Detta är trappuppgången som Gud glömde, tappade bort och hoppades skulle försvinna bara genom att ignorera dess existens. Den gör mig alltid djupt försjunken i kraftigt melankoliska tankar och ett deprimerande funderande kring livets meningslöshet. Det är ett svart hål ur vilket ingen kan komma ut annat än djupt förändrad, om man kommer ut över huvudtaget vill säga. Det går nog inte hitta någon värre, hoppas jag, för en är hemsk nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar