Långt ifrån rättvist..

På väg hem från jobbet spelades denna låt upp i radion och jag skrattade så tårarna rann! Ja just det, ni vet alla vad hon sjunger om och ni kan säkert, som jag, sjunga med och instämma med Lilly att det verkligen inte är okej..

Hjärnspöken

Ikväll är värmen inte längre med mig utan istället finns den annalkande höstens klara luft och rosévinet är utbytt mot alkoholfritt bubbelvatten. Hade nog behövt alkoholen idag, det har varit ett par överhettade veckor med många hjärnspöken som sprungit omkring och skapat oreda bland tankarna. En oreda jag inte borde ge mig in i för jag tvivlar på att kraften finns att trassla mig ur den härva av snubbeltråd jag kan skapa om det skapas fritt spelrum.

Jag vet inte varför det är så här just idag, just nu. Det kommer att passera, detta melankoliska mellanspel. Mitt liv kommer att "normaliseras" och jag med det oftast snabbare än jag själv anar och nästan alltid fortare än andra hinner märka denna skiftning i mitt sinnelag. Denna helg kommer att ägnas åt fotografering, lugnet är ett måste för att sinnesfriden ska återkomma. Jag behöver andas salt, tång och fuktig vind.

Vin och värme

Det är varmt.. Jag sitter med mitt rosévin som färgar glaset svagt rött och lyssnar på syrsornas bengnidande sång medan månen reser sig ståtlig över den mörka himlen och bildar vita strimmor i det spegelblanka vattnet. Ikväll saknar jag och minns, vet inte om det är värmen som tänder lågan inom mig men någonstans långt där inne händer något jag hoppats var glömt och begravet.
Jag vill men rädslan finns där, alltid denna rädsla. Vill så gärna att det bränner och svider, kyla blandat med en glöd. Sängen med sitt hoptrasslade lakan och kramade kuddar väntar men lockar verkligen inte just nu. Så jag kommer sitta här ute bland syrsorna en stund till, en lång stund till och hoppas jag svalnat av innan jag kryper ner och somnar till en drömlös sömn.

Drömkåken

Just innan man kommer in i Åland och Mariehamn ligger detta hus som jag bara föll handlöst och absolut fullständig för. Tänk, havsstorm som blåser saltvattnet mot fönstrena, träet som knakar i protest, en värmande whisky framför en sprakande brasa och någon som ligger bredvid i soffan.

Enda nackdelen med ett sådant boende skulle nog vara om magsjukan slog till och toapappret var slut..

Skärselden

Har idag, trots mitt envetna hopp om att massan som bestämmer skulle vika för mina bedjande ögon, mot bättre vetande givit mig in i ormgropen, vargarnas lya, bikupan.. eller som barn och andra utan en hjärna kallar det, Gröna Lund. För de som känner mig vet att jag inte tycker om stora folksamlingar där målet är viktigare än själva färden och att tår kan trampas på utan att någon reagerar med en förvånad blick eller ett ursäktande leende. Sen har vi de där barnvagnarna. De förbannade minitanksen på fyra hjul med förare som tror att medaktörerna ska leka Röda havet och att de likt Moses bara med sin uppenbarelse kan få folkhavet att dela sig och buga i vördnad.. Tillåt mig spy en aning då jag faktiskt tillbringat sex, ja sex, timmar i detta helvete på jorden. Dante borde revidera sin gudomliga komedi och kalla den Grönan. Bara så där. Rakt av.

Jag behöver ett fotbad.

Jag går och fiskar..

I en veckas tid har jag, utan tillgång till internet, i grannlandet Finland fått må gott och göra det jag är bra på. Fiske.. Finns det något som värmer själen så som lugnet och harmonin i samspelet mellan spö och fiskare? Tror jag inte..

Den här fiskeväskan är en av mina kärare ägodelar. Den är inte unik, inte heller överdrivet dyr var den men minnena den förknippas med, glädjen och friden i sinnet den förmedlar bara jag ser den räcker långt i mina ögon. Vi ska förhoppningsvis dela många fler turer bland forsande vatten, stilla tjärnar där lommen sorgset gråter och sjöar som glittrar magiskt i solnedgången. Om några veckor bär det av, jag, forsen och flugspöt. Fiskeväskan troget på höften. Elden som sprakar värmande och magisk medan myggen svärmar och fisken vakar. Längtan är ett allt för banalt ord, jag trånar, drömmer om denna dag då ivern gör att mina fingrar skälver, flugan knappt går att fästa vid den tunna linan medan jag nervöst spanar mot vattnet för att förvissa mig om att jag inte missar en endaste fisk. Det gör mig levande.

Hästkraft

När jag efter att ha tillbringat några timmar vid havet begav mig hemöver passerade jag några gröna fält som var på väg att med bondens hjälp bli till vita marsmallowpaket. Det fick mig att fundera över mina somrar och så tråkigt dessa bönder måste ha det. De gör allt med maskiner som väsnas, ensam allt som oftast och trots att det naturligtvis går att med en iPod:s hjälp lätta upp det tråkiga skramlet av maskiner så måste det vara.. sorgesamt. Fälten som breder ut sig stora och mäktiga åt alla håll, vad ger de för tröst i ensamheten?

Jag minns hur vi alla samlades vid sommarens slut, detta cresendo över sommarlovets alla underbara dagar. Hur vi tillsammans stojade, skrattade, slogs och svor över höet som skulle in i ladugården. Jag visste att skolan närmade sig när höet skulle slås och även om det faktiskt var en uppgift jag trivdes med så var det dubbelbottnat då jag visste att när vi bärgade höet var det inte länge kvar till skolbänk och inrutade dagar.

Jag minns hur det var att ligga på en sommaräng med det gröna, sträva gräset böljande runt mig. Hur det omslöt mig och bildade en grön kokong där allt jag såg var himlens klarblåa rymd och när jag blundade bildade solen sina egna mönster på ögonlocken. Timmar av ingenting kunde passera medan jag förnöjt blåste maskrosornas vita bollar i luften och lika gott var det, för det fanns inga bekymmer i hela världen.

Min pappa som tyckte om att jobba med kroppen gjorde allt med hästens hjälp och alla blev involverade i slåtterarbetet. Farmor med hucklet över det vällagda gråa håret och klänningen som innefattade alla mönster man sett på medaljongtapeter och hatat skrockade förnöjt åt oss barn när vi försökte så gott vi kunde. Mamma med likadant huckle men med väldigt praktiska byxor i något material som mest troligt skulle brinna länge och snabbt var inte lika nöjd och höll ett vakande öga på oss medan vi sprang runt och stojade, pappa bakom hästen med ögonbrynen i djupa veck när han koncentrerat fokuserade på hästens vajande bakdel och svansen som slog efter de stora feta flugorna.

Att hässja det halvfuktiga gräset var en konst min farmor bemästrade till fulländning. De långa trästörarna ställdes upp och sedan fick höet hänga över dessa och torka. Rad efter rad med grönt, väldoftande hö fyllde ängarna var än vi såg och jag kan idag sakna denna syn som på ett helt annat sätt avgränsade sommaren från hösten. Jag saknar så många av dessa småsaker som gjorde sommaren till en obegränsad lycka och känslan av att varje dag var full av oupptäckta äventyr. Jag saknar känslan av lugn, harmoni, fullkomlig lycka och framför allt saknar jag lusten till att somna så att en ny dag kommer fort, fort. Hur känner bonden som sitter där ensam i sin traktor? Minns han dagar av skratt och glädje, saknar han detta eller kvittar känslan bara pengarna rullar in?

Jag vet att jag saknar allt detta, värmen och glädjen över sommaren, doften av hö, hästens värme och till och med flugornas surr. Jag saknar närheten till naturen.

Ett fotografi, tusen öden.

Hittade ett gammalt fotografi hemma hos mina föräldrar. Kände igen några från min morfars sida vilket var kul eftersom det inte finns lika många fotografier från min mammas släktingar av någon anledning. Satte mig ner i det solvarma köket med min mamma och fick veta saker om släktingar jag aldrig vetat. Har väl mer eller mindre fokuserat mitt intresse på pappas sida då det är i hans föräldragård de bor i och för att det finns en uppsjö med brev, dagböcker och andra roliga släktskatter. Hur som helst så gladde det mig väldigt att få höra min mamma med oväntad glöd och glädje berätta saker jag redan visste men även saker jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro.

Min morfars syster var till exempel gift med en man som vid första anblicken verkade smått anspråkslös men som jag fått berättat för mig stred i finska vinterkriget (30 november 1939 - 13 mars 1940) på Rysslands sida under andra världskriget början. Ingen vet vad som fick honom att besluta sig för att välja den sidan men så blev det. När kriget var över och han försökte återvända hem vägrades han inträde i Sverige då han räknades som en förädare. Detta slutade i att han flydde till Frankrike och gick med i främlingslegionen, om han även flydde från denna är det heller ingen som vet. Under hela sin levadstid yppade han aldrig något om denna vistelse men för min mamma visade han en gång ett fotografi när de spelade fotboll i öknen. Avslappnade och glada verkade de vara på det kortet, långt ifrån de yrkessoldater de var.

En annan av morfars kvinnliga släktingar tillhörde det äldsta yrket som finns enligt många. Hon flydde norrland av många orsaker och bosatte sig i Stockholm där hon tydligen ska ha upptagit denna sysselsättning. Behöver jag nämna att hon aldrig vågade återvända? I Stockholm som skulle varit hennes frälsning från fattigdom och leda dog hon, olycklig och ensam.

Vi fortsatte prata oss genom fotografiet och jag förundrades över hur lite en bild egentligen säger, den säger inget om människors tankar, känslor, livsöden eller förhoppningar. Det är här och nu, nanosekunder av verkligheten som fångar nuet men som blir dåtid lika fort. Att kunna fånga ett ögonblick som ger alla dessa känslor med ett fingertryck och odödliggör en händelse kommer så sällan, men ibland händer det och jag kan tänka mig att det där fotot där mammas morbror Per spelade fotboll var ett sådant foto, önskar bara jag kunde höra deras tankar genom tiden som flytt mellan fingertryck och nuet.

Ibland är grönt inte alltid skönt.

Detta är trappuppgången som Gud glömde, tappade bort och hoppades skulle försvinna bara genom att ignorera dess existens. Den gör mig alltid djupt försjunken i kraftigt melankoliska tankar och ett deprimerande funderande kring livets meningslöshet. Det är ett svart hål ur vilket ingen kan komma ut annat än djupt förändrad, om man kommer ut över huvudtaget vill säga. Det går nog inte hitta någon värre, hoppas jag, för en är hemsk nog.

Sterna hirundo

Kände ett behov av att andas, få lugn i själen och bara finnas så var annars går färden än till havet? Havet var på sitt allra piggaste humör och vågorna var inte överdrivet stora men vindarna var friska och livade upp. När jag suttit en stund dök denna ivriga lilla fisktärna upp, den stod blixtstilla i luften för att i nästa sekund dyka ner och komma upp med en liten fisk. Den lilla fågeln fångade mitt intresse och här satt jag kvar ett par timmar och bara njöt av solen, värmen och havet som rullade in.

Promenerade vidare och hittade en vacker brygga, vet inte vad det är med mig och bryggor men jag måste alltid stanna och fundera ett slag. Om vem som blivit lämnad bakom, vem som stått och väntat, ibland förgäves. Oavsett vad som skett vid denna brygga, så tyckte jag den passade i min samling.

Den osjälviska människan, finns den?

Samtalade med en god vän när jag tyvärr, eller tack och lov, var på humör att argumentera mer bara för argumenterandets skull fast jag i denna fråga står för vad jag tycker. Vi kom in på diskussionen kring människors handlingar i och med att vi båda är i ett sådant yrke att vårt ledord (borde vara) är empati. Jag hävdade då att det inte finns några osjälviska handlingar, oavsett så kan en människa som påstår sig verkligen handla utifrån en känsla aldrig göra denna handling osjälviskt. Sorg, glädje, ilska och alla andra onämnda känslor är alltid själviska eftersom de får oss att må på ett eller annat sätt och denna känsla vi eftersträvar är med ett självändamål oavsett om den känslan får oss att må dåligt. Alla handlingar är egoistiska.

Mycket mothugg fick jag men hon lyckades inte övertyga mig eller ens komma på en endaste osjälvisk handling. Det är något med vårdyrket och glorifieringen kring Florence Nightingale som kan göra mig galen men som även är en del av anledningen till att våra löner ligger på en sådan patetisk låg nivå. Vi ska vara självuppoffrande, tacksamma och glad att vi har ett jobb. Eller så är åtminstone mångas inställning, även bland vårdpersonal.

Det finns väl inte något så själviskt som ett vårdyrke? Jag vårdar för att det får mig att må bra, makten som ibland utnyttjas till det negativa finns hos mig, jag håller mer eller mindre patientens liv i mina händer. Hur många gånger har inte mina kollegor medvetet låtit besvärliga patienter vänta några minuter längre eller vägrat gå in till någon som är elak och krävande? Det är lätt att vara snäll med timida och gulliga små tanter men när en elak gubbe på 80 kommer och skriker åt en att man är en idiot som borde få sitt legitimation indraget då är det inte lika kul längre. Även här är det människor som säger att, ja men den som då med ett leende fortsätter att ta hand om denna man, är inte det osjälviskt? Nej, vi gör det med motivet att "få över honom på vår sida", få honom att gräva långt inom sig och börja tycka om oss. Inte medvetet alltid men så är det. Vårdyrket har ett skimmer av romantik och utopi kring sig som inte finns i verkligheten. Ingen är god av naturen utan att vara det för att själv få må bra av sina handlingar.

Jag letar fortfarande efter någon som kan övertyga mig om människans ärliga och goda natur, som kan få mig att tro på de osjälviska handlingarna. Fakta kvarstår dock, människan skulle aldrig överlevt som ras utan att vara självisk. Hade vi varit osjälviska hade den mänskliga rasen gått under för länge sedan. Hade vi inte varit själviska av naturen hade grottmänniskorna frysit och svält ihjäl och vi hade aldrig suttit här idag. Kalla mig gärna bitter, det gör mig inget, jag kallar mig realist istället.

Jag träffade en vacker själ

Ibland händer saker i ens liv som får en att fundera kring om man ska gå hem och gråta eller istället glädjas över lyckan att kunna vakna upp till en ny dag. Jag mötte en kvinna som var yngre än mig, inte än märkt av de svarta elaka cellerna som hotade ta över hela hennes kropp. Hon kämpade. Hon grät. Jag grät, men aldrig så hon kunde se det.

"Jag kan inte greppa att jag ska dö, hur gör man det?" frågade hon mig en eftermiddag när solen lyste in i hennes sovrum, en varm och försonande ljusstråle lyste upp fotografierna av hennes barn. Om man bortsåg från att huvudet bara hade några ljusa babyfjun så var det svårt att se sjukdomen som märkt insidan så starkt. "Ibland vänder livet till något som varken är logisk eller rättvis, det bara händer. " Var det lama och något tafatta svar jag kunde ge.

Att som hon beskrev det leva med den mentala tortyr hon vaknade upp till varje morgon, att veta att man ska dö men inte när det kommer att ske går inte att förstå eller ens snudda vid i tanken då det är en så stor tanke att den inte har utrymme i huvudet. Hon dog, mitt i livet, mitt i gråten och skratten vi delade trots att jag bara var hennes omvårdare. Jag lovade henne att aldrig glömma och det gör jag inte heller. Hon är i mitt minne. För alltid.

Naket och avklätt är inte min melodi..

Så äntligen kom solen och värmen, tänka sig, 16 + som lyckas rätt bra med att värma min lilla kropp! Men med solstrålarna kommer den nakna huden tyvärr i fokus. Den där albylliknande saken som täcker och sträcker över fettet som fyllts ut över de stackars få muskler som vågat stanna kvar i fettcellspartyt min kropp spenderat sista månaderna i.

Jag måste börja om att springa men risken är att jag kollapsar utanför ett bageri eller systembolaget och det vore ju fruktansvärt för då skulle jag vara tvungen att handla sådant som gjort att jag ligger där utanför och flåsar som om jag skulle dra mina sista andetag. Nej, tacka vet jag täckande skynken och roliga hattar så jag kanske kan misstas för någon excentrisk filmstjärna. Ja så får det bli..

Goodbye naked skin, hello Oprah-look-alike!

Varför vissa borde tänka efter före..

Mitt något hastiga uttalande under gårdagen att jag upplevde vardagen något uttråkad var något som borde ha sagts någon annan gång än kvällen innan snöstormen kom och författaren skulle köra, å si så där en 10 mil på otilgängliga småvägar som nästan försvann i blåsten.

Men jag hade inte tråkigt i alla fall..

Dagens rätt

Tre ord: Jag är uttråkad..