Ibland är grönt inte alltid skönt.

Detta är trappuppgången som Gud glömde, tappade bort och hoppades skulle försvinna bara genom att ignorera dess existens. Den gör mig alltid djupt försjunken i kraftigt melankoliska tankar och ett deprimerande funderande kring livets meningslöshet. Det är ett svart hål ur vilket ingen kan komma ut annat än djupt förändrad, om man kommer ut över huvudtaget vill säga. Det går nog inte hitta någon värre, hoppas jag, för en är hemsk nog.

Sterna hirundo

Kände ett behov av att andas, få lugn i själen och bara finnas så var annars går färden än till havet? Havet var på sitt allra piggaste humör och vågorna var inte överdrivet stora men vindarna var friska och livade upp. När jag suttit en stund dök denna ivriga lilla fisktärna upp, den stod blixtstilla i luften för att i nästa sekund dyka ner och komma upp med en liten fisk. Den lilla fågeln fångade mitt intresse och här satt jag kvar ett par timmar och bara njöt av solen, värmen och havet som rullade in.

Promenerade vidare och hittade en vacker brygga, vet inte vad det är med mig och bryggor men jag måste alltid stanna och fundera ett slag. Om vem som blivit lämnad bakom, vem som stått och väntat, ibland förgäves. Oavsett vad som skett vid denna brygga, så tyckte jag den passade i min samling.

Den osjälviska människan, finns den?

Samtalade med en god vän när jag tyvärr, eller tack och lov, var på humör att argumentera mer bara för argumenterandets skull fast jag i denna fråga står för vad jag tycker. Vi kom in på diskussionen kring människors handlingar i och med att vi båda är i ett sådant yrke att vårt ledord (borde vara) är empati. Jag hävdade då att det inte finns några osjälviska handlingar, oavsett så kan en människa som påstår sig verkligen handla utifrån en känsla aldrig göra denna handling osjälviskt. Sorg, glädje, ilska och alla andra onämnda känslor är alltid själviska eftersom de får oss att må på ett eller annat sätt och denna känsla vi eftersträvar är med ett självändamål oavsett om den känslan får oss att må dåligt. Alla handlingar är egoistiska.

Mycket mothugg fick jag men hon lyckades inte övertyga mig eller ens komma på en endaste osjälvisk handling. Det är något med vårdyrket och glorifieringen kring Florence Nightingale som kan göra mig galen men som även är en del av anledningen till att våra löner ligger på en sådan patetisk låg nivå. Vi ska vara självuppoffrande, tacksamma och glad att vi har ett jobb. Eller så är åtminstone mångas inställning, även bland vårdpersonal.

Det finns väl inte något så själviskt som ett vårdyrke? Jag vårdar för att det får mig att må bra, makten som ibland utnyttjas till det negativa finns hos mig, jag håller mer eller mindre patientens liv i mina händer. Hur många gånger har inte mina kollegor medvetet låtit besvärliga patienter vänta några minuter längre eller vägrat gå in till någon som är elak och krävande? Det är lätt att vara snäll med timida och gulliga små tanter men när en elak gubbe på 80 kommer och skriker åt en att man är en idiot som borde få sitt legitimation indraget då är det inte lika kul längre. Även här är det människor som säger att, ja men den som då med ett leende fortsätter att ta hand om denna man, är inte det osjälviskt? Nej, vi gör det med motivet att "få över honom på vår sida", få honom att gräva långt inom sig och börja tycka om oss. Inte medvetet alltid men så är det. Vårdyrket har ett skimmer av romantik och utopi kring sig som inte finns i verkligheten. Ingen är god av naturen utan att vara det för att själv få må bra av sina handlingar.

Jag letar fortfarande efter någon som kan övertyga mig om människans ärliga och goda natur, som kan få mig att tro på de osjälviska handlingarna. Fakta kvarstår dock, människan skulle aldrig överlevt som ras utan att vara självisk. Hade vi varit osjälviska hade den mänskliga rasen gått under för länge sedan. Hade vi inte varit själviska av naturen hade grottmänniskorna frysit och svält ihjäl och vi hade aldrig suttit här idag. Kalla mig gärna bitter, det gör mig inget, jag kallar mig realist istället.

Jag träffade en vacker själ

Ibland händer saker i ens liv som får en att fundera kring om man ska gå hem och gråta eller istället glädjas över lyckan att kunna vakna upp till en ny dag. Jag mötte en kvinna som var yngre än mig, inte än märkt av de svarta elaka cellerna som hotade ta över hela hennes kropp. Hon kämpade. Hon grät. Jag grät, men aldrig så hon kunde se det.

"Jag kan inte greppa att jag ska dö, hur gör man det?" frågade hon mig en eftermiddag när solen lyste in i hennes sovrum, en varm och försonande ljusstråle lyste upp fotografierna av hennes barn. Om man bortsåg från att huvudet bara hade några ljusa babyfjun så var det svårt att se sjukdomen som märkt insidan så starkt. "Ibland vänder livet till något som varken är logisk eller rättvis, det bara händer. " Var det lama och något tafatta svar jag kunde ge.

Att som hon beskrev det leva med den mentala tortyr hon vaknade upp till varje morgon, att veta att man ska dö men inte när det kommer att ske går inte att förstå eller ens snudda vid i tanken då det är en så stor tanke att den inte har utrymme i huvudet. Hon dog, mitt i livet, mitt i gråten och skratten vi delade trots att jag bara var hennes omvårdare. Jag lovade henne att aldrig glömma och det gör jag inte heller. Hon är i mitt minne. För alltid.

Naket och avklätt är inte min melodi..

Så äntligen kom solen och värmen, tänka sig, 16 + som lyckas rätt bra med att värma min lilla kropp! Men med solstrålarna kommer den nakna huden tyvärr i fokus. Den där albylliknande saken som täcker och sträcker över fettet som fyllts ut över de stackars få muskler som vågat stanna kvar i fettcellspartyt min kropp spenderat sista månaderna i.

Jag måste börja om att springa men risken är att jag kollapsar utanför ett bageri eller systembolaget och det vore ju fruktansvärt för då skulle jag vara tvungen att handla sådant som gjort att jag ligger där utanför och flåsar som om jag skulle dra mina sista andetag. Nej, tacka vet jag täckande skynken och roliga hattar så jag kanske kan misstas för någon excentrisk filmstjärna. Ja så får det bli..

Goodbye naked skin, hello Oprah-look-alike!

Varför vissa borde tänka efter före..

Mitt något hastiga uttalande under gårdagen att jag upplevde vardagen något uttråkad var något som borde ha sagts någon annan gång än kvällen innan snöstormen kom och författaren skulle köra, å si så där en 10 mil på otilgängliga småvägar som nästan försvann i blåsten.

Men jag hade inte tråkigt i alla fall..

Dagens rätt

Tre ord: Jag är uttråkad..

Vart tog våren vägen?

Sitter här och fattar i det närmaste noll, tittade nämligen ut denna morgon och förväntade mig om inte solsken och gröna ängar, så i alla fall gråmulet och framtinad lerslask. Men nej, snö. Hoppas fjärilarna som dansade så vackert i solljuset i förrgår hunnit in, eller åtminstone inte lagt undan sina långkalsonger..

Köpa vingar för pengarna?

Jag är löjligt lycklig när jag köper nya saker till mig själv, menar förstås inte nya sockar eller en ny skål för att ersätta den gamla som jag lyckades tappa i golvet. Nej, saker som är fullständigt onödiga men som fyller tomrummet i mitt hjärta. För det är väl därför man känner sig så där lycklig av materiella ting? För att man har ett tomrum som aldrig kan fyllas? Det är väl i och för sig sant hävdar psykoanalytikern i mig, men tomrum omöjliga att fylla har vi nog alla till mans om vi ransakar oss själva. Men från ämnet gled jag visst. Jo, jag har inhandlat ett nytt stativ till min kamera, en ny fjärrutlösare och tre, ja tre, nya fototidningar jag frossar i när jag kan krypa ner i sängen för natten. Lycka är bräcklig och ibland kommer den paketerad i dyra, glansiga omslag. Materialist som jag är...

Himlen runt hörnet

Idag var himlen vacker trots moln och överhängande grått som smög in i alla vrår i mitt hjärta. Det behövs vår, doften av sommarvarm tång, glittret av det salta vattnet som värmer mina fötter och klippor som bränner.. Nu..

Seven pounds

Jag såg en film igår som mot alla odds fick mig att gråta. Det händer inte ofta, kan nästan säga snudd på aldrig, att jag upplever en film så intensivt som just denna trots dess avklädda och nästan nakna innehåll. Inga explosioner, ingen action utan bara... känsla. Vacker och tragisk, precis som livet faktiskt kan vara ibland, däremot väcker hans handlande ganska många frågor som tex, finns det någon som skulle handla som honom och framför allt, finns det osjälviska handlingar?

My best friend..

Min vän har jag inte haft så länge, träffades väl för ett år sedan när jag bestämde mig för att flytta. Min andra vän var inte längre den jag trodde han skulle vara, vi hade glidit ifrån varandra och han kunde inte riktigt följa med i mitt tempo. Många gånger var det som vi bråkade, jag skrek och svor, han bara stängde av. Ibland försökte han, men jag märkte att vi hade fått aldeles för olika intressen, han ville mest vila och slöa medan jag ville ha fart och fläkt, snabbt och roligt. Så tog jag steget, svårt att svika en vän så där men vad gör man när det inte längre finns något som håller en samman, inget gemensamt?

Jag försökte smyga i början, han var så mycket roligare min nya vän, vi fungerade bra ihop och äntligen hade jag hittat någon som höll samma tempo som jag. Första gången de träffades skämdes jag lite men samtidigt förstod jag att jag var tvungen att vara ärlig. Vi har inte umgåtts sedan den dagen, han blev aldeles svart i ögonen och vägrade samarbeta. Dog mer eller mindre där framför mig. Jag tog min nye vän i knät och smekte hans kantiga uppenbarelse, nu var det vi två mot världen. Tryckte på startknappen och log, min dator och jag, människa och maskin, vi för alltid (eller till det kommer en snabbare och häftigare modell)..

Vill jag hitta det jag letar efter?

"Kom fort, jag klarar inte det här själv", en desperat röst i telefonluren som vädjade till mig, inte som person utan som yrkesmänniska.

"Jag kommer så fort jag bara kan, men det tar lite tid med färjorna vet du.." Min vädjan om förståelse för oförmågan att kröka tid och rum gick honom oförstående förbi.

"Skynda, jag vet inte vad jag ska göra när hon mår så här.." Jag förklarar åter lugnt och stilla att jag kommer så fort vägen låter mig färdas och färjan klarar att köra. Sätter mig i bilen och försöker att inte stressa då det är halt efter vägarna ikväll och det hjälper ingen att jag stressar eftersom färjorna går varje halvtimme oavsett hur fort jag kommer fram. Mannen är en vänligt och över min förståelse hängiven make. Detta får mig att undrar över vad det är som gör att en människa stannar kvar på ett och samma ställe, med en och samma person och till och med i dödsögonblicket älskar så att hjärtat kan brista. Vet inte om jag skulle kunna känna så någonsin, att älska så högt och över allt förstånd att mitt hjärta inte längre skulle klara ensamheten, vill jag ens känna så?

På färjan sitter jag och tittar på det mörkt svarta vattnet som likt en oljeliknande sirap glider runt oss där vi sitter tysta i våra mörka bilar. Det enda som lyser upp den här natten är stjärnorna och de små stugorna som klänger sig fast vid klipporna och jag måste ändå i allt le över den lycka jag känner att få leva det liv jag gör och uträtta det jobb jag gör. Det finns ingen skärgårdsdoktor som med tjock stickad polotröja glider in och sätter hjärtan i brand men däremot finns alla andra element för skärgårdslivet och jobbet.

Det är ett gott liv med många glädjeämnen och när jag efter en timmes resväg nått fram till mannen och uträttat det jag kom för att göra, frågar han försiktigt om jag är intresserad av lite middag. Just denna dag har jag ytterligare besök kvar och klockan är redan åtta på kvällen så tyvärr fick strömmingsmiddagen utebli trots en knorrande mage. Istället sätter jag mig i bilen och kör mot färjorna som ska ta mig vidare till nästa uppdrag med U2 på högsta volym i min lilla bil. Det är gott att vara jag men ändå finns frågan där inom mig, hur gör man för att finna den där kärleken som gör att inget berg verkar omöjligt och som gör all jordens hav till små vattenpölar att korsa. Jag vet ärligt inte om jag vill uppleva den..

+1, grått och regn..

Jag försöker intala mig själv att våren lurar runt hörnet och att det visst är fåglarna som kvittrar glatt i träden.

Det går väl så där..

Men havet doftar ljuvligt och tången som en dag som denna mer låter som krossat glas under skorna är den vackraste syn jag sett på länge. Doft och ljudintrycken här ute i tystnaden är nog för att göra mig lycklig igen.

Det är snart sommar igen!

Vinterdvala

Ja just så känns det, som att jag gått ner i ett långsammare tempo och helt tappat gnistan. Jag orkar ingenting och allt upplevs som värsta Mount Everestbestigningarna, har inte ens orkat ta fram datorn och skriva och då är det illa. Det finns ingen förkylning som lurar, inte heller kan det skyllas på avsaknad av frisk luft. Nej, jag har nog lite björn-dna som smyger runt i kroppen... Eller så kan man i alla fall hoppas att det är så enkelt...