Helt otippat

Minnen från förr

Satt mer eller mindre ofrivilligt i kyrkan idag och medan den hårda träbänken tryckte in på exakt fel, eller enligt kyrkan rätt, nerv så började jag min tankevandring som så ofta händer när jag befinner mig på ett ställe där tystnad krävs. Minns mina skolavslutningar, hur jag längtade ut från kyrkan för att få komma hem till min underbara farmor där varje dag var ett äventyr. Vad hände med det oskyldiga jaget?

Det finns saker i min uppväxt som inte bör dras fram i dagsljus, utan de vilar någonstans där bak i ett mörkt hörn. De demonerna släpps aldrig ut, inte på några som helst vilkor. De har format mitt jag, min framtid och mitt nu även om jag önskar det gick att befria min hjärna från dessa spöken. Vet inte vad som triggade igång dessa obarmhärtliga plågoandar men någonstans ifrån fick de luft. Idag är en dag med minnen jag inte vill ha men tvingas genomleva igen. Idag är ingen bra dag.

Kärlek är för dom

Jag förvånas sällan över människor, de brukar oftast vara vad de utger sig för att vara vilket tråkar ut mig i längden, men igår. Igår överraskades jag och kände mig avslappnat lätt och den där mystiska, obeskrivligt sällsynta känslan av... lycka... Det var fint, det var mer än fint, det var så där att jag inte vågar tycka det var något bara för rädslan att den då flyr. Men det var fint.

Höststädning...

Frenetiskt städande. Tvätt hänger på tork, disk undanstoppad, golv skurade och sängen renbäddad. Ett försök att rensa ut tankar tar sitt uttryck i grundlig genomgång av lägenheten. Det är höst och den ger mig ett lugn jag eftersträvar men även minnesbilder som borde raderas för alltid. Skrubbar badrum, torkar av bokhylla, badar hund. Det borde gå, jag ska lyckas...

Råkar hitta fotografi som stör rytmen men jag låtsas inte se det och jobbar vidare, försöker städa fram en mellanmjölksliknande tillvaro där jag kan flyta fram i något "vanligt" och "lagom" men samtidigt vet jag att det inte är jag, sådan är inte min natur. Istället städar jag och hoppas göra "rent hus" bland tankar. Det borde gå, jag ska lyckas...

Kärlek är för dom...

När jag gick första till tredje klass firade vi skolavslutningen i Missionshuset tvärs över vägen från skolbyggnaden. Det var en byggnad som varje vår rymde all vår längtan efter sommar och sol med sin tramporgel längst fram på podiet och talarstolen till höger, mörkbrun och respektingivande.

Skolan var vit och rymde alla oss barn i byarna runt om, min lärarinna hette Aina Forsberg och hon lät oss alltid se när Ingemar Stenmark åkte slalom. Vi brukade tävla i vem som kunde gå balansgång längst på staketet som sträckte sig runt hela skolan med lekplats. Jag vann väldigt sällan.

Jag var en oskyldig människa full med förhoppningar om livet, glad och med ett ljus i mina ögon jag saknar idag. Det var före allt som gjorde mig till den jag är idag. Före jag visste att färgen svart även kunde vara själens stålull som kramar hjärtat.

Det känns som en evighet sedan och ändå som igår.

Intermezzo

Jag sitter här i min fåtölj med benen obekvämt slängda över armstödet, ena knät har ett skrapsår från trappan jag hastigt fick bekanta mig med igår när bussen var två sekunder från att åka utan mig. Snabba steg för att hinna med, tankar på vad jag missade om bussen åkte utan mig resulterade i abrupt stopp.

Det gjorde ont och den slätrakade mannen med ett ansikte utan rynkor som gick bredvid mig tittade bekymrat och med en äkta omtanke på mig när han frågade om allt gick bra, hans hand sträcktes ut mot mig för att hjälpa. Den brännande irritationen över att fötter och alldeles för taskig kordinationsförmåga i stressiga situationer alltid går hand i hand försvann och jag skrattade till när jag svarade att allt var okej.

Ibland behövs inte mer än en främlings omtanke för att kullkasta mörka tankar..

Allt har förändrats..

men jag skakas om av rösten som ler mot mig på andra sidan luren. Det är som första gången vi sågs men det är en annans röst, med samma namn och dialekten är, gode gud, på pricken lik.. Ödets ironi? Fick inte det jag ville ha men ta en kopia..

Minnena spränger mitt medvetande och jag svävar bak i tiden för ett ögonblick. Han är inte samma men lika. Allt är annorlunda men ändå hemmatamt. Vill bli räddad men samtidigt kasta flytvästen och simma ut i stormen och hjärtat som inte längre slår gör små konstiga skutt mest av förvåning och verkar vilja hosta igång trots avsaknad av bränsle.

Låt mig slippa men kom närmre..

Börja om på nytt..

Ny sida, samma jag :)

Ramblin´on my mind..

Jag pratar med min pappa och han hör hur tungt mina ord faller. Varje stavelse känns som en sten, varje mening som ett berg. Vill bort, vill hem, vill.. någon annanstans Var är det? Den där annanstans som jag vill ska materialiseras framför mig likt en bubbla att kliva in i och som innehåller det där lugnet och friden jag saknar i min kropp, i mitt hjärta.

Helt plötsligt längtar jag till mina föräldrars lugna hem, knarret av gammalt trä, ljudet av klockan som går när den känner för det, lukten av barndom, känslan av tillhörighet. "Pappa, jag behöver vila från döden ett par dagar." Svarar jag på min fars fråga om varför jag helt plötsligt kommit på att jag vill åka upp och hälsa på. De blir alltid glada när jag kommer och det är inte för det, men de blir oroliga då jag bara ringer och säger att jag vill bort från det jobb jag älskar, från staden som blivit mitt bemma (borta men hemma..).

Just nu behöver jag tystnad, lugn och ro och det finns inget annat ställe i världen jag kan finna det utom uppe hos mina föräldrar. Vid forsen som strömmar så högt, som slår mot stenarna och virvlar ner för fallen. Jag blundar och är redan där. Stövlar på, fiskespö över axeln, valet av fluga, våt eller torr, myggens höga surr i örat som drunknar i vattnets sång och koncentrationen när fisken hugger.. Måste komma dit, till tältet i midnattssolen, sprakande eld som värmer i den kyliga natten och lommens klagande över dimmiga vatten. Där hör jag mina förfäders röster klarare och det lugnar. Det söver och ger ro.

Men var är hemma? Tillsammans med de människor som äger min historia? Som har kunskap om det som varit och där varje steg jag tar i skog och mark har trampats av de mina långt innan jag blev till? Där varje gravsten bär ett minne, även när orden som står ristade försvunnit? Så mycket historia och så stor kunskap om de förflutna besitter min far och min farbror, och det tillhör mig. Så fort tillfälle ges lyssnar jag på orden de förmedlar och jag vill suga i mig varje litet ord de yttrar, rädd för att missa något, rädd för att glömma min historia. För ingen annan bryr sig, ingen annan än jag kommer att minnas när dessa män är borta.

Jag behöver åka bort, åka hem, åka...

I get along without you very well

Vissa dagar är som dessa, fyllda med måsten men som ignoreras till förmån för värme mot huden, salt vatten runt benen och underbar musik i öronen. Önskade för en kort stund att detta skulle finnas varje dag, men om varje dag var så här skulle magin försvinna och bli till vardag. Vardag är inte vad jag önskar. Så idag får den här låten gå på repeat i mina öron medan Hund studsar på klippor i sina fruktlösa försök att äta upp alla trollsländor som säkert hånskrattar medan de brummar förbi likt enorma flygplan.

Zombies vs. vampyrer

Har i helgen jobbat mig igenom några skräckfilmer, har en hatkärlek till dem då jag hatar att vara rädd men älskar spänningen. Pratade med en vän under vinets inflytande och vi började fundera kring för- och nackdelar kring olika sorters monster. Så, här kommer efter vissa påtryckningar, utan någon särskild ordning, anledningen till varför jag är mer "sugen" på vampyr än zombie.


1. Som vampyr får man hänga med det coola innefolket. Som zombie får man bara hänga.. från ett träd..

2. En vampyr behöver bara dricka människoblod, en zombie måste däremot tugga i sig hela människan. Typ, orka..

3. Vampyrer är naturligt snygga/läckra/oemotståndliga. Att sminka en zombie snygg kräver en hel armé och det skulle ändå vara en omöjlig uppgift.

4. En vampyr kan uppskatta kultur och litteratur, en zombie, tja, en zombie skulle i brist på människor att tugga på ge sig på boken. Som mellanmål..


5. Evigt liv som snygg/läcker/oemotståndlig vampyr kontra slemmig stönande zombie.. Ganska lätt val..

6. Som vampyr smälter man in i de flesta sociala sammanhang som sker efter solens nedgång medan man som zombie knappast kommer in på ett 7 eleven utan att alla springer skrikande ut därifrån.


7. Vampyrer kan förvandla sig till fladdermöss, röra sig ljudlöst och förtrolla människor med sin röst medan zombier kan stöna och gå med armarna utsträckta framför sig.. Om man inte hade problem med axlarna tidigare så..

8. En vampyr skulle lätt kunna smälta in och spela zombie om behov uppstod (vem vet) men en zombie har knappast hjärnkapacitet att göra samma lika.. De bara tycker om att äta hjärna..


9. Zombies behöver massan, sina "fellow comrades" för att kunna fungera. En vampyr klarar ensamhet. I hundratals år.

10. Zombies får aldrig ligga. Annat än i kistan. Utan huvud. Vampyrer avverkar skönheter en efter en.

Så, nu var det avklarart och vi kan gå vidare mot nya utmaningar!

Under solen en måndag..

Dagen som varit och tack gode Gud ej kommer åter:

Jobbade och tänkte, Hund måste få lite trevligt han också, det är ju en fin dag!

Åkte hem, hund blev glad åt förslag om sol och klippor. Han log. Föga anade jag den diaboliska vinklingen av hans mungipor..

"Är vi framme snart, är vi framme snart, är vi framme snart, är vi framme snart??" Ringde i mina öron hela vägen till havet. Det var i och för sig min egen röst. Hunden flåsade i nacken. Djävulens andedräkt..

Väl framme vi havet. Hund hoppar glatt ut. Springer iväg. Jag efter. Mindre glad. Muttrar något som ej behöver skrivas..

Havet. Vackert. Hund studsar förbi på klippor. Jag efter. Brutna hundben är inte kul, tänker jag. Det bryr hund sig inte om. Studsar vidare..

Tång! Skriker hund. Okej, där kan vi väl gå. Dumt. Mycket dumt. Tydligen kan tjockt täcke av tång dölja tjockt täcke av vatten. Vi blir blöta av stinkande, rutten tång. Hund fortfarande glad. Jag börjar mulna..

Ruttnande sälkadaver missas av förbistudsande hund. Tittar upp och tackar den som tänkte på mig där och då. Hund och ruttnande sälkadaver. Ingen rolig kombo..

Hund bryr sig inte om att jag är blöt, stinker och börjar längta hem. Hund ser trollsländor. Tror de är något man måste jaga. Fort. Runt. Runt. Medan man skäller. Jag är av annan åsikt. Ignoreras totalt..

Jag ger upp. Hund inte glad. Slutar studsa och börjar skälla. Blänger ilsket. Åker hem. Havet blä. Hund vs. jag 1 - 0..

Du är saknad

De svarta byxorna ligger där på sängen. Som ett mörkt svart hål drar de till sig all färg i rummet och ger dagen ett grådis mitt i sommarvärmen. Vill inte titta men ögonen dras till dem och jag hatar dessa byxor mer än något annat just nu. Det skulle inte bli så här, hon skulle finnas med så mycket länge till. Brevet jag skrivit i mitt huvud blev aldrig till orden jag så fint formulerat på det där tunna brevpappret jag valt ut. Nu får hon aldrig veta vad hon betytt för mig.


Underbara RM

Vad hade jag varit utan dig som tog mig under vingarna den där dagen jag nyutexaminerad och rädd klev över trösklarna till din avdelning? Du såg mig, du lyssnade på mig och främst av allt, du brydde dig om mig. Med din hjälp kunde jag utvecklas till det jag är idag, en människa som står stadigt när det blåser, för hur många orkaner red vi inte ut där uppe på sjunde våningen när omorganisationerna avlöste varandra? Jag tror på mig själv och vet vad jag kan, men hur kan jag ha blivit annat med dig som hela tiden tryckte mig framåt när jag helst velat stå still? Men vad jag mest minns är hur du stöttade mig när jag mådde som sämst, hur du kramade om mig och sa att allt skulle bli bra, det visste du "Ge det bara lite tid" sa du. Och allt blev bra.

Du handlade julmat åt oss som jobbade ur egen ficka för att du ville visa hur mycket du uppskattade oss. Du fixade och trixade så att jag och alla andra kunde vara kvar på avdelningen när uppsägningarna hotade oss. Du var som en mamma, en god vän men även en fantastisk chef som visste hur man skiljer på jobb och vänskap och som såg till allas bästa.

Alla upptåg vi hade, kommer du ihåg? Som det där mjukisdjuret vi köpte till dig, den där lila draken som trots att du låtsades bli förnärmad alltid satt på bästa plats i bokhyllan? Eller den snuskigaste tipsrundan i historien med frågor som mest hamnade under bältet? Eller veckans Ulf, där alla skulle försöka hitta kändisen som mest liknade vår härliga chefsläkare? Kommer du ihåg när vi hängde upp efterlysningarna på dig runt hela sjukhuset skrivet som om du var en hund? Kommer du ihåg alla roliga 1:a april skämt vi gjorde med och mot varandra? Kommer du ihåg alla liv vi tillsammans såg komma och gå? Jag kommer ihåg.

Du är unik och ingen kommer någonsin att kunna fylla dina skor. Från djupet av mitt hjärta, tack för allt.

Vart tog bryggan vägen?

Känner mig som en öde ö, ogästvänlig och karg med vindpinade slätter. Mitt hjärtas koordinater är sedan länge oläsliga och min kropp har ingen hamn.

Vem vill bygga en fyr som hjälper skeppen att hitta fram och undvika de vassa klipporna som omringar min strand?

Det var en båt som sa till en annan;

"Va du va stilig. Vi borde borda varann,

gjorda för varann och köla lite grann,

som bara båtar kan."

Andra båten sa;

"Klart att jag vill va

med och kryssa.

Kyssa din stiliga för,

i en stillsam slör,

vi varann förför,

som bara båtar gör."

"Och när det blir lä

ja, då kan vi klä av oss seglen.

Ligga en stund vid en boj,

skepp o'hoj.

Gnida vår fernissa lite grann och fnissa,

kasta (t)ankar.

Bli lite vågade, ha lite skoj,

oj, oj, oj!"

"Vi kan lägga till i äktenskapets hamn,

vid en brygga,

bygga ett båthus som vi kunde ligga i,

och tjära ner varann,

som bara båtar kan."

"Och hur vi sedan får

en och kanske två egna små jollar,

jollrande efter på släp

i ett navelrep

e en hemlighet,

som bara båtar vet."

Robert Broberg

Alter-gate..

Svenska kyrkan är upprörda, det har blivit en SAKFRÅGA, ett viktigt statement..

Inte över att två miljoner barn kommer att dö utan vaccin.

Inte heller över de tusentals migranter i Sydafrika som lever under fruktansvärda förhållanden utan grundläggnade hälso- och sjukvård och dagligen utsätts för hot och sexuellt våld.

Inte över det faktum att det varje dag dör 4,000 människor i TBC.

Inte över att det varje år dör 1 miljon människor, mest barn, i malaria.

Inte över att det varje dag dör 13,698 barn i undernäring.

Inte över de kvinnor, flickor, pojkar, BARN, som dagligen utsätts för brutalt våld.

Inte över att det år 2006 fanns uppskattningsvis 39,5 miljoner hivsmittade i världen och att 18 miljoner av dessa var kvinnor och 2,5 miljoner var barn.

Nej, Svenska kyrkan är upprörda över att kronprinsessan vill att kungen ska föra henne till altaret vid vigseln. Ett från henne antar jag sätt att låta kungen ta del av hennes stora dag, att få visa upp sin dotter och tala om, se på mitt barn!

Är inte Sverige fantastiskt så säg..