Hittade ett gammalt fotografi hemma hos mina föräldrar. Kände igen några från min morfars sida vilket var kul eftersom det inte finns lika många fotografier från min mammas släktingar av någon anledning. Satte mig ner i det solvarma köket med min mamma och fick veta saker om släktingar jag aldrig vetat. Har väl mer eller mindre fokuserat mitt intresse på pappas sida då det är i hans föräldragård de bor i och för att det finns en uppsjö med brev, dagböcker och andra roliga släktskatter. Hur som helst så gladde det mig väldigt att få höra min mamma med oväntad glöd och glädje berätta saker jag redan visste men även saker jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro.
Min morfars syster var till exempel gift med en man som vid första anblicken verkade smått anspråkslös men som jag fått berättat för mig stred i finska vinterkriget (30 november 1939 - 13 mars 1940) på Rysslands sida under andra världskriget början. Ingen vet vad som fick honom att besluta sig för att välja den sidan men så blev det. När kriget var över och han försökte återvända hem vägrades han inträde i Sverige då han räknades som en förädare. Detta slutade i att han flydde till Frankrike och gick med i främlingslegionen, om han även flydde från denna är det heller ingen som vet. Under hela sin levadstid yppade han aldrig något om denna vistelse men för min mamma visade han en gång ett fotografi när de spelade fotboll i öknen. Avslappnade och glada verkade de vara på det kortet, långt ifrån de yrkessoldater de var.
En annan av morfars kvinnliga släktingar tillhörde det äldsta yrket som finns enligt många. Hon flydde norrland av många orsaker och bosatte sig i Stockholm där hon tydligen ska ha upptagit denna sysselsättning. Behöver jag nämna att hon aldrig vågade återvända? I Stockholm som skulle varit hennes frälsning från fattigdom och leda dog hon, olycklig och ensam.
Vi fortsatte prata oss genom fotografiet och jag förundrades över hur lite en bild egentligen säger, den säger inget om människors tankar, känslor, livsöden eller förhoppningar. Det är här och nu, nanosekunder av verkligheten som fångar nuet men som blir dåtid lika fort. Att kunna fånga ett ögonblick som ger alla dessa känslor med ett fingertryck och odödliggör en händelse kommer så sällan, men ibland händer det och jag kan tänka mig att det där fotot där mammas morbror Per spelade fotboll var ett sådant foto, önskar bara jag kunde höra deras tankar genom tiden som flytt mellan fingertryck och nuet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar