Intermezzo

Jag sitter här i min fåtölj med benen obekvämt slängda över armstödet, ena knät har ett skrapsår från trappan jag hastigt fick bekanta mig med igår när bussen var två sekunder från att åka utan mig. Snabba steg för att hinna med, tankar på vad jag missade om bussen åkte utan mig resulterade i abrupt stopp.

Det gjorde ont och den slätrakade mannen med ett ansikte utan rynkor som gick bredvid mig tittade bekymrat och med en äkta omtanke på mig när han frågade om allt gick bra, hans hand sträcktes ut mot mig för att hjälpa. Den brännande irritationen över att fötter och alldeles för taskig kordinationsförmåga i stressiga situationer alltid går hand i hand försvann och jag skrattade till när jag svarade att allt var okej.

Ibland behövs inte mer än en främlings omtanke för att kullkasta mörka tankar..

Allt har förändrats..

men jag skakas om av rösten som ler mot mig på andra sidan luren. Det är som första gången vi sågs men det är en annans röst, med samma namn och dialekten är, gode gud, på pricken lik.. Ödets ironi? Fick inte det jag ville ha men ta en kopia..

Minnena spränger mitt medvetande och jag svävar bak i tiden för ett ögonblick. Han är inte samma men lika. Allt är annorlunda men ändå hemmatamt. Vill bli räddad men samtidigt kasta flytvästen och simma ut i stormen och hjärtat som inte längre slår gör små konstiga skutt mest av förvåning och verkar vilja hosta igång trots avsaknad av bränsle.

Låt mig slippa men kom närmre..

Börja om på nytt..

Ny sida, samma jag :)

Ramblin´on my mind..

Jag pratar med min pappa och han hör hur tungt mina ord faller. Varje stavelse känns som en sten, varje mening som ett berg. Vill bort, vill hem, vill.. någon annanstans Var är det? Den där annanstans som jag vill ska materialiseras framför mig likt en bubbla att kliva in i och som innehåller det där lugnet och friden jag saknar i min kropp, i mitt hjärta.

Helt plötsligt längtar jag till mina föräldrars lugna hem, knarret av gammalt trä, ljudet av klockan som går när den känner för det, lukten av barndom, känslan av tillhörighet. "Pappa, jag behöver vila från döden ett par dagar." Svarar jag på min fars fråga om varför jag helt plötsligt kommit på att jag vill åka upp och hälsa på. De blir alltid glada när jag kommer och det är inte för det, men de blir oroliga då jag bara ringer och säger att jag vill bort från det jobb jag älskar, från staden som blivit mitt bemma (borta men hemma..).

Just nu behöver jag tystnad, lugn och ro och det finns inget annat ställe i världen jag kan finna det utom uppe hos mina föräldrar. Vid forsen som strömmar så högt, som slår mot stenarna och virvlar ner för fallen. Jag blundar och är redan där. Stövlar på, fiskespö över axeln, valet av fluga, våt eller torr, myggens höga surr i örat som drunknar i vattnets sång och koncentrationen när fisken hugger.. Måste komma dit, till tältet i midnattssolen, sprakande eld som värmer i den kyliga natten och lommens klagande över dimmiga vatten. Där hör jag mina förfäders röster klarare och det lugnar. Det söver och ger ro.

Men var är hemma? Tillsammans med de människor som äger min historia? Som har kunskap om det som varit och där varje steg jag tar i skog och mark har trampats av de mina långt innan jag blev till? Där varje gravsten bär ett minne, även när orden som står ristade försvunnit? Så mycket historia och så stor kunskap om de förflutna besitter min far och min farbror, och det tillhör mig. Så fort tillfälle ges lyssnar jag på orden de förmedlar och jag vill suga i mig varje litet ord de yttrar, rädd för att missa något, rädd för att glömma min historia. För ingen annan bryr sig, ingen annan än jag kommer att minnas när dessa män är borta.

Jag behöver åka bort, åka hem, åka...

I get along without you very well

Vissa dagar är som dessa, fyllda med måsten men som ignoreras till förmån för värme mot huden, salt vatten runt benen och underbar musik i öronen. Önskade för en kort stund att detta skulle finnas varje dag, men om varje dag var så här skulle magin försvinna och bli till vardag. Vardag är inte vad jag önskar. Så idag får den här låten gå på repeat i mina öron medan Hund studsar på klippor i sina fruktlösa försök att äta upp alla trollsländor som säkert hånskrattar medan de brummar förbi likt enorma flygplan.

Zombies vs. vampyrer

Har i helgen jobbat mig igenom några skräckfilmer, har en hatkärlek till dem då jag hatar att vara rädd men älskar spänningen. Pratade med en vän under vinets inflytande och vi började fundera kring för- och nackdelar kring olika sorters monster. Så, här kommer efter vissa påtryckningar, utan någon särskild ordning, anledningen till varför jag är mer "sugen" på vampyr än zombie.


1. Som vampyr får man hänga med det coola innefolket. Som zombie får man bara hänga.. från ett träd..

2. En vampyr behöver bara dricka människoblod, en zombie måste däremot tugga i sig hela människan. Typ, orka..

3. Vampyrer är naturligt snygga/läckra/oemotståndliga. Att sminka en zombie snygg kräver en hel armé och det skulle ändå vara en omöjlig uppgift.

4. En vampyr kan uppskatta kultur och litteratur, en zombie, tja, en zombie skulle i brist på människor att tugga på ge sig på boken. Som mellanmål..


5. Evigt liv som snygg/läcker/oemotståndlig vampyr kontra slemmig stönande zombie.. Ganska lätt val..

6. Som vampyr smälter man in i de flesta sociala sammanhang som sker efter solens nedgång medan man som zombie knappast kommer in på ett 7 eleven utan att alla springer skrikande ut därifrån.


7. Vampyrer kan förvandla sig till fladdermöss, röra sig ljudlöst och förtrolla människor med sin röst medan zombier kan stöna och gå med armarna utsträckta framför sig.. Om man inte hade problem med axlarna tidigare så..

8. En vampyr skulle lätt kunna smälta in och spela zombie om behov uppstod (vem vet) men en zombie har knappast hjärnkapacitet att göra samma lika.. De bara tycker om att äta hjärna..


9. Zombies behöver massan, sina "fellow comrades" för att kunna fungera. En vampyr klarar ensamhet. I hundratals år.

10. Zombies får aldrig ligga. Annat än i kistan. Utan huvud. Vampyrer avverkar skönheter en efter en.

Så, nu var det avklarart och vi kan gå vidare mot nya utmaningar!

Under solen en måndag..

Dagen som varit och tack gode Gud ej kommer åter:

Jobbade och tänkte, Hund måste få lite trevligt han också, det är ju en fin dag!

Åkte hem, hund blev glad åt förslag om sol och klippor. Han log. Föga anade jag den diaboliska vinklingen av hans mungipor..

"Är vi framme snart, är vi framme snart, är vi framme snart, är vi framme snart??" Ringde i mina öron hela vägen till havet. Det var i och för sig min egen röst. Hunden flåsade i nacken. Djävulens andedräkt..

Väl framme vi havet. Hund hoppar glatt ut. Springer iväg. Jag efter. Mindre glad. Muttrar något som ej behöver skrivas..

Havet. Vackert. Hund studsar förbi på klippor. Jag efter. Brutna hundben är inte kul, tänker jag. Det bryr hund sig inte om. Studsar vidare..

Tång! Skriker hund. Okej, där kan vi väl gå. Dumt. Mycket dumt. Tydligen kan tjockt täcke av tång dölja tjockt täcke av vatten. Vi blir blöta av stinkande, rutten tång. Hund fortfarande glad. Jag börjar mulna..

Ruttnande sälkadaver missas av förbistudsande hund. Tittar upp och tackar den som tänkte på mig där och då. Hund och ruttnande sälkadaver. Ingen rolig kombo..

Hund bryr sig inte om att jag är blöt, stinker och börjar längta hem. Hund ser trollsländor. Tror de är något man måste jaga. Fort. Runt. Runt. Medan man skäller. Jag är av annan åsikt. Ignoreras totalt..

Jag ger upp. Hund inte glad. Slutar studsa och börjar skälla. Blänger ilsket. Åker hem. Havet blä. Hund vs. jag 1 - 0..

Du är saknad

De svarta byxorna ligger där på sängen. Som ett mörkt svart hål drar de till sig all färg i rummet och ger dagen ett grådis mitt i sommarvärmen. Vill inte titta men ögonen dras till dem och jag hatar dessa byxor mer än något annat just nu. Det skulle inte bli så här, hon skulle finnas med så mycket länge till. Brevet jag skrivit i mitt huvud blev aldrig till orden jag så fint formulerat på det där tunna brevpappret jag valt ut. Nu får hon aldrig veta vad hon betytt för mig.


Underbara RM

Vad hade jag varit utan dig som tog mig under vingarna den där dagen jag nyutexaminerad och rädd klev över trösklarna till din avdelning? Du såg mig, du lyssnade på mig och främst av allt, du brydde dig om mig. Med din hjälp kunde jag utvecklas till det jag är idag, en människa som står stadigt när det blåser, för hur många orkaner red vi inte ut där uppe på sjunde våningen när omorganisationerna avlöste varandra? Jag tror på mig själv och vet vad jag kan, men hur kan jag ha blivit annat med dig som hela tiden tryckte mig framåt när jag helst velat stå still? Men vad jag mest minns är hur du stöttade mig när jag mådde som sämst, hur du kramade om mig och sa att allt skulle bli bra, det visste du "Ge det bara lite tid" sa du. Och allt blev bra.

Du handlade julmat åt oss som jobbade ur egen ficka för att du ville visa hur mycket du uppskattade oss. Du fixade och trixade så att jag och alla andra kunde vara kvar på avdelningen när uppsägningarna hotade oss. Du var som en mamma, en god vän men även en fantastisk chef som visste hur man skiljer på jobb och vänskap och som såg till allas bästa.

Alla upptåg vi hade, kommer du ihåg? Som det där mjukisdjuret vi köpte till dig, den där lila draken som trots att du låtsades bli förnärmad alltid satt på bästa plats i bokhyllan? Eller den snuskigaste tipsrundan i historien med frågor som mest hamnade under bältet? Eller veckans Ulf, där alla skulle försöka hitta kändisen som mest liknade vår härliga chefsläkare? Kommer du ihåg när vi hängde upp efterlysningarna på dig runt hela sjukhuset skrivet som om du var en hund? Kommer du ihåg alla roliga 1:a april skämt vi gjorde med och mot varandra? Kommer du ihåg alla liv vi tillsammans såg komma och gå? Jag kommer ihåg.

Du är unik och ingen kommer någonsin att kunna fylla dina skor. Från djupet av mitt hjärta, tack för allt.

Vart tog bryggan vägen?

Känner mig som en öde ö, ogästvänlig och karg med vindpinade slätter. Mitt hjärtas koordinater är sedan länge oläsliga och min kropp har ingen hamn.

Vem vill bygga en fyr som hjälper skeppen att hitta fram och undvika de vassa klipporna som omringar min strand?

Det var en båt som sa till en annan;

"Va du va stilig. Vi borde borda varann,

gjorda för varann och köla lite grann,

som bara båtar kan."

Andra båten sa;

"Klart att jag vill va

med och kryssa.

Kyssa din stiliga för,

i en stillsam slör,

vi varann förför,

som bara båtar gör."

"Och när det blir lä

ja, då kan vi klä av oss seglen.

Ligga en stund vid en boj,

skepp o'hoj.

Gnida vår fernissa lite grann och fnissa,

kasta (t)ankar.

Bli lite vågade, ha lite skoj,

oj, oj, oj!"

"Vi kan lägga till i äktenskapets hamn,

vid en brygga,

bygga ett båthus som vi kunde ligga i,

och tjära ner varann,

som bara båtar kan."

"Och hur vi sedan får

en och kanske två egna små jollar,

jollrande efter på släp

i ett navelrep

e en hemlighet,

som bara båtar vet."

Robert Broberg

Alter-gate..

Svenska kyrkan är upprörda, det har blivit en SAKFRÅGA, ett viktigt statement..

Inte över att två miljoner barn kommer att dö utan vaccin.

Inte heller över de tusentals migranter i Sydafrika som lever under fruktansvärda förhållanden utan grundläggnade hälso- och sjukvård och dagligen utsätts för hot och sexuellt våld.

Inte över det faktum att det varje dag dör 4,000 människor i TBC.

Inte över att det varje år dör 1 miljon människor, mest barn, i malaria.

Inte över att det varje dag dör 13,698 barn i undernäring.

Inte över de kvinnor, flickor, pojkar, BARN, som dagligen utsätts för brutalt våld.

Inte över att det år 2006 fanns uppskattningsvis 39,5 miljoner hivsmittade i världen och att 18 miljoner av dessa var kvinnor och 2,5 miljoner var barn.

Nej, Svenska kyrkan är upprörda över att kronprinsessan vill att kungen ska föra henne till altaret vid vigseln. Ett från henne antar jag sätt att låta kungen ta del av hennes stora dag, att få visa upp sin dotter och tala om, se på mitt barn!

Är inte Sverige fantastiskt så säg..

Att minnas..

Idag höjer jag glaset med whisky och skänker en skål till alla jag träffat, alla jag sett glida in i döden, alla jag önskat kunnat förgylla världen med bara en dag till..

S, mannen med det stora hjärtat som inte alltid ville höra vad man sa och då skyllde på att hörapparaten krånglade. Fast både han och jag visste att sanningen inte alltid var trevlig och då var det lättare att inte höra. Han hade glimten i ögat till sista andetaget. Jag minns dig..

K, hon som hade den stora sängen och den lilla kroppen som försvann bland täcken och kuddar. Hon som sken upp som en sol varje gång jag kom in i rummet och vid hennes sängkant satt jag många gånger och lyssnade på historier om konstnärer och kärlek. Jag minns dig..

S, hon som borde stå mitt i livet men hamnade mitt i döden. Hon som borde oroa sig för skrapade knän på sina små barn, ogräset i rabatten, bråken med sambon om dammråttorna i hörnet men istället fick oroa sig för hur hennes barn skulle klara av att växa upp utan mamma. Hon dog med mer livslust i ögonvrån än vad jag någonsin kunnat prestera under min livstid och jag klädde dig i dina fina kläder medan dina barn väntade på att få se sin döda mamma. Jag minns dig..

T, du som missbrukade allt och alla i din närhet men som hade ett fågelhjärta som pickade på i ditt magra bröst. Du var så rädd och vår kompetens kunde inte riktigt hjälpa dig hela vägen. Jag ångrar att jag inte kramade om dig den där sista gången vi träffades. Jag minns dig..

M, som hade en fru från varmare land som han inte träffat på många månader. Ni skulle spendera "de ljuva åren" tillsammans vid risodlingen i huset ni byggt tillsammans med kärlek. Nu slutade du dina dagar i ensammhet. Vi pratade många gånger om allt och ingenting och vi trivdes i varandras sällskap på ett otvunget sätt. Jag kramade om dig och det är jag glad för att jag gjorde. Jag minns dig..

Y, du som låg i din soffa för du var rädd att om du flyttade över till sängen skulle du dö. Soffan blev din sjuksäng i flera månader och vi tillbrinade många timmar tillsammans. Vi pratade om mycket och inget och oavsett hur länge vi pratade så kunde du vänta till jag tog i dörrhantaget innan du vågade kasta ur dig en fundering kring din död som du visste skulle komma. Jag vet inte om jag kunde hjälpa dig men jag uppskattade våra stunder med prat om skog och norr. Jag minns dig..

O, hur mycket du än skrattade och skämtade så lyste skräcken för döden i dina ögon. Jag ville så gärna hålla om dig och tala om att allt skulle bli bra men vi visste båda att du sakta skulle kvävas och en sådan död vill ingen behöva uppleva. Din skräck var befogad. Jag minns dig..

I, du som vägrade erkänna att du var sjuk, som förnekade att cancern fyllde din kropp med knölar och som knappt lät oss komma in i ditt hus. Du dog ensam, precis som du ville och även om din sjukdomstid lämnade oss allt annat än tillfredsställda i vårt behov av att vårda så tror jag du var nöjd med det lilla vi åstadkom. Jag minns dig..

Idag är en dag med döden som sällskap men så måste det vara ibland. Jag dricker glaset tomt och minns dem alla..

Hjärtstillestånd

Ibland önskar jag att klockan kunde stanna, om än bara för en stund, för som det är nu känner jag att den stjäl all min tid. Jag väntar och tiden går, väntar trots att jag tvivlar och hjärtat slår ojämnare för var dag som går.

Jag fryser..

Kvinnor i trafiken..

Jag vet att jag i och med detta inlägg sticker ut hakan med risk för en rejäl smäll men here goes..

En vanlig dag på motorvägen. Ska köra om en Volvo som inte håller hastigheten, sekunderna innan jag passerar segar den sig ut framför mig vilket tvingar mig att bromsa rätt hårt, sedan drar den sig lika segt förbi lastbilen och utan att tänka sig för fortsätter relativt långt i vänster körfält framför mig, och många mer, som vill hålla hastigheten. När jag försynt blinkar med hellyset för att uppmärksamma personen på att den nog bör svänga in i höger körfält svänger hon av och, hör och häpna, ilsket ger mig fingret. ÅT MIG!?

Det här är en vanligt återkommande situation och tyvärr måste erkännas, trots att jag själv är kvinna att det oftast är kvinnor som kör som om de är helt ensamma på vägen. Vet kvinnor om att man kan använda backspeglarna till att se ANDRA trafikanter i än sig själva? Ibland undrar jag..

Känns som imorgon blir en bra dag.

Jag sitter och tittar på vimmelbilder från min hemstad. Ser få jag känner igen och färre jag bryr mig om och även om jag vet att de inte bryr sig om mig så är det lite med sorg i ögat jag bläddrar vidare, bild för bild. De jag känner igen har alla blivit äldre, som jag, och jag funderar över varför de stannat kvar medan jag valde att försvinna. Ser exet som var en del i anledningen till flytten, inte orsaken men en flisa av mina alla tankar kring varför jag inte borde vara kvar. Det finns inget jag ångrar med flytten som av mig själv många gånger betraktades som flykt men lika väl var nödvändig. Ändå måste jag fundera över vad jag lämnade och hur jag hade varit om jag stannat. Alla-känner-alla-syndromet får mig att vilja kräkas och det är inte för inte som valet av stad är större än den jag lämnat.

Är jag en hemsk människa som vill annat än det hemtama, som jagar något annat än det som finns mitt framför näsan? Även om jag lyckades begrava känslan i många år så fanns den där, pockandes på min uppmärksamhet och en morgon vaknade jag och insåg att det inte längre gick att ignorera känslan, den där insikten att allt jag sökte fanns men inte där, inte då. Den tyngden jag kände av allt jag vägde på mina axlar lättade efter det beslutet och helt plötsligt visste jag att allt jag önskade och ville skulle komma, bara jag väntade. Jag väntar fortfarande men med ett annat lugn, det jag saknar kommer, kanske inte idag men en annan imorgon..

Demondödare

När jag inte mår bra, är ledsen eller bara är allmänt jag-orkar-inte-med-mänsklig-interaktion-uttråkad måste jag konsumera. Det är min last och jag skäms inte för att säga det. Eller rättare sagt, jag skäms över att behöva konsumera för att må bra. Nu behöver jag inte en ny mobil men jag ska köpa en. Fylla hålet i hjärtetrakten och döva de skränande demonerna i huvudet, ja visst, I'm all game. Valet står mellan Nokia N900, Nokia N97 mini eller Nokia N86. Så, vad ska jag välja?