fick mig att gråta. Det händer inte ofta, kan nästan säga snudd på aldrig, att jag upplever en film så intensivt som just denna trots dess avklädda och nästan nakna innehåll. Inga explosioner, ingen action utan bara... känsla. Vacker och tragisk, precis som livet faktiskt kan vara ibland, däremot väcker hans handlande ganska många frågor som tex, finns det någon som skulle handla som honom och framför allt, finns det osjälviska handlingar?

My best friend..

Min vän har jag inte haft så länge, träffades väl för ett år sedan när jag bestämde mig för att flytta. Min andra vän var inte längre den jag trodde han skulle vara, vi hade glidit ifrån varandra och han kunde inte riktigt följa med i mitt tempo. Många gånger var det som vi bråkade, jag skrek och svor, han bara stängde av. Ibland försökte han, men jag märkte att vi hade fått aldeles för olika intressen, han ville mest vila och slöa medan jag ville ha fart och fläkt, snabbt och roligt. Så tog jag steget, svårt att svika en vän så där men vad gör man när det inte längre finns något som håller en samman, inget gemensamt?

Jag försökte smyga i början, han var så mycket roligare min nya vän, vi fungerade bra ihop och äntligen hade jag hittat någon som höll samma tempo som jag. Första gången de träffades skämdes jag lite men samtidigt förstod jag att jag var tvungen att vara ärlig. Vi har inte umgåtts sedan den dagen, han blev aldeles svart i ögonen och vägrade samarbeta. Dog mer eller mindre där framför mig. Jag tog min nye vän i knät och smekte hans kantiga uppenbarelse, nu var det vi två mot världen. Tryckte på startknappen och log, min dator och jag, människa och maskin, vi för alltid (eller till det kommer en snabbare och häftigare modell)..

Vill jag hitta det jag letar efter?

"Kom fort, jag klarar inte det här själv", en desperat röst i telefonluren som vädjade till mig, inte som person utan som yrkesmänniska.

"Jag kommer så fort jag bara kan, men det tar lite tid med färjorna vet du.." Min vädjan om förståelse för oförmågan att kröka tid och rum gick honom oförstående förbi.

"Skynda, jag vet inte vad jag ska göra när hon mår så här.." Jag förklarar åter lugnt och stilla att jag kommer så fort vägen låter mig färdas och färjan klarar att köra. Sätter mig i bilen och försöker att inte stressa då det är halt efter vägarna ikväll och det hjälper ingen att jag stressar eftersom färjorna går varje halvtimme oavsett hur fort jag kommer fram. Mannen är en vänligt och över min förståelse hängiven make. Detta får mig att undrar över vad det är som gör att en människa stannar kvar på ett och samma ställe, med en och samma person och till och med i dödsögonblicket älskar så att hjärtat kan brista. Vet inte om jag skulle kunna känna så någonsin, att älska så högt och över allt förstånd att mitt hjärta inte längre skulle klara ensamheten, vill jag ens känna så?

På färjan sitter jag och tittar på det mörkt svarta vattnet som likt en oljeliknande sirap glider runt oss där vi sitter tysta i våra mörka bilar. Det enda som lyser upp den här natten är stjärnorna och de små stugorna som klänger sig fast vid klipporna och jag måste ändå i allt le över den lycka jag känner att få leva det liv jag gör och uträtta det jobb jag gör. Det finns ingen skärgårdsdoktor som med tjock stickad polotröja glider in och sätter hjärtan i brand men däremot finns alla andra element för skärgårdslivet och jobbet.

Det är ett gott liv med många glädjeämnen och när jag efter en timmes resväg nått fram till mannen och uträttat det jag kom för att göra, frågar han försiktigt om jag är intresserad av lite middag. Just denna dag har jag ytterligare besök kvar och klockan är redan åtta på kvällen så tyvärr fick strömmingsmiddagen utebli trots en knorrande mage. Istället sätter jag mig i bilen och kör mot färjorna som ska ta mig vidare till nästa uppdrag med U2 på högsta volym i min lilla bil. Det är gott att vara jag men ändå finns frågan där inom mig, hur gör man för att finna den där kärleken som gör att inget berg verkar omöjligt och som gör all jordens hav till små vattenpölar att korsa. Jag vet ärligt inte om jag vill uppleva den..

+1, grått och regn..

Jag försöker intala mig själv att våren lurar runt hörnet och att det visst är fåglarna som kvittrar glatt i träden.

Det går väl så där..

Men havet doftar ljuvligt och tången som en dag som denna mer låter som krossat glas under skorna är den vackraste syn jag sett på länge. Doft och ljudintrycken här ute i tystnaden är nog för att göra mig lycklig igen.

Det är snart sommar igen!

Vinterdvala

Ja just så känns det, som att jag gått ner i ett långsammare tempo och helt tappat gnistan. Jag orkar ingenting och allt upplevs som värsta Mount Everestbestigningarna, har inte ens orkat ta fram datorn och skriva och då är det illa. Det finns ingen förkylning som lurar, inte heller kan det skyllas på avsaknad av frisk luft. Nej, jag har nog lite björn-dna som smyger runt i kroppen... Eller så kan man i alla fall hoppas att det är så enkelt...

Tidsresenär

Åkte färja idag å mitt jobbs vägar, tog mig ut på öar jag inte besökt tidigare och njöt i fulla drag av solen som värmde mig när jag guppade fram där på det blåa havet. Jag och vägbeskrivningar har väl aldrig riktig kommit överens med varandra men idag hade jag tur (kan inte kalla det annat) och hittade efter mycket krångel på små vägar fram till huset och mannen jag skulle besöka. Eller hus, det liknade snarare några väggar som envist trotsade naturlagarna och höll ihop.

Jag knackade på och steg in i ett litet kök som utstrålade värme, vedeldad värme och medan jag tog av mig skorna och försökte att inte slå huvudet i det låga taket såg jag mig förundrat runt i något som likande en tidsmaskin till tidigt 40-tal. Klockan på väggen tickade förnöjt, vedspisen värmde och jag kunde höra hur veden sprakade ilsket i elden. Det enkla gröna köksbordet med pinnstolarna i samma gräsliga mossliknande färg var belamrat med tidningar och bland allt detta stod en ensam tallrik från vad jag antar måste ha varit mannens frukost. Så mycket ensamhet utstrålade denna enkla lilla detalj.

Mannen kom haltande mot mig med ett leende. "Så du hittade hit" sa han och skrattande. Det gråa håret var ostyrigt och kläderna vittnade om att han mest troligt legat och vilat när jag kom. "Du ska ha choklad ser ju jag" sa han sedan och drog fram en chokladask. Jag tog glatt emot det undergörande sockret och vi klev in i kammaren. "Är det okej med dig att radion är på?" frågade han utan att egentligen verka bry sig om svaret "Jag lyssnar nämligen alltid på nyheterna den här tiden på dagen" fortsatte han och lade sig i sängen som jag misstänkte av utseendet vara ett vardagsrumsbord med ett par madrasser på. Jag såg mig runt i rummet medan jag utförde mitt jobb, ett rum som var fullt med radioapparater av det äldre slaget, fotografier i svartvitt men även några senare i färg klädde bokhyllan. Svea rikes lag stod där tung och mäktig bredvid andra läderinbundna verk som jag gärna hade lyft ner och läst ur.

Medan Coldplay och Chris Brown ekade i högtalaren bredvid mig låg mannen i sängen och berättade om sitt liv och hur underligt det var att kunna få den hjälp han nu fick när han mindes hur det var att bo ute i skärgården när han var barn och vilka mödor han fått utstå. Ett tungt arbete var det att driva gården särskilt då hans mor tidigt gått bort. "Jag växte upp med bara far men det var lika gott det" sa han med något jag ändå misstänkte var sorg i rösten. "Jag låg i lumpen när far gick bort och nu ligger jag här, samma ålder och funderar över att det är dags för mig att göra samma sak". Det går inte att ge något svar på en sådan kommentar för den var inte alls utan sanning. Han fortsatte att berätta om arbetet på gården, skolan och livet inne i staden, långt bort från havet som han nu när han blivit gammal känt sig nödgad att återvända till.

Tiden sprang iväg och allt för snart var jag tvungen att lämna honom. Han följde mig till dörren och jag åkte därifrån med ett lite sorgligt leende på läpparna, doften av elden som brann i köket satt kvar i mina kläder medan jag åkte tillbaka till fastlandet i den lilla färjan. Hans avskedsord ringandes i öronen "Kom snart tillbaka" var en vädjan inte bara för att slippa vara ensam utan även en liten önskan om att kunna fortsätta leva lite till, att inte ge upp hoppet om att få finnas på jorden en stund till. Jag lovade honom att skynda tillbaka och det löftet håller jag mer än gärna, tillbaka till huset som tiden glömde.

Vitt, vitt, vitt!

När jag vaknade den här morgonen trodde jag det var dimma ute men när jag gnuggat bristen på sömn ur ögonen upptäckte jag att det var snö som föll i mängder från en mörkgrå himmel. Snö! Som jag längtat efter det vita guldet här nere i regnmörka södern, äntligen skulle jag få höra knarret under skorna, kanske skåda upp i skyn på stjärnhimlen medan mina köldkalla kinder glödde och månljuset bildade en bana av silver. Jag lever igen!

Minnesluckor

När jag inte är hos dig är jag bara halv. När jag är med dig är jag allt. Det finns inga ord som beskriver hur mycket jag saknar att vara med dig. Det finns inga ord som beskriver känslan av att känna dig nära. Det är kärlek på ett okomplicerat vis. För detta älskar jag dig.

Idag hittade jag ett gammalt brev jag trodde jag gjort mig av med. Hur känner han nu när jag inte är där? Är han fortfarande halv? Känslorna som fyllde raderna var smärtsamma på mer än ett sätt, de representerade ett slut på en början. En början jag trodde jag skulle tillbringa resten av mitt liv i. Nu blev det inte som jag tänkt det utan istället hittade jag ett slut jag kunde finna något gott i. Allt detta är fragment av livet, delar som verkar så hela, delar som jag alltid tror ska göra mig hel. Det gör ont att läsa det där brevet igen, gå igenom samma känsla av förlust, uppleva sorgen som rev genom min kropp.

Minns att jag där och då slängde ut den orealistiska och smått elaka tanken att det hade varit bättre om föremålet för min sorg hade dött, försvunnit från jordens yta så jag slapp bli påmind om allt. Det var inte en allt för genomtänkt eller för den delen sund tanke för så tyckte jag egentligen inte. Men när någon man tror är den eviga kärleken glider en ur händerna mitt framför ens ögon finns ingen rim eller reson i hur man tänker, allt är kaos. All kärlek kan i en handvändning omvandlas till ett brinnande hat eller lika gärna en sorg som skär genom märg och ben, som gör att livet försvinner framför fötterna och dimma fyller huvudet. Det är många gånger jag upplevt känslan även om jag aldrig i slutändan verkligen levt med kärlek utan mer en önskan om denna väldigt flyktiga känsla. Just nu försöker jag finnas här och nu, inte skapa luftslott men ändå hoppas och våga tro. Tro på dig, tro på mig, tro på sol, tro på värme, tro på allt, tro på inget, tro på någon..

Han är borta ur mitt liv nu, inte glömd men minns honom med värme istället för med ilska. Jag hoppas han minns mig.

Närings- och syrebrist

Min kamera och jag tog en tur med bilen för att utforska nya omgivningarna. Värmen som för mig är något svår att förstå så här sent på året var till min fördel då jag slapp tynga ner kroppen med lager av värmande kläder. Det började med mulen himmel och tråkigt lugnt hav som inte utlovade särskilt exceptionellt strålande bilder.

Tången låg i drivor runt stranden och doftade tungt av hav. De få vågor som letade sig in mot land var som musik i mina öron. Jag satt länge på de runda och vackert formade stenhällarna och bara andades in lugnet.

Drog mig tillbaka till bilen och när kvällen kom sprack himlen upp och gav mig ett vackert skådespel i den kyliga nattluften. Även om jag älskar skogen, den konstant föränderliga skogen, är havet något vilt och vackert jag inte kan leva utan. Till skogen går jag då jag behöver näring, till havet tar jag mig då jag inte kan andas och är i behov av syre. Två element, lika nödvändiga i mitt liv men på olika sätt.

Aldrig nöjd

Jag har nyligen landat det bästa jobb jag kan tänka mig, ja om man då bortser från mitt hemliga drömjobb som badkarsutprovare men det är en annan historia. Det jag förundrar mig över, vad gäller mig själv, är att jag ändå inte är nöjd. Fick lön som jag är glad över att få bara så där utan att behövt spänna muskler eller visa mig på styva linan, ett arbetssätt som ger mig frihet och stort eget ansvar och arbetskamrater som verkar vara otroligt trevliga. Men ändå, djupt där nere, gnager känslan av att inte vara nöjd. Luften gick ur mig då jag fick jobbet och det kändes som, jaha, vad nu då? Ge mig smisk någon..