Den osjälviska människan, finns den?

Samtalade med en god vän när jag tyvärr, eller tack och lov, var på humör att argumentera mer bara för argumenterandets skull fast jag i denna fråga står för vad jag tycker. Vi kom in på diskussionen kring människors handlingar i och med att vi båda är i ett sådant yrke att vårt ledord (borde vara) är empati. Jag hävdade då att det inte finns några osjälviska handlingar, oavsett så kan en människa som påstår sig verkligen handla utifrån en känsla aldrig göra denna handling osjälviskt. Sorg, glädje, ilska och alla andra onämnda känslor är alltid själviska eftersom de får oss att må på ett eller annat sätt och denna känsla vi eftersträvar är med ett självändamål oavsett om den känslan får oss att må dåligt. Alla handlingar är egoistiska.

Mycket mothugg fick jag men hon lyckades inte övertyga mig eller ens komma på en endaste osjälvisk handling. Det är något med vårdyrket och glorifieringen kring Florence Nightingale som kan göra mig galen men som även är en del av anledningen till att våra löner ligger på en sådan patetisk låg nivå. Vi ska vara självuppoffrande, tacksamma och glad att vi har ett jobb. Eller så är åtminstone mångas inställning, även bland vårdpersonal.

Det finns väl inte något så själviskt som ett vårdyrke? Jag vårdar för att det får mig att må bra, makten som ibland utnyttjas till det negativa finns hos mig, jag håller mer eller mindre patientens liv i mina händer. Hur många gånger har inte mina kollegor medvetet låtit besvärliga patienter vänta några minuter längre eller vägrat gå in till någon som är elak och krävande? Det är lätt att vara snäll med timida och gulliga små tanter men när en elak gubbe på 80 kommer och skriker åt en att man är en idiot som borde få sitt legitimation indraget då är det inte lika kul längre. Även här är det människor som säger att, ja men den som då med ett leende fortsätter att ta hand om denna man, är inte det osjälviskt? Nej, vi gör det med motivet att "få över honom på vår sida", få honom att gräva långt inom sig och börja tycka om oss. Inte medvetet alltid men så är det. Vårdyrket har ett skimmer av romantik och utopi kring sig som inte finns i verkligheten. Ingen är god av naturen utan att vara det för att själv få må bra av sina handlingar.

Jag letar fortfarande efter någon som kan övertyga mig om människans ärliga och goda natur, som kan få mig att tro på de osjälviska handlingarna. Fakta kvarstår dock, människan skulle aldrig överlevt som ras utan att vara självisk. Hade vi varit osjälviska hade den mänskliga rasen gått under för länge sedan. Hade vi inte varit själviska av naturen hade grottmänniskorna frysit och svält ihjäl och vi hade aldrig suttit här idag. Kalla mig gärna bitter, det gör mig inget, jag kallar mig realist istället.