Ibland händer saker i ens liv som får en att fundera kring om man ska gå hem och gråta eller istället glädjas över lyckan att kunna vakna upp till en ny dag. Jag mötte en kvinna som var yngre än mig, inte än märkt av de svarta elaka cellerna som hotade ta över hela hennes kropp. Hon kämpade. Hon grät. Jag grät, men aldrig så hon kunde se det.
"Jag kan inte greppa att jag ska dö, hur gör man det?" frågade hon mig en eftermiddag när solen lyste in i hennes sovrum, en varm och försonande ljusstråle lyste upp fotografierna av hennes barn. Om man bortsåg från att huvudet bara hade några ljusa babyfjun så var det svårt att se sjukdomen som märkt insidan så starkt. "Ibland vänder livet till något som varken är logisk eller rättvis, det bara händer. " Var det lama och något tafatta svar jag kunde ge.
Att som hon beskrev det leva med den mentala tortyr hon vaknade upp till varje morgon, att veta att man ska dö men inte när det kommer att ske går inte att förstå eller ens snudda vid i tanken då det är en så stor tanke att den inte har utrymme i huvudet. Hon dog, mitt i livet, mitt i gråten och skratten vi delade trots att jag bara var hennes omvårdare. Jag lovade henne att aldrig glömma och det gör jag inte heller. Hon är i mitt minne. För alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar