Början till slutet

Vissa dagar blundar jag och bara önskar, önskar, önskar.. Problemet är att jag inte vet vad jag vill ha, vad jag längtar efter eller vad jag söker, men jag vet att inom mig finns längtan, hoppet och drivkraften att finna allt detta. Inom mig finns allt jag vill ha men inte i varken ord eller tankar kan föra samman till en konkret sammanfattning.

Skulle allt bli bättre om jag visste? Skulle allt samlas till ett enda stort, ja just ja inklusive glödlampa över huvudet, eller skulle längtan försvinna samtidigt som jag visste vad jag ville ha? Någon har sagt att det inte är målet utan vägen som är den viktiga men om vägen är så suddig att den flyter ihop med omgivningen?

Jag letar svaret till frågan och bävar inför den dag jag finner det.

Äntligen (h)älg!

För några dagar sedan hade jag förmånen att köra runt med en tysk utbytesstuderande. Snäll, rar och väldigt.. tysk kan jag väl sammanfatta henne. Hon ville verkligen se en älg och nej älgarna på Skansen räknades inte av någon anledning. Helt plötsligt står den jäkeln där, mitt på vägen, som om inget hade hänt. Jag bromsade, väjde och mitt i skriandet och bromsandet så lyckades vi på något mirakulöst sätt bara ta älgens bakben lite lätt vilket jag tycker är mirakulöst med tanke på den korta bromssträckan i 90 km/h. Min kommentar till studenten? "Du ville ju se en älg!" Vet inte om hon tyckte det var lika kul som jag. Jag skrattade då i alla fall. Hon med. Men inte lika högt. Kanske något panikartat om jag tänker efter...

Killing for pleasure

Det här var inte första gången hon dödade, hon hade gjort det förut men den här gången skulle hon inte göra samma misstag och titta sina offer i ögonen. Minnet av deras anklagande ögon hade fastnad på hennes hornhinnor och i ett försök att skaka dessa bilder ur huvudet tog hon en klunk av vinet. Hon njöt när hon såg dem plågas och någonstans djupt inom henne tändes en låga som brände starkare och starkare för varje plågat skrik offren gav ifrån sig när livet rann ur dem, en längtan så stark att det fick håren på armarna att resa sig.

Sakta färgades deras dräkter röda och de sprattlande i vild panik trots vetskapen om att de inget kunde göra. De var dömda redan från den dagen deras ögon öppnades. Dödsdömda utan att själva veta om det. Hon korkade upp ett nytt vin, ett mörkt, fruktigt vin som om man blundade kunde frammana minnen om solvarma sluttningar där värmen gjorde att luften dallrade. Hon blundade och tog upp den första kräftan ur spadet. Röd var den och eftersom hon inte vågade se in i dess ögon, ögonen hon visste tittade anklagande på henne för att de visste att det var hon som sänkt ner dem i det kokande vattnet, så blundade hon. Blundade och njöt. Kräftor, like God intended them to be.

P.S. Vinet har nummer 12343 och är gott utan att ruinera..

The taming of the shrew

Igår kväll var filmkväll. Det var uppdukat med de absoluta nödvändigheterna för att ett sådant evenemang skulle kunna räknas till fulländat nämligen vin, säng, dator och Elisabeth Taylor mot Richard Burton i The taming of the shrew, eller så tuktas en argbigga av allas vår favorit William Shakespeare. Vad händer mitt i filmen när jag skrattar så tårarna rinner? Jo, jag har glömt ladda batteriet i datorn så den dör där i mina armar. Den bara drar en sista suck och slocknar och när värsta ilskan lagt sig och batterisladd är återfunnen har vinet fått påhälsning av en fluga, sängen är kall och datorn skrattar håfullt åt mig där jag flänger runt så där avslutades min kväll, jag orkade inte starta om eländet. Men till saken, Så tuktas en argbigga av lilla Willie, got to love him! Eller hör bara här i slutmonologen från den nu tuktade argbiggan.

"Fy, fy. Släta ut de rynkorna i pannan, låt inte ögat skjuta vreda blixtar, mot din kung, din herre och regent! Det tär på skönheten som frost på äng. Din make är ditt liv, dit värn, din herre, din kung, ditt huvud som bär omsorg om dig. För att försörja dig utsätter han sin kropp för mödor till sjöss och lands, står vakt i nattens storm, i dagens köld, medan du ligger varm och trygg där hemma, och han begär ej annan lön av dig än kärlek, blidhet och en trofast lydnad - en klen betalning för en sådan skuld!

Ty samma lydnad undersåten skyller sin konung, skyller kvinnan sin gemål. Och är hon trotsig, tretlig, butter, sur och vägrar lyda hans bestämda vilja, vad är hon annat än en myterist, fräck och förrädisk mot sin gode herre? Jag blygs för kvinnor som vill öppna fejd när de i stället borde be om fred, och som vill härska, myndiga och fräna, när deras kall är älska, lyda, tjäna. Varför har vår kropp skapats mjuk och vek ur stånd att bära möda och bekymmer, om inte för att hjärta och behag bör passa samman med vårt yttre jag?

Jag har varit lika stursk som ni och har haft mod och kanske mer talang att trotsigt bolla med förmätna ord. Nu ser jag våra lansar är som halmstrån. Kom lägg er hand under er makes fot! Vad han befaller är min viljas lag. Min hand är redo om så är hans behag."

Säga vad man vill om Willie men han kan skriva monologer så man storknar. Jag som så ofta längtar tillbaka till den tid då allt detta utspelas skulle nog ha fått leta reda på en stor och lurvig pirat som jag kunde sparka på smalbenen lite då och då medan vi tätt omslingrade stod vid den där runda styrgrejkamojjen på hans stora.. skonare.. eller nått. Hur som helst, jag gillade argbiggan när hon var arg och det flög lite gnistror om henne. Som tam råtta kan jag inte påstå hon gjorde sig bra men tydligen trivdes männen med henne så. Nej, jag hade nog fått nöja mig med min pirat som den myterist jag är.

Take me out to the ball game..

Igår spenderade jag några timmar i Sundbyberg, sittandes. Fick nämligen biljetter till baseball VM, eller rättare sagt kvalen till VM. Fastnade för sporten när jag var bosatt i USA och tyckte det skulle bli kul att äntligen få njuta av den igen. Trodde jag. Sverige - Canada hade kunnat vara en intressant match om det inte hade varit för att Sverige var en av de sämre lagen jag någonsin sett spela. Tyvärr. Gick redan efter fjärde inningen, lite besviken över att det inte hade varit så där kul som jag vill minnas att det var. Det är bara att acceptera, ska det vara så ska det vara i USA där varje match är en folkfest utan dess like och männens kroppar är härligt intryckta i tighta dräkter.

Jag är kär

Det dricks ett gott rött vin ikväll, det är mörkt och glider lätt ner för strupen och smaken är så där lagom efterhängsam på tungan. Det är en Cabernet Sauvignon från Argentina med en prislapp som inte slänger budgeten i sjön och jag kan känna ett nöjt lugn när alkoholen byter ut blodet i mina ådror och fyller mig med en härlig vinfylla. Förutom vinet har maten gjort mig så där överdrivet avslappnad och farligt öppen som jag i och för sig inte trivs med att vara, jag hatar att känna mig som en öppen bok och många sanningar kan slinka ur mig under kvällen. Om det är bra eller dåligt får natten utvisa men jag hoppas personen i fråga inte ställer frågor som kan få sanningar att flyga för jag tycker verkligen inte om sanningar. När de kommer från mig vill säga.

Vad vill jag säga med allt detta? Absolut ingenting.

Men jag är kär.

I den här mannen som sjunger sig in i mitt hjärta.

Eller delen av kroppen som borde fyllas av ett blodpumpande organ.

Han är vacker också.

Sa jag att hans läppar är som gjorda för att sjunga just för mig samtidigt som de kysser sig fram på kroppen?

Ljuden som stör

Oavsett var jag befinner mig i landet, ja till och med i världen, så finns ett behov av att hitta en plats jag kan fly undan till för att fylla reserverna och bara vara i ensamheten. I mitt kalla och karga, men ack så kära norrland styr jag till de brusande älvarna, de stilla skogstjärnarna och till skogen med tallar som sträcker sig upp till himlen. Där andas jag luften mina förfäder fyllt sina lungor med, jag vandrar i deras fotspår var än jag går och jag känner samhörighet med naturen. Det är en del av mitt hjärta som pulserar i älvarna, mitt blod flyter fram mellan de vassa stenarna och dess strömmande vatten fyller mina hungriga lungor med livsnödvändig luft. Vad skulle jag ha varit idag om jag inte kunnat vada i ensamheten där ute?

I mitt nya hem finns havet, även om det är lite åt det söta hållet, och jag har lyckats hitta en plats som hjälper mig att lyssna till hjärtrytmen och blodets rytmiska pulserande. Kan ändå inte riktigt slappna av på denna plats trots sin storslagna utsikt då det skär en liten ton, om än knappt hörbart falsk, i mina öron. Vet inte vad det är som stör, kanske det är så enkelt att jag vet att det när som helst kan komma någon då det trots stora vidder av ingenting aldrig riktigt går att vara ensam.

Eller så är det så att mina lungor lider av abstinensen, avsaknaden av förfäders luft och fjällets skrämmande tystnad. Tystnaden som om man inte är väl förankrad i sig själv kan driva en till vansinne för om man riktigt lyssnar så smyger den sig på en och trycket mot huvudet blir enormt och eftersom det är tysnaden som gör detta finns inget att göra, den går inte att stänga ute. Ändå saknar jag den, längtar efter den och ibland när behovet blir för stort åker jag upp för här nere, hur vackert det än är så finns hela tiden ljuden som stör.

Jag saknar harmoni..

Långt ifrån rättvist..

På väg hem från jobbet spelades denna låt upp i radion och jag skrattade så tårarna rann! Ja just det, ni vet alla vad hon sjunger om och ni kan säkert, som jag, sjunga med och instämma med Lilly att det verkligen inte är okej..

Hjärnspöken

Ikväll är värmen inte längre med mig utan istället finns den annalkande höstens klara luft och rosévinet är utbytt mot alkoholfritt bubbelvatten. Hade nog behövt alkoholen idag, det har varit ett par överhettade veckor med många hjärnspöken som sprungit omkring och skapat oreda bland tankarna. En oreda jag inte borde ge mig in i för jag tvivlar på att kraften finns att trassla mig ur den härva av snubbeltråd jag kan skapa om det skapas fritt spelrum.

Jag vet inte varför det är så här just idag, just nu. Det kommer att passera, detta melankoliska mellanspel. Mitt liv kommer att "normaliseras" och jag med det oftast snabbare än jag själv anar och nästan alltid fortare än andra hinner märka denna skiftning i mitt sinnelag. Denna helg kommer att ägnas åt fotografering, lugnet är ett måste för att sinnesfriden ska återkomma. Jag behöver andas salt, tång och fuktig vind.

Vin och värme

Det är varmt.. Jag sitter med mitt rosévin som färgar glaset svagt rött och lyssnar på syrsornas bengnidande sång medan månen reser sig ståtlig över den mörka himlen och bildar vita strimmor i det spegelblanka vattnet. Ikväll saknar jag och minns, vet inte om det är värmen som tänder lågan inom mig men någonstans långt där inne händer något jag hoppats var glömt och begravet.
Jag vill men rädslan finns där, alltid denna rädsla. Vill så gärna att det bränner och svider, kyla blandat med en glöd. Sängen med sitt hoptrasslade lakan och kramade kuddar väntar men lockar verkligen inte just nu. Så jag kommer sitta här ute bland syrsorna en stund till, en lång stund till och hoppas jag svalnat av innan jag kryper ner och somnar till en drömlös sömn.

Drömkåken

Just innan man kommer in i Åland och Mariehamn ligger detta hus som jag bara föll handlöst och absolut fullständig för. Tänk, havsstorm som blåser saltvattnet mot fönstrena, träet som knakar i protest, en värmande whisky framför en sprakande brasa och någon som ligger bredvid i soffan.

Enda nackdelen med ett sådant boende skulle nog vara om magsjukan slog till och toapappret var slut..

Skärselden

Har idag, trots mitt envetna hopp om att massan som bestämmer skulle vika för mina bedjande ögon, mot bättre vetande givit mig in i ormgropen, vargarnas lya, bikupan.. eller som barn och andra utan en hjärna kallar det, Gröna Lund. För de som känner mig vet att jag inte tycker om stora folksamlingar där målet är viktigare än själva färden och att tår kan trampas på utan att någon reagerar med en förvånad blick eller ett ursäktande leende. Sen har vi de där barnvagnarna. De förbannade minitanksen på fyra hjul med förare som tror att medaktörerna ska leka Röda havet och att de likt Moses bara med sin uppenbarelse kan få folkhavet att dela sig och buga i vördnad.. Tillåt mig spy en aning då jag faktiskt tillbringat sex, ja sex, timmar i detta helvete på jorden. Dante borde revidera sin gudomliga komedi och kalla den Grönan. Bara så där. Rakt av.

Jag behöver ett fotbad.

Jag går och fiskar..

I en veckas tid har jag, utan tillgång till internet, i grannlandet Finland fått må gott och göra det jag är bra på. Fiske.. Finns det något som värmer själen så som lugnet och harmonin i samspelet mellan spö och fiskare? Tror jag inte..

Den här fiskeväskan är en av mina kärare ägodelar. Den är inte unik, inte heller överdrivet dyr var den men minnena den förknippas med, glädjen och friden i sinnet den förmedlar bara jag ser den räcker långt i mina ögon. Vi ska förhoppningsvis dela många fler turer bland forsande vatten, stilla tjärnar där lommen sorgset gråter och sjöar som glittrar magiskt i solnedgången. Om några veckor bär det av, jag, forsen och flugspöt. Fiskeväskan troget på höften. Elden som sprakar värmande och magisk medan myggen svärmar och fisken vakar. Längtan är ett allt för banalt ord, jag trånar, drömmer om denna dag då ivern gör att mina fingrar skälver, flugan knappt går att fästa vid den tunna linan medan jag nervöst spanar mot vattnet för att förvissa mig om att jag inte missar en endaste fisk. Det gör mig levande.

Hästkraft

När jag efter att ha tillbringat några timmar vid havet begav mig hemöver passerade jag några gröna fält som var på väg att med bondens hjälp bli till vita marsmallowpaket. Det fick mig att fundera över mina somrar och så tråkigt dessa bönder måste ha det. De gör allt med maskiner som väsnas, ensam allt som oftast och trots att det naturligtvis går att med en iPod:s hjälp lätta upp det tråkiga skramlet av maskiner så måste det vara.. sorgesamt. Fälten som breder ut sig stora och mäktiga åt alla håll, vad ger de för tröst i ensamheten?

Jag minns hur vi alla samlades vid sommarens slut, detta cresendo över sommarlovets alla underbara dagar. Hur vi tillsammans stojade, skrattade, slogs och svor över höet som skulle in i ladugården. Jag visste att skolan närmade sig när höet skulle slås och även om det faktiskt var en uppgift jag trivdes med så var det dubbelbottnat då jag visste att när vi bärgade höet var det inte länge kvar till skolbänk och inrutade dagar.

Jag minns hur det var att ligga på en sommaräng med det gröna, sträva gräset böljande runt mig. Hur det omslöt mig och bildade en grön kokong där allt jag såg var himlens klarblåa rymd och när jag blundade bildade solen sina egna mönster på ögonlocken. Timmar av ingenting kunde passera medan jag förnöjt blåste maskrosornas vita bollar i luften och lika gott var det, för det fanns inga bekymmer i hela världen.

Min pappa som tyckte om att jobba med kroppen gjorde allt med hästens hjälp och alla blev involverade i slåtterarbetet. Farmor med hucklet över det vällagda gråa håret och klänningen som innefattade alla mönster man sett på medaljongtapeter och hatat skrockade förnöjt åt oss barn när vi försökte så gott vi kunde. Mamma med likadant huckle men med väldigt praktiska byxor i något material som mest troligt skulle brinna länge och snabbt var inte lika nöjd och höll ett vakande öga på oss medan vi sprang runt och stojade, pappa bakom hästen med ögonbrynen i djupa veck när han koncentrerat fokuserade på hästens vajande bakdel och svansen som slog efter de stora feta flugorna.

Att hässja det halvfuktiga gräset var en konst min farmor bemästrade till fulländning. De långa trästörarna ställdes upp och sedan fick höet hänga över dessa och torka. Rad efter rad med grönt, väldoftande hö fyllde ängarna var än vi såg och jag kan idag sakna denna syn som på ett helt annat sätt avgränsade sommaren från hösten. Jag saknar så många av dessa småsaker som gjorde sommaren till en obegränsad lycka och känslan av att varje dag var full av oupptäckta äventyr. Jag saknar känslan av lugn, harmoni, fullkomlig lycka och framför allt saknar jag lusten till att somna så att en ny dag kommer fort, fort. Hur känner bonden som sitter där ensam i sin traktor? Minns han dagar av skratt och glädje, saknar han detta eller kvittar känslan bara pengarna rullar in?

Jag vet att jag saknar allt detta, värmen och glädjen över sommaren, doften av hö, hästens värme och till och med flugornas surr. Jag saknar närheten till naturen.

Ett fotografi, tusen öden.

Hittade ett gammalt fotografi hemma hos mina föräldrar. Kände igen några från min morfars sida vilket var kul eftersom det inte finns lika många fotografier från min mammas släktingar av någon anledning. Satte mig ner i det solvarma köket med min mamma och fick veta saker om släktingar jag aldrig vetat. Har väl mer eller mindre fokuserat mitt intresse på pappas sida då det är i hans föräldragård de bor i och för att det finns en uppsjö med brev, dagböcker och andra roliga släktskatter. Hur som helst så gladde det mig väldigt att få höra min mamma med oväntad glöd och glädje berätta saker jag redan visste men även saker jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro.

Min morfars syster var till exempel gift med en man som vid första anblicken verkade smått anspråkslös men som jag fått berättat för mig stred i finska vinterkriget (30 november 1939 - 13 mars 1940) på Rysslands sida under andra världskriget början. Ingen vet vad som fick honom att besluta sig för att välja den sidan men så blev det. När kriget var över och han försökte återvända hem vägrades han inträde i Sverige då han räknades som en förädare. Detta slutade i att han flydde till Frankrike och gick med i främlingslegionen, om han även flydde från denna är det heller ingen som vet. Under hela sin levadstid yppade han aldrig något om denna vistelse men för min mamma visade han en gång ett fotografi när de spelade fotboll i öknen. Avslappnade och glada verkade de vara på det kortet, långt ifrån de yrkessoldater de var.

En annan av morfars kvinnliga släktingar tillhörde det äldsta yrket som finns enligt många. Hon flydde norrland av många orsaker och bosatte sig i Stockholm där hon tydligen ska ha upptagit denna sysselsättning. Behöver jag nämna att hon aldrig vågade återvända? I Stockholm som skulle varit hennes frälsning från fattigdom och leda dog hon, olycklig och ensam.

Vi fortsatte prata oss genom fotografiet och jag förundrades över hur lite en bild egentligen säger, den säger inget om människors tankar, känslor, livsöden eller förhoppningar. Det är här och nu, nanosekunder av verkligheten som fångar nuet men som blir dåtid lika fort. Att kunna fånga ett ögonblick som ger alla dessa känslor med ett fingertryck och odödliggör en händelse kommer så sällan, men ibland händer det och jag kan tänka mig att det där fotot där mammas morbror Per spelade fotboll var ett sådant foto, önskar bara jag kunde höra deras tankar genom tiden som flytt mellan fingertryck och nuet.