Tjuren Ferdinand

Tillbringade några timmar på Arlanda i upplockarbranchen så att säga. Jag tycker om att sitta där och åker gärna med väldigt god marginal när någon behöver transport. Vart ska alla, var kommer de ifrån och vad kommer resan att innebära? Det går att skilja nöjesåkaren från affärsresenären, den vana som glider från gate till gate och den smått förvirrade turisten som desperat letar någon att klänga sig fast vid, den rike som försöker se chict trashig ut i sina svindyra kläder och den fattige som försöker se pinsamt rik ut i sina billiga knock off läderjackor och plastiga väskor. Alla har ett mål med sin resa och jag tycker om att bygga upp historier kring varje resenär som sticker ut ur massan.

Medan jag satt på snurrstolen och förstulet kikade över kanten på min Wall Street (jag vet, så skjut mig för att jag älskar att köpa sådana tidningar när jag är på Arlanda) när mannen bredvid mig tar upp sin högteknologiska telefon för att ringa. Han är inte längre än, tja, 170, gråsprängt hår som är kortklippt och ser tjockt ut. Mustaschen, lika grå och tjock den, är välansad och måste nog anses ge honom ett trevligt utseende på ett sådant där sätt som skägg kan ge män utan haka en liten hjälp på traven att se lite mer manlig ut. Lite för tunna och beiga kläder för att vara någon som tänkt sig ut i vintervädret så mest troligt har han mellanlandat från något varmare land för att sedan bege sig till sin hemort. Han var definitivt inte på väg TILL ett varmt land för en man i hans ålder brukar generellt inte hoppa i solariet innan utlandsresan, fast å andra sidan ska man aldrig säga aldrig.

Upp kommer i alla fall telefonen och när personen i andra luren svarar, mer eller mindre skriker denne man på bredaste norrlänska (lutar mot Kalix men lovar inte att det är sant) HÄÄJ! HUR ÄÄÄR Ä (direktöversättning: Hej, hur e de)? Hela samtalet fortsätter väldigt högljutt och alla som sitter vid den gaten vet precis vad han pratar om. Utan att ens bry sig om alla irriterade och smått förvånade (stockholmare antar jag) blickar fortsätter han glatt att prata och det är hit jag vill komma. Han brydde sig inte alls om hur han lät, hur högt han lät eller vem som hörde honom.

Men måste man vara stolt över sin dialekt? Rättare sagt, måste man alltid prata så brett att ingen mer eller mindre förstår vad man säger bara för att man ska visa att man minsann är en stolt norrlänning och ingen stockholmare ska komma och tro de är något? Den här mannen fick för min del prata hur han ville och jag bryr mig inte alls men när jag pratar och andra frågar var jag kommer ifrån och jag då talar om den norrlänska stad jag kommer ifrån så ser alla förvånade ut och direkt tror att jag bott här nere i evigheter. Av naturen så har jag alltid haft lätt för att snappa upp andras dialekter och tycker det är kul att härma, av denna anledning så föll det sig väldigt naturligt att efterlikna stockholmskan när jag flyttade hit. Det är faktiskt inget jag gör medvetet, det bara blir så. Måste det betyda att jag skäms för mitt ursprung?

Många jag känner från min hemstad skulle hellre dö än att försöka "försvenska" sitt tal för det är en svek mot hemstaden (vi är VÄLDIGT patriotiska). De fnyser föraktfullt åt 08-orna och deras sätt att tala. Fjollor, skrattar de. Prata som vanligt säger pappa irriterat om jag råkar säga något "fel", för man pratar inte så bara. Vi betonar orden helt olika i norr och söder vilket är ganska kul faktiskt och jag tycker det är fantastiskt roligt att komma hem och bre på lite grann när jag pratar. För jag kan prata min hemstads dialekt, både bredare och snabbare än många i min ålder. Jag har lärt mig av min farmor och min pappa och det är lika kul att kunna den dialekten som vilken annan dialekt som helst. Men måste jag tala den allt jämt?

Vem har rätt att tala om för mig att jag inte får vara som jag är, vem har rätt att säga åt mig att jag sviker genom att tala så att folk förstår? Vem har sagt att jag älskar min hemstad mindre bara för detta? Allt detta hat mot den som inte vill vara som alla andra, som tänker annorlunda, har fått mig att känna mig som tjuren Ferdinand. Envist sittandes under min korkek och sniffandes på blommorna och där har jag tänkt sitta, oavsett hur mycket folket stångas där nere på ängen.